Det där jag skrev om här.
Det där som bara bara bara skulle vara roligt och opretentiöst och utan krav etc. Nu är den muerte. Jag kan inte ens öppna mappen med två-tre olika dokument för att se HUR död, om där finns ryckningar och skälvningar fortfarande eller om det är total rigor mortis. (Jag vet! Jag drar mina metaforer alldeles för långt!) Vågar inte. Och jag kan inte minnas hur det gick till. Blev jag för entusiastisk? Skrev jag för mycket? Vågade jag hoppas? men varför skulle hoppandet i sig leda till textens död?
Allt jag vet att jag mår lite illa bara av att tänka på det där nu. Som om det inte bara var dött och dåligt utan på något vis även pinsamt. Vågar, som sagt, inte se efter om det stämmer. Detta vet jag inte om jag varit med om förut.
Jag försöker komma på om det är något annat, om problemet ligger på ett helt annat ställe, kanske, än hos texten. I mitt liv? Något som hände/som jag gjorde – som fick denna ödesdigra påverkan på en stackars text som inte gjort nåt värre än attt bli till och att funka ganska bra som avkoppling från Romanen. Men jag kommer inte på.
Är det då helt enkelt att jag hade för bråttom? Att jag började researcha saker innan jag och texten var riktigt redo? Att jag vågade börja drömma? Vilket förundrar mig, för även om båda mina romaner hittills vid någon punkt fått mig att tänka "men vad är det jag håller PÅ med?!" så är detta något som jag liksom fick viska fram när jag vågade berätta det för Jessica. För att jag inte begrep/begriper hur det skulle kunna bära hela vägen.
Hon var dock av en annan åsikt.
Och kanske, kanske, var det där det började barka åt fanders? När jag fick höra att det skulle kunna gå, började vrida och vända på och SYNA min dittills bara skojiga och lekfulla idé för att se hur den kanske skulle kunna genomföras. Kanske.
Ändå förundrar det mig, detta totala äckel jag nu känner inför det. Och en undran: kommer jag nånsin att kunna/våga/vilja närma mig den igen, om så bara av ren nyfikenhet? Var ligger allt detta – i mig eller faktiskt hos texten?
Vissa skjuter drontar, andra dödar texter.
SvaraRaderaObligatorisk hurtighet: För att kunna dö måste det ha levt. Och då alla författare är någon form av nekromantiker (märkligt lånord) borde det väl kunna göras något av det.
På'n igen som man säger på ridskolan.
U.J.
Jag har inget svar, men jag gillar verkligen de här analyserna. Känner igen.
SvaraRaderaU: Jag vet inte om livets principer alltid är tillämpliga på text. Kanske dog den utan att ha levt? Det låter jäkligt konstigt förstås, men...
SvaraRaderaUpp i sadeln, alltså. Ska fundera lite.
H: tack.
Det finns ju dödfödslar. Men om så skulle vara fallet kan man ju glädja sig åt att dess celler isåfall är helt och hållet återvinningsbara. Vad gäller litterära idéer kan (och kommer) de att reinkarneras.
SvaraRadera(Ska nog tagga ned lite på metaforerna.)
Det var lite rått skrivit det där och det tyckte jag väl redan när jag skickade men en obligatorisk hurtighet är väl åtminstone att ifall du varit barnsligt förtjust i vad-det-nu-var (hoppas på pirater) så borde ju någon mer kunna bli det.
Och på ridskolan lär man att blir man avkastad (och inte måste uppsöka sjukhus) är det bara att genast hoppa upp igen och hålla i sig lite bättre.
Fast visst, låt det ligga i en låda om du vill. Bli bara inte rädd ifall det plötsligt kryper upp ur sarkofagen och lägger en kall hand på din axel.
Var får jag allt ifrån? Buttericks?
U.J.