Filmdepression

Filmkurvan har varit rätt dålig det senaste. Här en rekapitulering. 

Först var vi som sagt och såg Man tänker sitt - som var som alla de där nittiotalsnovellerna. Se inlägg nedan. 

Sen såg jag och A. av någon outgrundlig anledning District 9, som jag raskt förträngt för att den var fysiskt vedervärdig och innehållsligt görkass. Trams!

Sedan såg vi Viskningar och rop (första filmen i en tänkt Bergmanprojekt, en film i veckan...) som var något så obegripligt überpretentiös och överspelad. Vi såg den med svensk text, vilket innebar att saker som "en klocka ringer" och "kvider" textades – tillslut kunde det lika gärna ha stått "överspel". Ledsen Harriet, jag TROR helt enkelt inte på din död. 

Fyra kvinnor i ett rum. En ska dö. 

Sedan såg jag och A. tack och lov Who's afraid of Virginia Woolf, med Liz Taylor och Richard Burton. Å, det där! Texten är så bra att man gapar, den tar andan ur en, och spelet! Kunde för min del varit ännu lite stramare och legat närmre pjäsen i scenerna, men fantastisk, fantastisk! Jag vill se den igen och igen. 

Hoppet åter.

Taylor och Burton: jag älskar er!

Nu i helgen var vi ett gäng och såg Flickan. Hm. Den lyckades på något vis samtidigt vara för långsam och för dramatiskt uppbyggd. OCH FRAMFÖR ALLT: vad är det egentligen med svenk film? Är det ingen i hela den långa produktionskedjan som ser och reagerar på att skådespeleriet representerar "svensk film" istället för verklighet? Inte en replik i hela filmen som sades av en vuxen lät som något annat än Skådespeleri. Jag gick ut ur salongen efteråt och var förbannad! 

Och vilken idiotisk konstruktion (att flickan förblir namnlös genom hela filmen), när pappan i en dramatisk(t viktig) scen springer efter sin dotter över ett fält och skriker – "Du!" 

Filmens behållning!

En annan sak: 

Ett hopptorn presenteras, alla ska hoppa, men flickan vågar inte (A. viskade: "dramaturgi!" till mig i biomörkret...) Ännu en gång återkommer hopptornet, fortfarande inget hopp. Men så, i slutet: ta da! Där står hon återigen, lika rädd. Och jag tänkte mycket intensivt: hoppa inte hoppa inte hoppa inte! Du kan leva ett fritt och lyckligt och fullgott liv UTAN att någonsin hoppa från ett enda hopptorn! 

När ska vi få se den filmen? Där man inte måste hoppa? Och: där dramaturgin inte blir lika pinsamt synlig? 

Till sist: häromdagen såg vi del två i Bergman-serien: de tre första delarna av Scener ur ett äktenskap. Också bra, tack och lov. Intressant, bra text, bra spel nästan hela tiden... Påminde på vissa sätt, både i text och spel om Who's afraid of... 

Det som lovar gott för fortsättningen är att De ofrivilliga utsetts till sveriges Oscarsbidrag. Jippi!