Om rätt ska vara rätt

Tramsigt kanske, men:
Det här är ju ingen anka, det är en gräsand (eller två)!




Eller hur?

(Från pekbok med ljud: Bondens djur.)

Igår på ett twitter nära dig

Jag gick och handlade sen på eftermiddagen, och DET FANNS TEXT I MITT HUVUD! Saker jag gick och vred på. Tankar, bilder, röster.

Åh herremainjesu, det finns inte mycket som slår den känslan.

Bara det.

Bara så.

Omläsning på gång

Ibland händer det att man råkar nämna en bok man ofta tänker på men sällan pratar om. Och nämna den till exakt rätt person. Nu var det jag och Jessica som pratade om något, och jag sa " bla bla bla Amys ögon bla bla" och hon sa: "Ja! Albatrossen!" Och jag utbrast något om att hon var den första person jag träffat som också läst den. Och jag sa att den har jag faktiskt i min bokhylla, bland min pirat- och sjöfartslitteratur, och det skrattade Jessica lite åt och så pratade vi en stund om den där boken, apropå något annat i ett långt vindlande samtal som sen tog fart och bar vidare.

Och först igår kväll, kanske en vecka eller så efter det där samtalet, kom jag mig för att gå ut till bokhyllan och sträcka mig upp efter den där boken (den låg ovanpå Drakes Skull and Bones och under Robinson Crusoe).

Jag har inte börjat läsa den än (egentligen håller jag på med Jens Liljestrands Adonis, som är mycket bra, men den är just nu så mörk och deppig att jag får magknip, kanske måste jag pausa? Eller, nej, det är nog dumt. Nå) så jag tänkte att jag skulle skriva något om vad jag minns, eller vad jag tror att jag minns, och så får vi se sen.

Amy, jag tror att hon är barnhemsbarn? Kaptenen är hennes docka, hon älskar honom och pratar med honom. Han tappar ett öga eller två, och när hon sticker nålen i honom för att sy fast det så säger han Ajj! och blir levande. Det är det där nålsticket som gör det! Och pratet, tror jag. (något betydelsebärande här angående VAD det är dockorna får lyssna på, tror att det görs komiska poänger av det senare?) Han går till sjöss? Varför? Hur skiljs de åt?

Amy växer upp.

Sen är det Kaptenen vi följer (och jo, jag tror mig minnas en litterär crush där, verkligen. Vad ÄR det med mig och de där sjöfarande männen?!). Var är Amy? Hon blir en docka, kanske av vanvård, hon ligger i en kartong. Är det Kaptenen som har den där lådan?

Skeppet är bemannat med föredetta dockor och mjukdjur. Bland annat en groda som sjunger Greensleeves. Är det eller är det inte ett hemligt meddelande i ett myteri? Är det också en anka, eller blandar jag nu ihop det hela med Velthuis Grodan blir kär (fast det är väl en nalle?)?

Och albatrossen, jo. Den hade Jessica starkast minnen av, jag minns inte riktigt. Den följer skeppet.

Det är också något med slutet, att det går så fort och att det är väldigt sorgligt? Att de inte träffas? Å men gud, det orkar jag inte med! Får de inte återse varandra? Och ögonen då, de är väl pärlor, tror jag. Kanske är det albatrossen som har dem i näbben? Hon kan ju bara höra utan dem, och inte bli levande igen om de inte sys fast.

Denna impressionistiska dikt var alltså vad jag nu i skrivande stund tycker mig minnas av Richard Kennedys Amys ögon. Återkommer när jag läst!

Det där gick ju inte så bra

Fototmaningen alltså, eller hur. Tydligen inte alls vad jag kände för just nu.

Medan jag vårdar min lugnt sovande text ägnar jag mig åt research.

Beställde härom dagen följande böcker:

The madwoman in the attic, Gilbert & Gubar.

Stormen, Shakespeare

Caliban's voice, Bill Ashcroft

The postcolonial exotic, Graham Huggan (som skrivit essän/artikeln A tale of two parrots. Walcott, Rhys and the uses of colonial mimicry)

Nu önskar jag mig bara eoner av tid att hinna läsa allt detta också. Något som jag med lätthet kan förutse kommer att bli svårt, eftersom jag börjar jobba om en månad ungefär, med all läsning som DET innebär. Å denna lässtress. Ständigt!

Att det ska vara så svårt

Jag längtar efter skrivandet! Kom ju igång där, på riktigt, ett tag. Men det är mycket mycket svårt att uppehålla! Hur lite jag läser nu för tiden (#småbarnslivet!) ska vi bara inte tala om, men även skrivandet lever i ett undantagstillstånd.

Med texten känns det just nu ungefär som när man kört fast. Jag tänker och vänder och vrider på det i huvudet, men kommer ingenstans. Kommer inte vidare.

Nu oroar jag mig inte särskilt för detta, jag tänker att det nog inte ÄR att jag kört fast, utan att jag inte har tid, eller när jag har tid har jag inte ork, eller när jag har ork måste jag göra nåt annat och när jag inte måste det ... ja.

Men jag saknar det. Det var berusande, ljuvligt, att hitta tillbaka till det där rummet efter den fluffiga tillvaron som bäbismamma.

Det jag gör nu kan väl kanske möjligen kategoriseras som långsam research, stämningssökande. Eller en paus, om än något motvillig. Jag vill in i det! Jag vill vidare! Jag vill vrida och vända och KOMMA nånvart.

Men planen är att kunna ha en skrivdag i veckan under våren, och då, kanske! O, en dröm!

Fotoutmaning 10: childhood

(Hur gammal är jag här? Ett år? Pappa tog bilderna. Jag tycker jag ser rätt skön ut.)

Fotoutmaning 8: your sky

Himlen över Halland. På väg till Skåne för begravning i Maglehem imorgon.

Hej och välkommen kära läsare!

Jag gjorde ett besök hos google analytics, och här är vad jag fann. Underliga äro sannerligen sökningarnas vägar, men alla leder de er till mig. Jag hoppas att ni fann vad ni sökte. Och sökte vad ni fann, så att säga.

Ni frågar, jag svarar. Så här, till exempel:

Skogsnäs Ja, där har jag varit. By/kollektiv i Ångermanland som vann mitt hjärta sommaren 1998 på en resa efter Urkultfestivalen. Någon annan vann också mitt hjärta, om än mer kortvarigt. Läs här, förslagsvis.

Slips sjuttiotalet Ja, nä, det vet jag inte. Kan det vara det här, möjligen?

Pangpangbröder hur gick det sen Ja men DET vet jag! Pangpangbröder varande den ypperliga dokumentär som min man gjort. Här finns den.

Och hur det gick/hur det går för Gustav & Oskar är förstås alldeles för mycket för att berätta här. Men se filmen, vetja, den finns fortfarande på svtplay!

Här är trailern:

Män som hatar kvinnor problem Ja, verkligen. Hänvisar endast till morgonens inlägg.

Manlig vänskap Hehe.

Hilfe Träffen har jag ju fått på grund av det här hjälplösa inlägget. Men du som skrivit det i sökrutan och tryckt enter, fastän jag hoppas att du fick den hjälp du hoppades på så är jag lite tveksam till metoden.

Waldemar Röjder Ja, Waldemar! Som lät mig åka med på motorcykel runt Degeberga och Vittskövle första gången vi sågs. Hit vill du då. Vackra bilder!

Fotoutmaning 6 & 7: makes you smile/favourite

Ja, här lockas jag ju verkligen att posta en bild på mitt barn, denna dagliga källa till liksom häpen kärlek.

Men icke. Vi vandrar en annan väg för att inte alldeles balla ur i livsstilsblogg här. Nu håller vi oss till KULTUREN, mina vänner!

Här får ni en favorit som heter duga. Något (och någon) som får mig att le. Rörlig bild istället för stilla, men det måste väl vara OK?

Från Chalte chalte (ungefär Medan vi gick). Enligt konceptet pojke möter flicka, tjatar sig till hennes kärlek, får den, och vad händer sen? Shahrukhs rollfigur är lite lätt manisk skulle man kunna säga, och delar av den här historien lär bottna i hur han (Shahrukh alltså) följde efter sin blivande fru Gauri från Delhi till Mumbai och faktiskt lyckades hitta henne där ...

Om våld, ännu en gång

Läste Malin Ullgrens krönika i DN idag om underhållningsvåldtäktsskildringar på film, en reaktion sprungen ur bland annat Män som hatar kvinnor samt dess nya amerikanska version.

Påmindes om vad jag skrev när jag sett Män som... Jag blev så jävla arg. Och jag blev så oerhört förvånad – faktiskt – över att inte fler människor, till exempel människor i min närhet, inte såg samma sak som jag. Inte alls. Jo, A gjorde det. Men andra. Häpnadsväckande kan jag väl få lov att tycka. Såhär skrev jag, bland annat:

Nej, det hjälper inte att våldtäkterna på Lisbet Salander var jävligt otäckt skildrade. Det hjälper inte att "Det är ju faktiskt så det ser ut i verkligheten, kvinnor är med om ännu mycket värre saker, dagligen". Det hjälper inte att det där säkert inte får nån att vilja gå ut och ge sig på kvinnor.

Det hjälper inte heller att Lisbet är så jävla tuff och snygg och cool och duktig och skälver aldrig så lite på handen när hon tänder sina cigg, och flackar med blicken och och och –

Det hjälper inte att hon ger igen. Våld har väl för fan ALDRIG varit rätt sätt? När blev det OK att sälja in den världsbilden? Vad ska jag känna? Att det var gött att han fick igen med samma mynt, när hon kör upp den där dildon i röven på honom? Att det är bra? Att hämnd är bra?

Men lägg av nu, va. Jag vill kräkas. Jag vill gråta. Och jag gråter nog fan inte över honom, ELLER över Lisbet. Jag gråter över det här samhället och den här filmpolitiken och den här filmen och de där böckerna och hur det kan gå hem.

Köper ni det?

Gör ni det, verkligen?

Läs resten här.

Jag håller med mig själv, och jag håller med Malin Ullgren. Såhär skriver hon:

Det är skillnad på den privat-politiska skrildringen av våldtäkt och den som slängs som en äckelkittlande godbit till en biobesökare. När det faktiskt inte är en berättelseom patriarkatet, utan snarare av patriarkatet, från dess mörka hjärta.

Ja, verkligen från dess mörka hjärta. Och jag tror att det där mörka hjärtat spiller sina berättelser oftare än vad vi vill tro. Berättelsen om Lisbet Salander, till exempel. Jag menar att Larsson inte spelade med öppna kort.

Och jag tycker att det är tröttsamt, spekulativt och FÖRDJÄVLIGT.

Apropå Salander kan ni läsa THE REJECTIONISTS inlägg efter att hen sett The girl who ... Också läsvärt.