Fantasin på gång!

Ja, Fantasin hade ju en gång en egen blogg, men jag slänger in ett litet inlägg här bara för att jag så gärna vill visa er. Igår träffades jag och K. på Hdk och "gjorde ordningen", som vi säger. Skrev ut allt material, bredde ut det över golvet i aulan och försökte hitta en ordning på det. 

Överblick, rent fysiskt! 

Textblocket i mitten är Péter Esterházy. Närmast kameran Malte Persson. 

Inte förrän vi gör så här tycker jag nånsin att jag har koll på vad ett nummer verkligen handlar om. Att det dessutom denna gång är ett fyrdubbelnummer på 116 sidor (!) gör ju sitt till. 

Det har varit enormt mycket strul med allt, tyvärr tyvärr tyvärr kommer inte SPRÅK-numret hinna ut detta året, utan i januari 2010. Vi får väl se hur framtiden ter sig för Fantasin. Men: kanske är detta vårt bästa nummer!  

Berlin

Imorgon eftermiddag far vi!

Mina efterlängtade beställda böcker har inte kommit, så idag traskade jag in till Stadsbiblioteket och lånade Farväl till Berlin ... Dessutom har jag packat Andningsgunga som kom som en fin julklapp i förskott från förlaget. Tackartackar! 

Igår kväll skickade jag en pdf med texten/romanen/projektet till Jessica. Nej, jag vill faktiskt kalla den romanen nu. Det är det den är, eller i alla fall det den ska bli. 

Någon gång i januari ska vi ge respons en tredje gång. 

Jag tror faktiskt att jag vet vad jag håller på med (i skrivandet). Tycker att det jag gör och det jag vill blir synligare för mig. Det är ju alltid lika vagt och flummigt att skriva om, men NÅGOT vill jag ändå säga. 

Kanske bloggar jag från Berlin, kanske inte.

My Name Is Khan (– and I'm not an … ???)

Ny film på ingång. Alltså, ny FILM. Hur ska jag formulera mig? Bollywood-världen kommer inom kort tillsammans att ta tåget till Shahtown.

Själv försöker jag förhålla mig kyligt och distanserat till hela spektaklet, jag har (faktiskt) inte ens kollat på promos eller trailers. Men måste erkänna att jag är nervös. Både lite förväntansfull och rätt så jäkla orolig. Faktiskt. 

Nåväl. Här är affischen. Pretty much says it all, hai na?

Uppdatering:

"I want YOU to like my film!"

Stilikoner, del 3

Minus solbrillorna. 

En enda man

Ja, efter att ha läst En enda man kan jag inte annat än misstänka att filmen kommer att göra varje fan av romanen besviken. Hur mycket jag än hoppas på Colin Firth ... 

Ikväll hade vi bokcirkelsamtal om den. Vi var rörande överens (för en gångs skull!) om att den var bra, en favorit. En stor roman i en liten roman. 

Jag tyckte verkligen fantastiskt mycket om boken. Något av det bästa jag läst på länge. Den har så mycket av sådant som jag uppskattar: koncentration, långsamhet, en skarp blick på tillvaron, precisa iakttagelser, en lågmäldhet... 

Och å, kurvan från inledningen till slutet! 

Jag har suttit med min egen text det senaste och visserligen haft flyt men också tänkt att å, någon gång ska jag skriva en bok som är sådär: koncentrerad, avgränsad, fokuserad, intelligent. Inte dessa massor av ord som jag ibland upplever att det blir. Inte detta böljande buktande persongalleri som ska hållas ihop, hållas igång. Här är ju en tydlig person: George. Sedan också människorna runt omkring honom, men det är George som är centrum, själva bokens kärna. 

I mitt eget sökande efter röst/perspektiv fascineras jag av denna som jag upplever som ganska djärva röst i boken. Berättarrösten, denna George fast ändå inte, är det Isherwood själv? 

Jag måste citera från de första sidorna: 

"Dess nakenhet måste täckas över. Den måste kläs i kläder eftersom den ska gå ut i andra människors värld, och dessa andra måste kunna känna igen den. Dess beteende måste accepteras av dem.

Lydigt tvättar och rakar den sig, borstar håret, för den tar sitt ansvar gentemot andra. Den är till och med glad över att ha fått sin plats bland dem. Den vet vad som förväntas av den.

Den vet vad den heter. Den heter George."

Detta långsamma tillblivande som sedan fortgår boken igenom, kan man väl säga. Jag kan förstå frestelsen att filmatisera, romanen är verkligen mycket filmisk. Men om det lyckas? Återstår att se. Jag tror inte riktigt det. Jag kan visserligen verkligen föreställa mig Colin Firth som George (fast jag såg ju faktiskt trailern till filmen INNAN jag läste boken, underlig ordning, inte sant?). 

Härom dagen beställde jag ytterligare två böcker av Isherwood (eftersom det inte tycks vara någon hejd på hur mycket böcker jag tillåter mig själv att köpa): Farväl till Berlin (som jag ska läsa i Berlin över jul och nyår, tänkte jag) och Christopher and his kind, någon sorts (avgränsad eller begränsad) självbiografi, också om/från Berlin. Nu är det kanske tidigt att ropa hej och hurra och dra enorma växlar på detta, men jag upplever att jag hittat en ny författare, ett nytt författarskap åt mig själv. 

Dessutom pratade vi nu äntligen om Stewe, men det måste faktiskt sparas till ett eget inlägg när jag rett ut det hela. Än så länge kan jag bara säga: !!!!!?!

Tunna röda linjen

Härom dagen/kvällen såg vi Terrence Mallicks Den tunna röda linjen. Andravärldskrigetfilm med Ambitioner. Men men men. 

Kära Terrence, jag vet att jag brukar sucka över filmer utan kvinnliga personer på rollistan, men jag kan ju också se fall där det är motiverat. Här, hade det nog varit det, för det blir nämligen pannkaka av det hela:

En av soldaterna har en fru som han drömmer om då och då, i tysta, poetiska bilder. Hon är gåtfull, halvt bortvänd, ser lite skör ut, de har sex, hånglar, i en sekvens gungar hon, i en annan står hon ute i vattnet i en klänning och säger "follow me" eller nåt liknande. Åh jösses, så patetiskt. Och helt totalt oväsentligt för filmen. Åtminstone så som det är gjort nu. Det hade varit mer trovärdigt om hon ANTINGEN var en person, eller om han vara tänkte på sexet, och om det då fått vara mer sex och mindre finstämt fyrtiotalshångel. 

Filmen börjar mycket bra, det tar fyrtio minuter innan någon skjuter, eller innan granater exploderar. En intressant inledning som bygger upp mot något annat än dussin-krigsfilmer. Men, MEN! Jag tycker att Mallick ändå faller i fällan, faller för lockelsen att framställa (en del av) sina personer i ett ärorikt ljus, i glansen av heder, mod, ärligt kamratskap. Jag menar inte att det där inte finns i en krigssituation. Jag menar att det hade varit intressant ifall han vågat (kunnat?) göra en film som inte sa det där som nästan alla krigsfilmer säger: att det FINNS något ärofullt i krig, en meningsfullhet ändå. 

Förutom detta var det bitvis oerhört vackra bilder, bra porträtt av flera av personerna (och de är några stycken), fint med de olika rösterna som talar, ofta svårt att avgöra exakt vilken av personerna det var. Och det fungerade väldigt bra. En mångstämmighet. 

Men, för en krigsfilm som är rå och brutal på ett ärligt sätt, som inte någonstans romantiserar kriget: se Gå och se (Idi i smotri). Rysk film från 1985 som är fruktansvärd men oerhört bra. 

Hastig skrivlogg

Den mycket sköra känslan av att det håller. Att det bär framåt, om än sakta. Att där finns något. Att jag tror på texten!

En svår svår känsla att hålla fast vid. Men just nu. Just nu!

Stilikoner, del 2

Okänd kvinna. En random googling på women in pants ledde mig till den här bilden. 

Posen är fantastisk! 

Jag gillar särskilt skorna, och klockkedjan. Hatten kunde vara snyggare, jag köpte mig en liten svart en i stockholm som jag kanske bildbloggar nån gång. 

En oerhört bra bok och en rätt fin film

Lånade hem filmen med dussintiteln Skuggor över södern härom dagen. 

Ja, man ska verkligen veta vad man är ute efter: det är nämligen filmatiseringen från 1962 av Harper Lees roman To kill a mockingbird, ytterligare komplicerat av att bokens svenska titel är Dödssynden. 

Gregory Peck som pappan, Atticus Finch. Underbara underbara Mary Badham och Philip Alford som Scout och hennes bror Jem. 

Filmen tar bokens barndomsperspektiv på allvar, vilket är fint. Barnens fascination och rädsla för den gåtfulla grannen Boo Radley gestaltas med bitvis nästan expressionistiska skuggspel och ljud, samt en återkommande bild av en knarrande,  gungande hammock (eller vad de kallas de där gungande sofforna de har på sina verandor ...). 

Rättegångshistorien funkar också bra, framför allt förstås för att Lees förlaga är så oerhört bra, man lockas att tro att de ska frikänna honom, bara för att det borde vara så i en film, men här är det verkligheten som är intressant, och alltså döms han. 

Boken Dödssynden är en av mina absoluta favoriter, jag blev väldigt sugen på att läsa om den igen. Den är (förstås) bra mycket mer komplex än filmen, mycket mera innehållsdiger och gripande. Barnperspektivet gör att något av svärtan försvinner i filmen, av någon anledning. 

Atticus Finch är en av mina favorit-fäder i litteraturen, och därför gjorde Gregory Peck inte riktigt min bild av honom rättvisa. Jag måste säga att jag alltid föreställt mig honom mer som David Strathairn så här på äldre dagar, fast förstås med glasögon.

eller hur?!

Men han har ju förstås redan gjort en domare i södermiljö i en film om en mer eller mindre riggad rättegång mot några svarta unga män (Heavens Fall, 2006), så jag tror att jag hoppas förgäves på en ny filmatisering där de castar honom som Atticus ...

Slutet

Alltså. Jag vet att jag nästan inte alls bloggat om skrivandet efter att jag fick respons av A. Först en svacka, sedan åter framåt. (Eller: lyft upp, borsta av, och peka ut riktningen - i det här fallet för mig själv.)

Jag skriver. Har suttit (nästan) hela dagen idag. Tycker att jag hittar nåt, att jag både kan redigera och skriva nytt utifrån vad jag (nu) vill att texten ska bli. 

Har avhållit mig från att scrolla hela vägen till slutet sedan A. läste. Vissa saker där som VERKLIGEN inte funkar, som aboslut inte ska vara som de nu är. Idag nådde jag av någon anledning fram dit, vågade scrolla vidare. Klippte bort en massa scener. Funderar och funderar. Jo, det ska skrivas om. Det är så vansinnigt svårt att veta vilken väg som är den rätta. 

Först fanns en version där det bara tog slut, ganska hastigt. Därefter den version som A. läste, som var i överkant uttalad och utskriven och kanske också urballad. Undertext, hallå? 

Nä, alltså, så vill jag inte ha det. Men ändå borra i det som finns där. 

Som så ofta gör jag ett försök att minnas hur det var med debutboken. Där HADE jag ju slutet, redan från början. Visst var det sedan en fråga om var på tidslinjen/livslinjen jag skulle lämna Emma. Men det fanns. Nu finns ingenting. Jo, en grupp människor, en plats, en massa relationer. 

Jessica sade strängt: GRÄV DÄR DU STÅR! Vilket ska tolkas både som att det faktiskt finns intressanta saker att arbeta med i texten, att det är där jag står som jag ska gräva. Och också som att jag ska gräva där jag står, att jag inte ska låta saker försvinna i intet. 

Bonustrack: The End