Men samtidigt: Mary Jones ÄR det roligaste jag haft när jag skrivit. Givetvis inte bara, inte alltid, men i stort sett. Med hästlängder före de andra två. Och kanske är det snarare så att jag ska försöka säga det på ett annat sätt? För jag tänker att det är bra, när det är roligt. Skrivandet. Och att det kan lysa igenom?
Och så läser jag just nu Stewe Claesons roman Den tjugotredje dikten, och tänker titt som tätt att "här har han haft roligt", och det är ju bra.
Två medelålders män hänger på en nedlagd såg och pratar poesi, de läser en norrman (Hauge) och en kines (Tao Chien). Stillhet på ytan, men så fint! Mycket engagerande.
Och så denna lilla passage, väldigt fin:
Det är fortfarande stor eftermiddag när de i skuggan äter det Krister tagit med, något slags risröra med kycklingbitar och grönsaker i en syrlig rödaktig sås, det smakar hyggligt, de är hungriga, de är fortfarande tysta, de vill inte prata, de har det bra, de är kineser.Alltså, lite lustigt kanske med det där sista, men: den kinesiske poetens dikter är filosofi för dem. De är i det läget. I kontexten alltså helt begripligt. Men också: det där MÅSTE han ju haft roligt åt. Och att det lyser igenom.
Jag kan inte alls se min egen text utifrån på det sättet, förstås, men jag hoppas att det lyser igenom att jag haft roligt när jag skrivit.
Och att det där "roligt" är något som kan bära framåt, ett flöde, en lust som driver det där som man vill säga, det som blir teman och allvar och djup och vad vi nu ska kalla det. Det bärs framåt av något. Det är inte blod som smetas ut på sidorna. Det är ömsom flöde och lust och roligt, och ömsom kneg. En balans där.
Ja. Nu vet jag itne vart jag är påväg längre, så nu slutar jag. Detta, som det heter, om detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar