Om våld, ännu en gång

Läste Malin Ullgrens krönika i DN idag om underhållningsvåldtäktsskildringar på film, en reaktion sprungen ur bland annat Män som hatar kvinnor samt dess nya amerikanska version.

Påmindes om vad jag skrev när jag sett Män som... Jag blev så jävla arg. Och jag blev så oerhört förvånad – faktiskt – över att inte fler människor, till exempel människor i min närhet, inte såg samma sak som jag. Inte alls. Jo, A gjorde det. Men andra. Häpnadsväckande kan jag väl få lov att tycka. Såhär skrev jag, bland annat:

Nej, det hjälper inte att våldtäkterna på Lisbet Salander var jävligt otäckt skildrade. Det hjälper inte att "Det är ju faktiskt så det ser ut i verkligheten, kvinnor är med om ännu mycket värre saker, dagligen". Det hjälper inte att det där säkert inte får nån att vilja gå ut och ge sig på kvinnor.

Det hjälper inte heller att Lisbet är så jävla tuff och snygg och cool och duktig och skälver aldrig så lite på handen när hon tänder sina cigg, och flackar med blicken och och och –

Det hjälper inte att hon ger igen. Våld har väl för fan ALDRIG varit rätt sätt? När blev det OK att sälja in den världsbilden? Vad ska jag känna? Att det var gött att han fick igen med samma mynt, när hon kör upp den där dildon i röven på honom? Att det är bra? Att hämnd är bra?

Men lägg av nu, va. Jag vill kräkas. Jag vill gråta. Och jag gråter nog fan inte över honom, ELLER över Lisbet. Jag gråter över det här samhället och den här filmpolitiken och den här filmen och de där böckerna och hur det kan gå hem.

Köper ni det?

Gör ni det, verkligen?

Läs resten här.

Jag håller med mig själv, och jag håller med Malin Ullgren. Såhär skriver hon:

Det är skillnad på den privat-politiska skrildringen av våldtäkt och den som slängs som en äckelkittlande godbit till en biobesökare. När det faktiskt inte är en berättelseom patriarkatet, utan snarare av patriarkatet, från dess mörka hjärta.

Ja, verkligen från dess mörka hjärta. Och jag tror att det där mörka hjärtat spiller sina berättelser oftare än vad vi vill tro. Berättelsen om Lisbet Salander, till exempel. Jag menar att Larsson inte spelade med öppna kort.

Och jag tycker att det är tröttsamt, spekulativt och FÖRDJÄVLIGT.

Apropå Salander kan ni läsa THE REJECTIONISTS inlägg efter att hen sett The girl who ... Också läsvärt.