Mer Isherwood på väg

Jag har reserverat Där nere på besök (Down there on a visit) åt mig. Hur kan en bok som Wikipedia menar har följande teman INTE vara bra?

Hedonism

Auktoritet

Sexualitet

Vänskap

Pacifism

Kärlek

Jag bara frågar. 

Äntligen!

Jag masade mig ut idag med min onda nacke/axel/rygg och gick in till stan. Besökte mysiga bokhandeln/cafét Lohrs pocket medmera vid Landala Torg. 

Ensamfika – inte dumt alls. 

Vid ett bord längre bort satt fyra studenter (Chalmers? Grundkurs i arkitektur eller nåt, tänkte jag först, men de kanske bara ska skapa och vara kreativa från start och inte läser sånt här? De verkade lite stora för att vara gymnasieelever bara, men de kan förstås ha varit treor från Hvitfeldtska) som pratade arkitekturhistoria. Allt från Doriska respektive Joniska kapitäler, via (den eventuella) skillnaden mellan Forum och Agora, över medeltiden (som skämtades bort som "några hundra år av kristet förtryck") till renässansen och säkert vidare. Fyra killar och en tjej, gissa vem som pratade minst. Den mörkhårige killen med brillor tycktes kunna allting. "Nämen, skillnaden mellan Forum och Agora var väl att Agora fanns det en stoa medan det på Forum fanns en basilika?" 

Jag log lite ner i mitt te och tänkte att jag har suttit precis så där och orerat, oräkneliga gånger. 

Och för mitt presentkort som nu är nästan exakt ett år gammalt (sedan jag, Ellen Mattson och Jessica Berglund pratade om våra böcker i bokhandeln) skaffade jag mig Duras Älskaren samt, och det är nu titeln på inlägget får sin payoff, den här: 

Som jag har suktat efter så länge. Den är slut på Adlibris (jag har haft den på bevakning). En bok som är fantasi, ren och skär fabuleringsglädje. Detaljrikedom, små anteckningar i kanten, teckningar och planscher, sidor med utvik (sjöormen är ett dubbelt uppslag, man viker ut sidorna åt båda hållen), korshänvisningar, litteraturtips ... jag älskar den! På det där sättet som jag älskade en del böcker jag läste när jag var liten. Oreserverat, passionerat, och med ett litet sting av sorg i hjärtat för att det inte är på riktigt. 

Jag tänker också då och då att jag ska skriva något sådant nångång. Fantasy för barn/ungdom. Det gäller bara att veta hur man ska använda sig av genren. Vi får väl se. 

Människoätande människor i Märsta

Jag måste varmt rekommendera den här boken. En diktsamling för ungdomar, om ungdomar, av en poet som jag tänker mig att många placerar i det där lite svårare facket. 

Ungdomsbokspoesi? 

Går det? 

Det är sånt som vi bibliotekarier lite oroligt skakar på huvudet åt och bekymrat säger, "ja kanske om man pushar den ordentligt, så..." Det där har alltså inte med kvaliteten att göra, utan med den där känslan av att vissa saker är så SVÅRA att få ut till sina läsare. Och ofta just den där litteraturen som man önskar att flest människor skulle läsa. Se där ett av mitt yrkes största svårigheter och dilemman och utmaningar. (Det betyder alltså inte att vi inte försöker, att vi inte arbetar som sjutton med just det där, vill jag bara säga!) 

Nå. 

Aase Bergs bok är inte på något vis svår att läsa. Den griper tag direkt, den har en absolut klockren tonträff i att skildra ungdomar, tonårstankar, det där brusande vilda känslofladdret. Känslan av oövervinnerlighet, känslan av total bottensvärta. Spannet däremellan. Igenkänningen är total, här finns en sådan frånvaro av vuxenperspektiv att jag häpnade medan jag läste. Hur gör hon?! 

Det är kort, snabbt, eftersom det trots allt på något sätt hela tiden också är poesi. Eller en ungdomsroman med många radbrytningar. 

Inte vet jag. Inte spelar det mig någon roll. 

Känslosvallet går upp och ner igenom boken, igenom kropparna, igenom huvudet och blodet. 

Nej, jag tänker inte skriva någonting om handling eller huvudpersoner, jag tänker sluta nu och bara säga: LÄS!

Förhoppning och förväntan

Här på bloggen verkar ju årsskiftet 2009/2010 ha gått rätt spårlöst förbi. Sammanfattningar och listor ger mig prestationsångest och tröttar ut mig, så jag låter bli. Nyårslöften har jag heller inga. Jag brukar (sedan några år tillbaka) köra med nyårsönskningar, eller nyårsförväntningar. 

Förväntning inför 2010 är att få romanen antagen på förlaget. 

Andra litterära händelser jag ser fram emot (förutom att J. Schiefauer ska få sin mycket intressanta andra roman antagen, förstås) är, t.ex (utan inbördes ordning):

Sara Hallströms Torg, korg, eko.

Maja Lundgrens Mäktig tussilago.

Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset.

Sarah Waters Främlingen i huset.

Smärtor

Efter en hel dag i smärtans grepp – någon sorts nackspärr, trodde jag, men snarare sendrag/sträckning/en nerv i kläm: ont hela vägen från en punkt bakom höger öra, ner längs nacken, innanför skulderbladet och då och då ut i armen) – kunde jag inte göra annat än att lägga mig i soffan med ett glas vin och den här boken:

I det totalt uppslukande språket och den första delens gastkramande obehag försvann det mesta av mina plågor. Ett språk som inte går att läsa sakta, liksom mat som måste hetsätas, glupas i sig, sväljas hel. Sedan hastigt färdig, och då vill man ha mer. Jag läste hela boken i ett svep, måste nog läsa den igen. 

Sjok av text, sjok av ord, och det lägger sig tillrätta intill allt detta som jag och A. tänkt på läst om pratat om under vistelsen i Berlin. Kriget, grymheterna, kunskapen, efterspelet. Duras skildrar det fantastiskt, fruktansvärt och jag tänker: "Det här är sant". 

Den första delen (novellen? kapitlet? avsnittet? berättelsen?) är den starkaste, den som gett namn åt hela boken. Men också de andra delarna har den där skärpan i språket, det där drivet. Jag har inte läst så mycket Duras tidigare (tror att jag försökte med Älskaren för rätt länge sen, men då var jag nog inte riktigt redo) men om det är det här man får så ska jag läsa mer. jag suger i mig det där språket, den där kristallklara torra tonen, iakttagelserna, obarmhärtigheten. 

Skryt/topplistor

Vilken bok tror ni ligger på 80:e plats på listan över mest utlånade böcker på biblioteken i Göteborg under 2009? Allt som återstår!! 

(Alltså, 80 låter kanske lite eller mycket eller vad heter det – som lite av en jumboplats. Men ICKE, säger jag: den tog sig alltså över huvud taget upp på en lista! 396 gånger har den lånats.)

Och se här, för en mindre kommun, vissa gynnsamma omständigheter (att göra författarbesök på biblioteket i Floda medan jag arbetade där, t.ex, och oanständigt många ex av boken i hyllorna), men ändå: fjärdeplats! 

Och när vi ändå håller på med siffror och listor kan jag meddela att boken lånats 3570 gånger på svenska folkbibliotek. 

Här kan ni föreställa er Cheshirekatten från Alice i Underlandet – när katten tonat bort och bara leendet är kvar. 

Kaniner

I lägenheten i Berlin hittade jag en barnbok som gjorde otroligt starkt intryck på mig som liten. Die Kanincheninsel. Jag minns bilderna precis från när jag var barn, stämningen, färgerna. Jag vet faktiskt inte vad den heter på svenska, Kaninön, kanske? (Det låter underligt.)

Boken handlar om en kaninfabrik, otroligt dystert och hemskt, dit små kaniner kommer i lådor och får sitta i burar tills de ätit sig tjocka, då det kommer män och hämtar dem igen. Mer får man inte veta, och mer vet inte kaninerna heller. Undrar verkligen vad jag tänkte/inbillade mig som barn. Jag var ju rätt liten när jag/mina föräldrar läste boken. Kanske köpte jag helt enkelt konceptet med en okänd framtid. Kanske fattade jag? Minns inte, men det kan ju vara därför den gjorde sånt intryck på mig...

Till kaninfabriken kommer Den lilla bruna, och sätts i samma bur som Den stora gråa. Tillsammans rymmer de, men den stora gråa har glömt allt om världen och friheten, och tycker bara att det är otäckt. Den återvänder till fabriken, och den lilla bruna skuttar iväg på egen hand för att gräva sig en håla. 

... och den där boken jag hade med mig för att läsa i Berlin ser ut så här:

Sammanträffande? Eller vad är det med Tyskland och kaniner?

Jag måste säga att jag inte begriper varför Farväl till Berlin fått det där omslaget – om det inte verkligen ÄR något med Tyskland och kaniner – det framstår som rätt obegripligt. Men har inte hela den där nittonhundratalsserien (Lind & co) rätt mysko omslag?

En ny besatthet: Herr Issyvoo

Först En enda man, sedan Farväl till Berlin, Mr Norris changes trains, och nu snart läst ut Christopher and His Kind. 

Vill läsa mer! 

Tycker mycket om språket, humorn, blicken. En enda man är perfekt som roman, i form, i innehåll. Berlinboken mer löst sammanhållen men den ger en skarp bild av trettiotalets Berlin, av Berlins minnen, av en del av stadens människor, platser historia. Den är personlig och (därför?) allmän. 

Vi stod utanför huset på Nollendorfstraße 17, där Herr Issyvoo bor hos Fraulein Schröder. Huset står kvar, det har en bokhandel i källaren och en metallplakett bredvid dörren. "Hier wohnte ...". 

Och av alla saker vi tittade på och promenerade förbi och pratade om och försökte sätta oss in i var detta märkligt nog en av de starkare. Vi stod i snöfallet på andra sidan gatan och tittade på huset, såg bögparen gå förbi, pratade med några, tittade och tittade på det där gula huset och där var det, så såg det ut, där inne var de där tungt möblerade rummen med sin udda sammansättning av hyresgäster. 

Nu läser jag alltså Christopher and His Kind, en sorts självbiografi över åren 29-39 kanske (vet inte var det slutar än). Hur han arbetat med verkligheten i fiktionen, hur personer och platser återkommit och förvandlats och inkorporerats i texten. Intressant! jag älskar att läsa om hans vänskap och kreativa samarbete med Wystan – W. H. Auden. 

Han skickar sina textutkast till de skrivande vännerna, får bra kritik men oroar sig ändå:

Christopher didn't doubt the sincerity of their enthusiasm. Nevertheless, he was still worried. These were his klosest friends. The relation between them and himself was essentially telepathic. Mightn't they have understood telepathically what it was that he had wanted to express in this book and thus overlooked the fact that he had failed to express it? (s. 79)

Den Christopher Isherwood som skriver boken, som minns, som ser tillbaka, skriver i jagform. Den Christopher som upplevde och skrev och drömde skildras däremot i tredjeperson: "Jag minns ett tillfälle då Christopher och Wystan ..." Det är ett utmärkt sätt att säga något om minnen, om det långa avståndet mellan 1930-tal och 1970-tal. Många gånger avfärdar den äldre Isherwood den yngre som posör, oärlig (också i dagböckerna), överdriven. En mild skruvad humor som också är tydlig i En enda man. 

Jag vet inte vad jag ska läsa av honom när denna bok är utläst. Jag får väl googla mig fram, tänker jag, eller välja de böcker som verkar intressantast utifrån det han skriver om dem i boken. 

Bildblogg från Berlin

Några bilder från Berlin, medan jag samlar mig, eller tänker på annat. 

Det fina fönstret i trappuppgången, på väg en halvtrappa upp till toaletten. 

Lampan i lilla rummet. 

En mycket stor katt tittar med mycket stort kattförakt på stillheten på Samariterstraße.

Nyårsraketer på Greifswaldstraße. Obs att diset inte är dimma utan krutrök. 

Från Berlin

Friedrichshain, Berlin. Dimma och råkallt. Cafét är oerhört mysigt, men spelar Michael Jackson non stop, tyvärr. Doesn't quite do it for me.

Jag läser mer Christopher Isherwood: Farväl till Berlin (som faktiskt ändå hann komma innan vi åkte!) och Mr Norris changes trains, som fint nog fanns i lägenheten. Ångrar att jag inte släpade med mig även Christopher and his kind. Nåväl, den ligger ju hemma och väntar.

En stad att gå in i. Här finns så mycket, historia, minnen, rent fysiskt. Muren, gatorna, granatsplitter i husväggar.

Vi traskar, åker U-bahn, pratar pratar pratar. A. har plöjt Antony Beevors Berlin slutstriden 1945 igen, pepprar mig med siffror och detaljer.

Riksdagshuset, Wilhelmstraße, och ja, det ÄR en lekplats där Hitlers bunker låg.

Jag skriver inte, jag tänker inte på särskilt mycket alls, annat än den här staden, faktiskt. Tankar som snurrar när vi lägger oss, gata upp och gata ner. Det liknar ingenting!

Bilder kommer nog när jag är hemma vid egna datorn igen, tror jag.