måndag 31 augusti 2015

Wolf Hall topp fem – en sorts bloggutmaning

Både Tomas Jarvid och Urban Jarvid har bloggat om Wolf Hall topp fem, så nu är det min tur. Utan inbördes ordning, tror jag.


1. Ljus och mörker
De mörka kvällarna, ljusskenet över ett ansikte, att röra sig genom ett rum med en ”ljussläckare” och ljus för ljus förminska cirkeln i vilket samtalet förs. Och i andra scener: utomhusljuset, eller de stora fönstren som låter ljuset flöda.

”Well, that's a conversation I shouldn't have had.”



2. Människorna. 
Att – som min kollega S. sa – medeltidens människor inte överdrivits och karikerats. Jag tycker att de är just människor, och att de därför engagerar mig. Visst är de kungar och drottningar, herremän och högdjur, men ändå mänskliga. Även Cromwell. Det har sagts och upprepats att han gjorts godare här, än i verkligheten. Det må så vara, det vet jag inte mycket om. Och nog är porträttet något lite mörkare i boken än i teveversionen, men inte så slående, tycker jag.

Här är Anne Boleyn. Nu är det slut. Hon har varit drottning, nu är hon bara rädd.


3. Cromwell/Mark Rylance. 
Detta oupphörligen fascinerande ansikte, både öppet och slutet. Det där leendet som spricker upp. Vreden som glimtar till, och blir starkare just för att den oftast inte syns/släpps fram. Tårarna som rinner, över barnen och Liz, över kardinalen.
När han blottar sig lite: sjunger en italiensk visa, berättar om sitt förflutna.
Visst är det så: han spelar inte över, han spelar under.
Och när jag läste boken, efter att ha följt serien, tycker jag att spelet/regin/manuset är kongenialt (som det heter) med beskrivningen i boken. Fast han kanske är lite mindre tillknäppt i textform. Skämtar mer, till exempel, något som var oväntat och ganska trevligt att läsa, när jag hade hans ansikte från filmen med mig, så att säga.

”I like your grey velvet …”


4. Snörnäbbar
Spanskt broderi med svart tråd. Lindan kring kungens ärm när han skjutit båge. Hättorna under Thomas Cromwells mössor. Att äta med fingrarna. Glasögonen som Thomas More håller framför ögonen. De dämpade färgerna, dammigheten, mattheten i ytorna.
De där små detaljerna som ger ”high production value”, trovärdighet och mycket att titta på.


"I could shoot for you!"


5. Något annat än handling
Ja, det är nog här vi landar igen. I skillnaden mellan ”hur ska det gå?” och ”Hur ser det ut när det sker?” – där jag tycker att det senare är så otroligt mycket mer spännande, både att se på/läsa och att själv undersöka. Här är ju ett praktexempel: vi vet hur det ska gå. Illa, för de flesta. Först för fruarna till kungen, sedan även för Cromwell själv. Och det är inte heller det som är poängen. Poängen är hur det ser ut: spelet mellan människorna, samtalen, de små sakerna som resulterar i stora skeenden, dagarna som går, väntandet, kringelikrokarna. Jag tycker mycket om det.


Snart ska jag nog läsa även bok två, För in de döda. Och vänta på bok tre. Och mer filmatisering...

Läsning: augusti

Juli var ju lite mager, men augusti ser bättre ut på läsfronten.
Så här:

Steglitsan, Donna Tartt
Wolf Hall, Hilary Mantel
Nemesis, Philip Roth
Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten, Anna Hedlin
När hundarna kommer, Jessica Schiefauer
Drömbärarna, Kerstin Lundberg Hahn
Balladen om en bruten näsa, Arne Svingen
Lite ihop, Johanna Lindbäck
Kärlekspizzan, Johan Rundberg
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, Ransom Riggs


Summa: 10 lästa böcker (varav Steglitsan ju påbörjades i juli, det var väl trehundra sidor kvar vid månadsskiftet tror jag.)
6 kvinnliga författare och 4 manliga.
För vuxna: 4 st
För barn/ungdom: 6 st. 
Tudortema: 2 st…

Det höga antalet barn/ungdom beror på att jag läser in mig till ett bokprat i slutet av veckan. Jessicas bok har jag ju läst förut, men aldrig i hårdpärm. Räknas det som omläsning?

Inga fackböcker, ingen poesi. Inget icke västerländskt… 

Jag tyckte om Steglitsan, även om den var väldigt lång och bitvis långrandig, jag tyckte slutet var svagare än vissa andra bitar (de där föreläsningarna om konstens kraft yada yada…) men stämningen och miljöerna har stannat hos mig. 

Wolf Hall var som ett mjukt vatten att flyta bort i, slurp! Fick inget annat gjort, ville bara läsa läsa läsa. 

Nemesis av Roth läste jag för att Helena en gång för längesen när den kommit på engelska skrev positivt och intressant om den, plus pga en fascination för polio (min farmor hade det som barn, samt postpoliosyndrom som vuxen/äldre). Kan dock konstatera att nja, Roth är nog inte min kopp te, helt enkelt. Jag har läst en roman av honom tidigare, Konspirationen mot Amerika, gillade den inte. Den här skulle jag väl inte säga att jag inte gillade, men det KLICKAR inte mellan mig och hans språk, hans sätt att skriva. 

Av böckerna för barn/ungdom vill jag – förutom Jessicas bok som är väldigt bra! – särskilt rekommendera Balladen om en bruten näsa. Fin och ganska smärtsam men varm och humoristisk om en pojke och hans mamma och hans lust att sjunga och inte boxas, bland annat.  

Nu ska jag läsa Stina Stoors novellsamling Bli som folk. Hejs svejs!


Arre wah!



















Novellen är nominerad!!!
Det måste firas!

Kanske en flirtig förlovningsdans från K3G (Kabhie Khushie Kabhie Ghum, ungefär Sometimes happiness sometimes sorrow)?




Eller kanske lite Lodi-firande från Veer Zaara (en av filmerna som ju faktiskt nämns i novellen)? Plus för spelet mellan Amitabh och Hema – med Shahrukh som påhejande son.




Hur som helst: mycket glad att vara nominerad! Och i fint sällskap också, oj oj oj.
På bokmässelördagen blir det offentligt vem som vinner. Håll en tumme, va? Eller rösta, om ni gillar Mannat!

tisdag 11 augusti 2015

Mer om Tudor/England/Henry/Anne/Cromwell

Jaha, Wolf Hall (teveserien) var ju verkligen inkörsport till tyngre grejer.
Först romanen, som jag ska skriva något om.

Nu nosar jag vidare.
Hittade alldeles av en slump den här i hyllan i morse, när jag gick och satte upp böcker på jobbet:

















Den ska jag läsa nu! Verkar fin.

Gav kollegan A. den här, så byter vi sen:


















Återkommer nog.


onsdag 5 augusti 2015

Mer Wolf Hall

Läser Hilary Mantels Wolf Hall. Efter Steglitsan var jag tydligen redo för nästa tegelsten.
Mer än redo, jag slukar den! Halvvägs igenom, ungefär.

Mycket glad att jag såg serien först, faktiskt. Om inte annat för att jag nu får lov att se Thomas Cromwell för mig såhär:

















istället för såhär:


















Trevligare, om ni frågar mig. Kalla mig ytlig. Men, ja.

Och ja, jag tänkte skriva lite mer om serien, det kommer!

Läsning: juli

Hmmm.
Man hade ju kunnat tänka att semester = lästid, men icke. Semester = umgänge, tydligen.

Listan för juli månad ser därför ut såhär:

Go set a Watchman, Harper Lee
Steglitsan, Donna Tartt (ca 400 av 780 sidor).

Japp, det var det.
Köpte Lees bok i en bokhandel i Barcelona (enligt principen: gå in och hitta den ena dagen, hålla i den men låta bli att köpa. Råka komma till samma ställe dagen efter, och då hastigt bestämma mig för att faktiskt köpa boken). Läste i bil, på strand, i solstol. Gillade den! Visst är den inte lika stor och bra och djup och gripande som To kill a mockingbird, men det hade jag inte väntat. Den är ju en skiss, en debut (om än outgiven som sådan).
Jag tyckte om att få vara i miljön och i språket, och jag tyckte om att den handlar om rasism och om en (knappt än) gryende medborgarrättsrörelse. Och den där Atticus, som jag förstås också pratat om som en av de bästa fadersporträtten i litteraturen, visst behövde han få sin gloria lite på sned.

Sen började jag tugga mig igenom Steglitsan, och det tog sitt lilla tag, även om jag läste rätt snabbt. Nu är den utläst, och kommer i nästa månads lista...

torsdag 2 juli 2015

Läsning: juni

Jaha, jo, jag tänkte att jag väl kan göra det månadsvis i fortsättningen?

I juni var mitt lästempo uppe i max, och den där känslan av att FROSSA i litteratur hade fullständigt tagit över. Mot slutet av månaden gick det långsammare, vi hade gäster och kvällsliv och jag höll på lite med min egen text – alltihop sånt som gav mindre tid åt läsandet.

Trots detta ser listan för juni ut som följer:

Vitsvit, Athena Farrokhzad
Diktsamling, Lina Ekdahl
En engelsk korsfarare hos Djingis Khan, Henrik Höjer
Medeltiden i ord och bild, Kværndrup & Olofsson (påbörjad tidigare)
Jazz, Toni Morrison (omläsning)
I ljusets makt, Leigh Bardugo
Springkällan, Kerstin Ekman
Timmen före midnatt, Ida Simons
De osynliga, Roy Jacobsen
När Kejsaren var Gudomlig, Julie Otsuka
Linjen, Elise Karlsson


11 böcker, varav en som jag läst ungefär halva tidigare, och avslutade nu.
8 kvinnliga författare och 4 manliga (fast två av dem skrev ihop…).
8 skönlitterära och 2 fackböcker.
1 för barn/ungdom.
2 diktsamlingar.
En omläsning, det var nog mer än femton år sedan jag första gången läste Jazz. Den får sägas vara en av månadens höjdpunkter, vid sidan av Jacobsens De osynliga som jag stått i kö på länge på jobbet och verkligen verkligen tyckte om. Så mycket, faktiskt, att jag köpte den redan innan jag läst ut den. Den är fantastisk! Stilla men spännande, vardaglig (så mycket beskrivningar av arbete!) och poetisk på samma gång. Svår att beskriva, men omedelbart fängslande. En familj på en nordnorsk ö, livet.
Att säga att det finns paralleller till Allt som återstår skulle vara extremt smickrande för min debut, men det finns några beröringspunkter åtminstone på handlingsplan, tror jag. Sen är hans språk och gestaltning av en annan klass, förstås. Jag tippar nominering till Nordiska Rådets pris nästa år, och helst vinst …

I övrigt tyckte jag mycket om Julie Otsukas debut, tyckte att den gjorde sig såhär, läst efter Vi kom över havet. Kronologin stämnde, och de gav varandra mycket, böckerna. 
Kerstin Ekmans Katrineholmsböcker som jag av nån anledning inte läst innan – mycket bra förstås. Ska snart ta tag i del tre.
Elise Karlssons Linjen slukade jag på en kväll, den var lågmält intensiv och speciell och jag tyckte om den. 



Oops, ny besatthet ...














Mark Rylance som Thomas Cromwell i BBC-serien Wolf Hall. Första avsnittet redan borta från svtplay, men se den, för sjutton!

onsdag 1 juli 2015

Black Sails, säsong 1 avsnitt 1

Jag axlar ansvaret som Sveriges Stevenson-blogg …
Kollade nu ikväll på första säsongens första avsnitt av teveserien Black Sails. På något vis lite vagt baserad på personer som Stevenson skapat. Men här är det 1715 och ett bra tag före Skattkammarön.

Flint seglar, är kapten och har problem.
Men är rätt het:












Billy Bones är bra mycket längre än jag tänkt mig honom, och lite gullig:













Det är bitvis våldsamt och blodigt och det finns massor av glada horor i varenda hörn. Och en och annan kvinna som får agera i egen rätt, med skinn på näsan. Puh. Bechdeltest passerat, om vi nu ska vara såna.

Det som stör mig, och stör mig nåt enormt, är castingen av John Silver:












Eh. Allvarligt talat! Han ser mest ut som nån sorts sångare från 80-talet tycker jag.
Jo, men kolla:












Vad ÄR det där? Fel hår(färg)! Fel ansikte! Fel approach. Suck.
(Jag har ju sagt att det är mer såhär jag vill ha honom …) Visserligen kan han ju få vara pojkspoling, men det får vara nån måtta.

Sen undrar jag lite över figuren här till höger:













Han till vänster är Jack Rackham, alltså borde ju en tjej i manskläder i hans sällskap vara Anne Bonny eller Mary Read? Men alltså… ”Förklädd till man” innebär väl inte att vara så uppenbart en tjej att man måste ha blicken i marken och hålla i hattbrättet för att inte visa ansiktet? Larv! Vore coolare om de faktiskt förklätt henne till man.


I övrigt kan jag nog tänka mig att fortsätta kolla ett tag, för att se hur det utvecklar sig. Återkommer eventuellt med rapport.

fredag 26 juni 2015

Skriv om det du känner till

As for “Write what you know,” I was regularly told this as a beginner. I think it’s a very good rule and have always obeyed it. I write about imaginary countries, alien societies on other planets, dragons, wizards, the Napa Valley in 22002. I know these things. I know them better than anybody else possibly could, so it’s my duty to testify about them.
/Ursula K. Le Guin