Gick en sväng till biblioteket med bäbisen. Lyckades inte fokusera framför skönlitteraturen, så jag ryckte åt mig Linda Spåmans Misslyckat självmord i Mölndals bro. Har velat läsa den sen (innan) den kom, men det blev aldrig av. Nu blev det av, i ett huj.
Snabba svarta teckningar, det gör ont att läsa. Det går snabbt, men det finns också bilder att dröja vid. Ögon och munnar som dupliceras, människor som går från snabbskissade till (till synes) mer porträttlikt avbildade.
Jag fick ont i magen, vad kan jag säga? Svärtan är så svart, förtvivlan är de där svarta fåglarna som flaxar på bokens omslag. Ändå slutade jag inte.
Och så tänker jag på att jag hört hennes namn sedan jag var tillsammans med I, och mitt första möte med Mölndal, och allt det där. Och att det är bokens titel med platsen utbytt – en annan bro, en helt annan plats. Och minus ordet "misslyckat". Ett ord som gör all skillnad i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar