Nationaldag idag, hurra hurra etc etc. Även om jag inte är särskilt förtjust i nationaldagar som sådana, så kan man ju lyfta fram lite norsk litteratur, eller hur?
Förföraren, som olyckligt nog är del ett: och där läsaren måste stå ut med det faktiskt vansinnigt irriterande "greppet" att "Jonas Wergeland hade en fantastisk kuk". Om och om igen. Tackom och lovom räddas detta NÅGOT av andra boken, där det kommer fram vem det är som (i fiktionen) skrivit bok nr ett. Men bara något. Fortfarande trilogins stora minus, tycker jag, och då DYRKAR jag den ändå.
Erövraren, där allt breddas och vidgas och knyts ihop och upprepas.
Upptäckaren, där – be still, my heart! – Jonas Wergeland till sist själv tar till orda!
Per Petterssons Ut och stjäla hästar. Fantastisk liten bok vars evangelium jag kanske spridit för lite? Gav den till min bror i present för några år sedan och han tyckte mycket om den, och sa nåt klokt som jag tyvärr nästan glömt, men om att den ställde många frågor som man inte fick svar på, som man fick gå och fundera på efteråt. Ja.
Något så koncentrerat och gåtfullt och vackert skulle jag vilja kunna skriva!
Beate Grimsrud, förstås. Först Jag smyger förbi en yxa, och främst av allt En dåre fri. Jobbigt och starkt och totalt uppslukande och fantastiskt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar