Jag såg filmen Helvetica igår, en dokumentär av Gary Hustwit. Men är man inte lite mer tech-savvy än vad jag är, har inte blogspot Helvetica. Detta skrivs istället med Arial...
En aning nördigt men mycket intressant om form och formgivning och om hur en stil, ett formspråk, ett typsnitt, blir en norm så till den milda grad att det slår ut mycket annat.
AmericanArlines är Helvetica (jag tror till och med att självaste United States of America flög förbi - Helvetica), hela New York Citys tunnelbanesystem är satt i Helvetica (möjligen också Västtrafiks informationsskyltar, jag är för dålig för att urskilja det...). SAAB, FIFA, varningsskyltar, butiker, annonser.
Som film är inte filmen fantastisk, det är intervjuer (med 98 % män, förstås) och montage och olika typer av stämningsskapande musik. Men det fungerar otroligt väl. Ett tag fick jag känslan av att det är någon sorts konspiration, detta rätt obemärkta och vardagliga typsnitt är ÖVERALLT. Men det är normens kraft, förstås, som är väl så stark som en konspiration.
Det är ett formspråk som tar över, därefter upplever en motrörelse (med den punkigare fomgivningen från 70-talet och fram till sent nittiotal) och nu tycks återkomma.
"Varför använder då alla Helvetica?" frågar en av skeptikerna i filmen retoriskt, och svarar själv: "för att det finns överallt. Varför äter man på McD? För att det finns på varje gathörn!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar