Jag och A letar efter Maratha Mandir. Vi är i Mumbai, det är december 2007, vi har tagit pendeltåget från Churchgate Station till Mumbai Central Station.
Luften är klibbig, fuktig, tung av avgaser och stad och människor. Så kommer vi ut från stationen. Och där, bredvid busstationen, är bion, där är Maratha Mandir. Redan på håll ser jag de bleknade affischerna för DDLJ – Dilwale Dulhania Le Jayenge (ungefär: Den storsinte tar bruden) med Raj och Simran som omfamnar varandra. En ung man med tjockt ostyrigt kolsvart hår, en ung kvinna med slutna ögon, markerade ögonbryn och blankt hår. Shahrukh Khan och Kajol, två av de absolut största Bollywoodstjärnorna.
Bion huserar Indian Cinema’s Longest Running Film Of All Times: DDLJ har visats här i tretton år, 635 veckor, varje dag sedan den hade premiär.
Publiken, bestående till nittionio procent av män/pojkar/killar, har sett filmen innan. Jag tror inte att någon av dem är här för första gången idag. De kan dialogen, de vet när skämten ska komma, de börjar vissla innan låtarna börjar, de stampar takten och klappar, och de tjuter och busvisslar så snart någonting kroppsligt antyds. När Raj på natten smyger över taket mot Simrans sovrum briserar salongen i ljud. När han försöker stjäla en kyss bakom en pelare och Simran nekar, för att någon kan se dem, tjoar och jublar de.
Här har vi Raj och Simran, vi har Tågresa Genom Europa, ett dansnummer där hon druckit sig berusad på konjak och krossar en ruta för att få tag i en röd tight klänning – dansande i snön sjunger hon kom och låt mig kyssa dig! Och här är de vajande gula fälten av senap, delstaten Punjabs kännetecken. Där, genom fälten, kan en ung kvinna i vita kläder rusa mot sin älskade, det mörka håret utslaget över ryggen. Som gjort för att samlas upp av den älskades hand i en desperat omfamning. Du har kommit för att hämta mig! Nej, jag har kommit för att vinna dig på ärlig väg. Senapsfältet är rent och gult, himlen är blå där bakom, Raj är klädd i svart och Simran i vitt. Snart börjar musiken, snart ska vi se dem dansa och snart – ja! Snart! – ska vi se dem dansa mot en bakgrund av Schweiziska alper. Tujhe dekha tho je jaana sanam, pyaar hota hai divaana sanam. När jag såg dig, älskade, förstod jag vilket vansinne kärleken är.
Det är en berättelse om att Återvända Hem, med en sträng och traditionell Bauji (far) som mjuknar på slutet, jo för vi visste väl att han hade ett mjukt hjärta innerst inne! En visserligen londonfödd men i hjärtat sant indisk ung man som vill vinna sin älskades hand på ärlig väg, istället för att röva bort henne. Ett av ytterst få exempel, om inte det enda, på en Bollywoodfilm där den indiske unge mannen är den onde (han rider hetsigt, han ler snett, han skjuter de blida duvorna!) och den londonfödde (nåja, men av indiska föräldrar givetvis) är den gode (han hjälper kvinnorna, han matar duvor, han flörtar bara ytterst sedesamt med sin älskade).
Jag har sett DDLJ två gånger tidigare, hemma. Jag har soundtracket i min iPod. Men här, på Maratha Mandir, ser jag att filmen handlar lika mycket om Simrans far, om Fadern, Bauji. Den börjar med honom: där han står i London i en blandning av indiska och västerländska kläder, matar duvorna och tycker sig vara i Indien, kvinnor i starka färger vandrar i fälten och sjunger Kom hem, O vandrare, ditt land väntar på dig. Men bara tills klockorna i Westminster Abbey ringer honom tillbaka till London.
Och filmen slutar med honom: där han släpper sin dotters handled och låter henne springa efter det ännu bara långsamt gående tåget, där hennes älskade Raj väntar, också han med utsträckt hand. Amrish Puri, som spelar fadern (senare känd för västerländsk publik genom sin roll i Indiana Jones 2, som ondskefull överstepräst) är bra på att stirra hetsigt och ondskefullt. Han stirrar på Raj, som svikit hans förtroende, han stirrar på sin dotter. Men till sist dämpas hans intensiva blick, där finns kärlek och förståelse när han säger Gå, Simran, gå och lev ditt liv. Gå!
Han är (det moderna) Indiens bild av sig själv. Han låter den unga flickan löpa, han löser henne från det arrangerade äktenskapet, han låter Kärleken segra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar