lördag 22 maj 2010

Easter parade, Richard Yates

Först: jag tyckte om det här bokomslaget vid första påseende, men inser nu att jag inte kan ha TITTAT på det, eller kanske att jag förfördes av att jag tycker att bokstäverna är snygga, och färgen ... eller nåt. För nu, när jag läst boken tycker jag inte alls om det. Vad är det för jävla hattar? Skitkonstigt, verkligen. Svävande. Det ser ut som nåt från Mars attacks.
Nå. Bortom ytan döljer sig förstås innehållet.
Jag har inte läst något av Yates tidigare, men jag och A såg Revolutionary road och jag tyckte verkligen verkligen om den. "Tyckte om" på ett sätt som gav mig tryck över bröstet, magont och fick mig att senare på kvällen fråga A: "Vi lever väl det liv vi vill?"
Fick syn på Easter parade en dag på jobbet och grep den i farten, bra bok att bromsa upp med efter det där piratvansinnet. Tillbaka till den goda litteraturen ...
Också denna ger mig tryck över bröstet, om än inte lika akut som filmen. Jag läste och läste och ville inte riktigt sluta, och jag måste säga att han gör det bra, Yates. Bra iakttagelser av situationer och detaljer och repliker. Fängslande, samtidigt som det är mestadels rätt vardagligt.

Han har något som jag tänker att jag på nåt vis inte har lärt mig/inte kan/inte vågar. Att skriva svepande, att växla lätt och smidigt mellan svep och scener med total närvaro. Svep skriver jag mest till en början, liksom för att berätta för mig själv vad som ska hända (tänker jag mig), men jag vågar sällan behålla det där svepande sen. Försöker och försöker att skriva scener istället. Skillnaden mellan svep och scener? Scener står stilla, de har ett nu som är scenens. Scener kan aldrig glida över en längre tid så som svep ("de första veckorna på sommaren brukade de ..."). Hm. Gör jag mig förstådd nu? Jag gillar hur som helst den där växelverkan. Är det också den som gör att han så smidigt kan berätta om ett helt liv?

Att inleda med meningen "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv […]" sätter onekligen en ton. Och det blir sant, visst, men jag funderade på den där inledningsmeningen senare, mot slutet av boken. Behövs den? Är det nödvändigt att slå fast det, att leda läsarens blick på det viset? Blir det inte tydligt ändå? Skulle jag läst det annorlunda utan den ingången – och annorlunda på vilket sätt? Är det viktigt att påpeka, och att definiera lycka genom att säga att det som skildras i boken inte kan kallas lycka ens när det verkar så?

Jag engagerade mig i Emmy och hennes liv. Raden av män och relationer. Hennes sätt att säga "jag förstår" i synnerhet om saker som hon INTE förstår. Hennes relation till modern, till systern.
Liksom i Revolutionary road (om jag alltså får lov att jämföra en filmatisering med en roman) visar Yates upp livet, medelklasslivet, kringvandrandet och irrandet och diskussionerna och han gör det på en gång mycket specifikt och allmänmänskligt.

När jag var barn (Betyder det att man är vuxen att man byter ut "när jag var liten" mot "när jag var barn"?) och nån sa nåt dumt kunde man hålla upp handflatorna framför sig, intill varandra, den ena med handryggen och den andra med handflatan mot sig själv. Man sade spegel, spegel! och det var ett knep som ingen kunde gå runt, det speglade ofelbart det sagda tillbaka på den som sagt det. Så ungefär (om ni ursäktar denna långa omväg fram till det jag ville säga) känner jag när jag läser Easter parade. Också fast det är amerikanskt medelklassliv från 1940-tal och framåt och fastän skillnaderna mot mitt eget liv är rätt stora, så finns hela tiden den existentiella nivån där.
Just den som gjorde att Revolutionary road fick mig att fundera över mina val, våra val, över vad som är val och vad som bara är en långsam rörelse som man aldrig försöker hejda, som man inte ens vet om man själv satt igång eller om den bara sker.
Livet som breder ut sig, som lägger dag efter dag bakom en. Det är så förtvivlat svårt att stå stilla och vara på plats, att hinna med. Nuet finns till bara i det ögonblick då framtiden övergår i det förflutna var (är!) min pappas och min favoritrad ur Momo eller kampen om tiden. Härligt och hopplöst på samma gång, en liten universumkittling varje gång man tänker på det.
... jag kommer bort från ämnet. Eller? Jag kommer in i ämnet, kanske.

Kanske var det faktiskt den här romanen som gjorde att jag gick runt och kände mig lite konstig hela torsdagen?
Kollegan M såg att jag läste Easter parade och frågade om den var bra.
– Ja, sa jag, jag gillar den. Fast jag får lite tryck över bröstet sådär.
– Ja, men då verkar den ju vara bra, sa han glatt.

2 kommentarer:

  1. Läs "Revolutionary Road" också! Och tryck över bröstet är nog en rätt passande beskrivning av upplevelsen när man läser Yates - det är liksom inte angenämt på något sätt alls, men ändå så bra.

    SvaraRadera
  2. Ja, ungefär så tyckte jag ju att filmen Revolutionary road var. Inte angenämt, men bra. Men vem har sagt att konst ska vara angenäm?

    SvaraRadera