Den vita tigern

Om det verkar som om jag aldrig läser något: fel! Jag orkar/hinner/vill bara inte alltid skriva om böckerna. Och ibland fastnar jag halvvägs. Men nu har jag alltså läst ut något som jag vill skriva lite om. 

Den vita tigern, av Aravind Adiga. 

Jag lånade hem boken redan när den kom ut på engelska, när Adiga fått Bookerpriset, men bar sedan tillbaka den igen. Det där med att komma mig för att läsa på engelska... Men nu finns den alltså på svenska, och nu har jag läst den. 

Det är en roman om indien, en lättflytande spännande och ganska hård skildring av att vara någons chaufför, att vara uppvuxen i Mörkret och aldrig få tillträde till Ljuset (eller - aldrig?). Balram Halwai talar fram ett brev till Kinas permiärminister mr Jaibao. Balram har något att berätta om Indien, inför premiärministerns besök. Sitt livs historia.

Det är solkigt, lerigt, bestänkt med röd paan-saliv, det nynnas i förbifarten på melodier från hindifilmer, det är mutor och horor och sprit, det är indiens alla osynliga tjänare. Det handlar om det som Balram kallar Hönsburen, detta sinnrika förtryck- och underkastelsesystem som håller Indiens fattiga och outbildade fångna, av sig själva:

"Den stora Indiska Hönsburen. […] här i Indien har vi ingen diktatur. Ingen hemlig polis. Det är för att vi har buren. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så få haft så många att tacka för så mycket, mr Jiabao. En handfull män i det här landet har fostrat de återstående 99,9 procenten - på alla sätt lika starka, lika begåvade, lika intelligena - till att leva i evigt slaveri, ett slaveri så starkt att ni kan ge en man nyckel till hans frihet och han kommer att kasta den på er med en svordom. 

[…] vårt lands stolthet och ära, platsen för all vår kärlek och uppoffring […] den indiska familjen, är skälet till att vi är fängslade och bundna till buren. 

[…] bara den man som är beredd att se sin familj omintetgjord - jagad, slagen och bränd levande av herrarna - kan ta sig ur buren. " (sid. 135)

Jag tycker om boken (så underbart oproffessionellt och icke-recensentskt, men jag är ju inte heller recensent). Den var lättare än jag trodde, alltså både mer lättläst och mindre svart. Men inte på ett dåligt sätt. Den har humor, den har distans, men den vill samtidigt säga något om Indien, något om tillståndet i detta land som Arundhati Roy beskrivit som ett land där ena delen av invånarna - de allra flesta - sitter på en vagn som rör sig in i mörkret, tillbaka i tiden, och den andra delen - mycket få - sitter i en snabb modern bil som för dem in i framtiden. Och att några - bland annat hon själv, står bredvid och ser på och har en fot på vardera sidan. Det är också Aravind Adigas Indien - det sträcker sig från en teservering vid en biflod till Ganges, till storstaden Bangalore, fullt av call-centers och entreprenörer och multinationella IT-företag.