Det är alltid såhär det ser ut

Korrekturpetet av romanen är (förhoppningsvis i princip) klart. Lite sånt där annat kvar: baksidestext, kanske nåt citat. Etc. Allt vilar tryggt i min redaktörs händer. (Inte som att han ska göra alltihop själv, men ni fattar.)

Och så: en massa tid, tanketid, som frigörs av att inte längre ha Mary Jones i tankarna. Inte ha skrivandet på samma intensiva sätt.
Vad gör hjärnan då?
Den blir besatt.

Vad nu?
SHERLOCK!

Ny säsong ju, om än förbluffande kort. Bisarrt kort, med tanke på att vi väntat i typ två år sedan förra. Inte jag, i och för sig, jag kom ju in senare. Men ändå.
Tre nya avsnitt under loppet av en månad. Puh. Jag har sett två, på söndag sänds det tredje. Jag får hjärtsnörp bara av att tänka på det. VAD SKA DE GÖRA MOT OSS? (De alltså = Mark Gatiss/Steven Moffat.)
Hu.

Men. Besatthet alltså.
Vill nu endast: läsa bloggar, se om avsnitten, läsa fanfiction.
Tur att bäbin är så extremt välartad då, och sover snällt i soffan bredvid mig nu, medan jag gör just detta.

Förste februari kommer första avsnittet på svt. Säg inte att jag inte varnade er!


Bonusmustaschbild: