En dåre fri

På rekommendation av min redaktör läste jag Beate Grimsruds En dåre fri. Trodde att det skulle ta ett tag, den var ju så tjock, visade det sig. Men icke. Det gick i ett huj. Ett huj av klump i magen, hetsartad sträckläsning och lika delar beundran inför hennes skrivande, och ångest över innehållet.

Och, en tredje ingrediens: den ofrånkomliga undran över hur självbiografisk boken är.

Det bär mig emot att säga det, men jag har så svårt att tänka mig att det går att skriva om detta utan att ha varit i det själv.

Men vad vet jag.

Eli, huvudpersonen, är en kvinna med fyra småpojksröster inuti huvudet. Erik, Espen, Emil och prins Eugen (!). De talar, skrattar, gråter, befaller. Eli är schizofren och psykotisk. Kan man säga så? Kanske. Hon går in och ut ur det. Hon är författare och filmare, lika framgångsrik som Beate Grimsrud själv och med böcker som har samma namn som hennes. Hon åker in och ut från psyket, tvångsvårdas i perioder, skriver i perioder. Hela romanen är en gestaltning av skrivandet, eftersom den är skriven, och den är en skildring av Elis liv, hennes helvete och hennes bra dagar. Hennes förhållande till språket och litteraturen som dyslektiker med dålig syn. Hennes förhållande till världen, till kroppen, till rösterna i huvudet. Till psykvården, vårdare, medpatienter, platserna, rummen, bältesläggningen, medicinerna. Att det ändå går att skriva, att människan är så stark.

Nu är romanen dubbelnominerad (från både Sverige och Norge) till Nordiska Rådets pris. Jag hoppas att hon får det, jag hoppas att den här boken får det. Den är så stark, från de båda barnen fastbundna i sina spjälsängar alldeles i början (första aningen om hur klumpen i magen skulle komma att kännas genom läsningen) och rakt igenom. Den är både rasande och rasande bra.