Årets första icke utlästa bok

Jag vill gärna både läsa och gilla indiska romaner, hade sett fram emot Anjum Hasans Bort, bort om än på ett rätt lågmält sätt.

Hade kanske inte tyckt illa om den om jag läst ut den (nu avslutade jag faktiskt redan efter halva) men tänker såhär inför nya året: inte lägga tid på att läsa sånt jag inte vill läsa/gillar/som ger något/som är bra/etc. Och Bort, bort var lågmäld intill försvinnande, även när själva handlingen innehöll massor av folk och skeenden och "indiskt" tumult. Men en huvudperson som var lite avstängd och blek, på ett svenskt nittiotalsvis (sen svensk nittiotalsprosa (och då menar jag väl egentligen 1998-2003 ungefär), särskilt novellerna är en av mina fasta litterära referenspunkter). Ni vet: iakttagelser utan känsla, betraktande och reflekterande men utan att läsaren får komma riktigt nära. Och då blev myllret runt omkring för mig bara störande.

Såg att Johanna L på bokhora frågade sig (och läsarna) om vad det var med det utdragna i läsningen kontra det inte jättehöga antalet sidor i boken och jag måste hålla med. Det kändes pladdrigt, övermäktigt, vilket bidrog till långsamheten. En anledning tror jag faktiskt ligger i typografin: romanen ÄR mycket tätare satt än t.ex min roman. Man luras att tro att den är kortare än den är, kanske hade den vunnit på att se ut som en tjockare roman, när den nu faktiskt är det.

Men framförallt handlar det förstås om ovanstående innehållsrelaterade anmärkningar, för min del. Nu läste jag inte ens långt nog för att få följa med Sophie Das tillbaka till hemstaden Shillong, men jag tröttnade helt enkelt.

Övrig kommentar: jag tycker att kvinnan på omslaget påminner om indiska modellen/bollywoodstjärnan Deepika Padukone. Något med ögat.