Eller såhär: jag var tvungen att högt och tydligt inför mig själv deklarera att jag minsann är mammaledig också från skrivandet. Innan jag gjorde det var huvudet bara besvärande tomt på allt som hade med litteratur att göra. Det fanns ingenting. En skrämmande känsla! Denna tomhet, denna absoluta frånvaro av något som jag ofta tar för självklart. Formulerandet, iakttagelserna, vridandet på ord och meningar, blicken. Borta. Huvudet tomt på allt utom bäbislivet. Som visserligen är något som förmår att både tömma och fylla en helt och hållet. Det stora, det lilla, det existentiella, det allt uppslukande.
Men när jag bestämde mig för att vara ledig från skrivandet, ledig från formulerandet och allt det där. Då.
Jag såg framför mig hur det skulle vara just så fram till mars, när jag börjar arbeta igen. Att då, kanske. Att de där lediga fredagarna kanske kunde får lov att fyllas med skrivande eller åtminstone tankar på det, eller –?
Men det hände något, som att själva ledighetsförklaringen gav mig själv lov att inte försöka, och i själva den friheten slank en liten smula lust in. Hoppsan! Och så råkade jag förstås umgås med Jessica en hel dag och det gick som det brukar: vi pratade skrivande och text och började så smått planera att kanske ändå skicka något till varandra.
Jag har ju det där havererade projektet. Kunde kanske våga titta på det igen? Nästan ett år senare, alltså.
Hupp. Och det gjorde jag. Och den var inte död ändå, den där texten! Där fanns nåt. Finns nåt.
Fan vad det är skrämmande att skriva det här nu, som om jag lovar er nåt, lovar mig själv nåt. Men såhär är det: jag har hittat tillbaka till det där absolut Egna Rummet som skrivandet är. Det har flyttat tillbaka in i mitt huvud och det är som att någon jag länge saknat har återvänt till mig. En kärlek, nästan, fast det låter rätt patetiskt. Just nu ger jag högaktningsfullt FAN i om eller vad eller hur det blir. Jag ska leka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar