Lämna boken

Ja. Jag lämnar Mary Jones. De sista korrekturdetaljerna, de sista peten i baksidestexten, de sista detaljerna kring framsidan.
Hej då Mary, lycklig seglats!
27 mars är recensionsdatum, men troligen får jag en bok i handen redan nån gång i mitten av februari. Häpnadsväckande! Jag är väldigt väldigt nyfiken på mottagandet. Och nervös. Och nyfiken. Och nervös. I blandade doser.
Nu ska jag lämna texten, låta den fara.

Det finns ett rum i varje text (tror jag, tänker jag), där det på något vis är möjligt att fortsätta skriva. Om jag i Allt som återstår hade gjort si, eller så, eller skrivit det där annorlunda, eller lagt till något mer om det där ... Om jag i Mot ljuset hade låtit dem se det där, eller det här ...
Men det där rummet är stängt, också. Eftersom texten är klar, avslutad, utgiven. Bara i drömmen är det möjligt att känna det där lite frustrerande lockande suget. Kunde jag gjort det ännu bättre? Nå. Med Mary Jones historia är jag inte där än. Men har lämnat texten, känns det som. Det är ett underligt vacuum det där, mellan att skriva/redigera klart, och att faktiskt ha boken hos sig. Men jag har andra saker att ta mig för. Får väl fly in i nåt annat skrivande om det skulle knipa. Eller sy. Eller ägna mig åt nån besatthet. Så mycket tid som nu ges, i bäbis- och barnlivet.
Jag ska försöka blogga också. Ska försöka ha något att säga (er). Om inte annat kommer det nog en rapport när jag får hålla i boken ...

Det är alltid såhär det ser ut

Korrekturpetet av romanen är (förhoppningsvis i princip) klart. Lite sånt där annat kvar: baksidestext, kanske nåt citat. Etc. Allt vilar tryggt i min redaktörs händer. (Inte som att han ska göra alltihop själv, men ni fattar.)

Och så: en massa tid, tanketid, som frigörs av att inte längre ha Mary Jones i tankarna. Inte ha skrivandet på samma intensiva sätt.
Vad gör hjärnan då?
Den blir besatt.

Vad nu?
SHERLOCK!

Ny säsong ju, om än förbluffande kort. Bisarrt kort, med tanke på att vi väntat i typ två år sedan förra. Inte jag, i och för sig, jag kom ju in senare. Men ändå.
Tre nya avsnitt under loppet av en månad. Puh. Jag har sett två, på söndag sänds det tredje. Jag får hjärtsnörp bara av att tänka på det. VAD SKA DE GÖRA MOT OSS? (De alltså = Mark Gatiss/Steven Moffat.)
Hu.

Men. Besatthet alltså.
Vill nu endast: läsa bloggar, se om avsnitten, läsa fanfiction.
Tur att bäbin är så extremt välartad då, och sover snällt i soffan bredvid mig nu, medan jag gör just detta.

Förste februari kommer första avsnittet på svt. Säg inte att jag inte varnade er!


Bonusmustaschbild:

Fragment

Öppnar lite gamla textdokument. Hittade nedanstående, och kunde först knappt minnas att det var jag som skrivit. Fick läsa och läsa om och tänka efter innan jag mindes. Jo. Visst. Sommaren 2011, barnvagnspromenerade genom Egna-hem i Kristianstad.

Stilla dag, varmt, molnigt/mulet. Ett villaområde, sommarstilla. Tomma uppfarter, ett avstannat byggprojekt. Tomma trottoarer, fullt utslagen och mörkgrön grönska: sensommar. En park med någonting av New york över sig. Tomma parkbänkar, en scen eller dansbana i ett hörn, ingen som går på promenadvägarna, ingen som sitter på gräset.
Luften står stilla och himlen är vit, överdragen med tunna moln som mönstrar sig som sand i långgrunt vatten. Vågmönster. 

Vet inte vad jag ville, vad jag vill. Inget. Det är bara en bild. Nu finns den här. Varsågoda.

SQUEEEEEEEEE

... som vi säger på svenska.

En första officiell bild från tredje säsongen av Sherlock (som kommer i england nån gång i början av 2014). Mitt hjärta! Mitt hjärta!

Mitt inre är fyllt av tumblr-versaler. Men jag har ingen tumblr, så detta får vara mitt expansionskärl för det som flödar över.

Jag Ger Mig Till Tåls.





(Extremt oseriöst att jag har en tagg för John Watson men faktiskt ingen för Sherlock. Hah. Säger väl vad det är jag är intresserad av. Ähm.)

Nämen HURRA, hörrni!

Idag damp den ner (enbart som metafor då, eftersom vi har postfack i svalen*, och inget dimper ner, utom möjligen tidningen på morgonen som jag tror (sitter ofta och ammar så dags) att tidningsbudet kastar från porten och mot vår ytterdörr (halvtrappa upp, bara) att döma av dunsen (utom söndagsbudet, som snällt traskar upp och lägger den i postfacket)** – förlagets katalog över vårens böcker!

Och HEJA vad bra det kändes att se att jag och boken 1) fått en helsida på första uppslaget och 2) nämndes först i Åsas lilla introduktionsspalt.

Såhär:

Jag vet inte om det blir stort nog att läsa texten om man klickar på bilden, men omslaget syns ju i alla fall.
Och nu är det ute!
Hohoo, denna sjukt roliga skrivprocess har jag snart rott i hamn (med diverse hjälp! Bland annat Urban, som gjort en ypperlig och detaljerad litterär faktagranskning.).
Oj oj oj. Det fanns en tid när jag tänkte (fast det har jag förstås gjort med VARJE roman, så jag borde kanske lärt mig?) att vafan håller jag på med? Men det gick ju bra. Eller. Såhär långt, då. Vad recensenterna ska säga vet jag förstås inte. 10 april är recensionsdatum, då får vi se.






* Göteborgska (tror jag väl) för trappuppgång.

** Ursäkta dessa sjukt överdrivna parenteser ...

Läs den här boken

Jag tillbringade ännu en dag på Östra Sjukhuset igår, väntade och vaktade medan bäbisen fick blodtransfusion (för lågt hb pga det höga bilirubinet. Ständigt denne Billy Rubin!). Jag hade tagit med mig en bok, som jag läste ut under dagen. Stefan Gurts Så dödar vi en människa.
Vi delar förlag, och redaktör faktiskt, och jag träffade honom på bokmässan förra året. Fick boken från förlaget sist jag var uppe. Haft den stående i hyllan.

Först tänkte jag Ånej, vad har jag gjort, jag kommer aldrig att ta mig igenom denna (döds)ångest sittande här i ett litet rum med bäbis kopplad till blodpåse! Mitt hjärta!
Men tog mig igenom. Förstås. Och hastigt gick det, för det är välskrivet och flödande, en stil som bitvis är nästan kåserande, fångar in allt, målar svepande bilder. För att sedan bromsa, stanna, zooma in på detta: döden och döendet, vad är en människa, hur behandlar vi de gamla, vad är det för ett samhälle vi byggt och bygger?
Stora allvarliga frågor.
Blandat med andra scener och tankar: barndom, uppväxt, skillnader och likheter mellan Sverige och Kina ...

Mycket bra, tycker jag, och mycket viktigt.
Det är inte en stridsskrift mot just äldreboendet där Stefan Gurts pappa dör (ägt av Carema ...), det är en stridsskrift (fast jag vet inte om han skulle hålla med) mot hela vårt samhälle, mot ensamheten vi skapar kring våra gamla, mellan oss. Och om den behöver vi läsa, behöver vi tänka, behöver vi tala.

Gör det, läs den här boken, så kan vi tala sedan! För så här vill inte jag att det ska vara.

Det verkade helt enkelt passande

Djungel.
Besatthet (Fitzcarraldo i synnerhet, men också, tror jag, Herzog själv).
Papegoja (grön!).

Japp.




(Nej, jag vet inte vems bilden är, förlåt förlåt excuse me etc.)

Besatthet!

Jag står i kö på Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria på biblioteket, men ska nu logga in och ta bort reservationen. Skulle köpa en anteckningsbok igår, och fick oförhappandes syn på nämnda bok på en skylthylla.
Oh!
Den var ju stor, och illustrerad, och tjock, och såg så fantastisk ut att jag tvärvände (med barnvagnen bland hyllorna) och återvände till kassan för att utan tvekan köpa mig den.
Mums.
Eftermiddagen tillbringades därefter (mellan amningarna - jag har inte hittat nåt riktigt fungerande sätt att läsa och amma samtidigt ...) med att SLUKA boken i fråga. Slurp.

Nu är jag lite besatt själv, känner jag, en aning bara. Lite uppjagad, fylld av obehag, fascination. Känslan påminner om när vi sett Into the wild på bio, den tyckte jag var extremt obehaglig där i slutet, och fascinerande och bet sig kvar.
Nu är det Andrees polarexpedition som spökar för mig. Kan inte släppa livsödena, gåtorna, isen. Så väl uppmålat, så lekfullt och skickligt och UNDERHÅLLANDE spelat med cliffhangers och hemligheter och sökande efter ledtrådar. Så gripande. Huvva.
Och fascinerande med Uusmas besatthet av detta, hennes jagande efter ledtrådar och detaljer och data. För min del kunde ännu mer ha fått plats i boken, jag slukade den som sagt på en eftermiddag.

Rekommenderas alla med minsta minsta KORN av intresse för ... is? polarexpeditioner? människoöden? evig kyla och ensamhet? historia? Etc etc. Läs!

Cinnamon and Gunpowder

Mer piratlitteratur? Javisst! Denna gång faktiskt en roman som min redaktör tipsade om, inte för att han läst den men utifrån den kvalificerade gissningen att det skulle roa mig, samt att förlaget, Farrar, Straus & Giroux brukar "borga för kvalitet" (f ö ett av mina favorituttryck).

Så, jag köpte den, och hade den liggande i bokhyllan över sommaren och fick läst den nu medan jag suttit och vaktat gul bäbis under sollampa utan mycket till förströelse. Men hey, detta var verkligen förströelse! Baksidesblurbarna snavar över varandra i sin iver att korsa marina termer med matlagningsdito, lite förutsägbart kanske men men. Förtjusta verkar de ha varit, och tämligen förtjust var (är) jag också.

Kocken Owen Wedgewood blir bortrövad av den ökända piraten Hanna Mabbot, i samband med att hon bryter sig in och avrättar hans husbonde. Hans egen livhank hänger därefter blott på det faktum att han lagar fantastisk mat, och nu vill piraten att han ska laga mat åt henne varje söndag. På ett skepp utan tillgång till mycket mer än skorpor och torkat kött ... Men men, klart han försöker, klart det funkar, och the rest is history, som det heter. Eller, nja.
Det är Owen själv som för pennan, länge är hans enda tanke att rymma, men den där avoga inställningen till piraterna luckras ju upp allteftersom, och han blir allt mer indragen i Mabbots affärer, samt i henne själv.

Inte mycket Skattkammarön-intertextualitet, utom då detta enda (och inte så betydelselösa!): Vad gör man med en skeppskock om inte berövar honom ett ben ... (Jag söker ett lika elegant ord som "dekapitera", fast syftande till ben och inte huvud. Men finner inget. Nåväl.) Stackars Owen blir av med ett ben i ett flyktförsök och tvingas därefter laga sina luxuösa måltider stödd på en krycka. Mycket i likhet med en annan skeppskock, kallad Barbecue, som vi känner mycket väl. Inte sant?

Visst är det ganska lättviktigt, visst är det underhållning (om än inte lika SKAMLÖST som t.ex John Drake) men det funkar fint, det är inte dåligt och inom piratgenren står den rätt gott på egna ben, tycker jag. Gott så!

BB-Blogg

Jag kan väl lika väl blogga lite, då. Sitter i en sal på lasarettet... nej! Men på neonatal, där vi befinner oss för att bäbin får ljusbehandling mot höga bilirubinvärden. (Bilirubin, låter det inte som en jazzsångare? Billy Rubin...) Jag vaktar, ammar, läser, kollar fb och twitter... Just nu ganska långtråkigt.
Läste ut Hollinghursts "Främlingens barn" i förmiddags. Den var ... bra? Men lite lång? Och lite vag, kanske. Inte så gripande. Men jo, jag läste ju ut den. Tja, vet inte riktigt vad jag tycker, tror att den kommer att blekna med tiden.
Nu läser jag (om) Maja Lundgrens "Pompeji" för kanske tredje gången. Skrattar inte högt, som jag minns att jag gjorde första gången, men häpnar fortfarande över hennes briljans. SÅ ska/kan en historisk roman skrivas. Mycket inspirerande!