Jag träffade Maria Ernestam en gång mycket tidigt i min författarkarriär, den delen av karriären som inträffade EFTER att boken kommit ut, alltså. Vi kom att prata om våra böcker (jag har ännu inte läst hennes) och det faktum att stora Nordsjöslaget 1916 finns med och har betydelse i båda böckerna. Lustigt sammanträffande, etc etc. Och hon sa att hon visste precis varför hon tog med det i sin bok, och jag sa att jag också hade en mycket konkret anledning. Vidare prat: givetvis är det så att vi båda två läst Peter Törnqvists text(er, tror jag) i GP om just stora Nordsjöslaget.
Ilandflytande soldater kring missommar 1916. Engelska och tyska, sedermera begravda i Sverige. Den bilden, de bilderna, hans språk (som jag redan då var oerhört förtjust i - låt mig återkomma om Fursten i folkhopen och Om takläggningen och döden). Min bok, som var under arbete just då (när kan detta alltså ha varit? 2006 eller 2007? Nåväl.). Så det blev ett avsnitt i min bok om Nordsjöslaget, så även i Maria Ernestams Alltid hos dig.
Och nu, NU, alltså även i Kioskvridning 140 grader. Kunde jag ju ha räknat ut. Det är (nog. väl?) inte samma text här som den som var i GP, men det känns förstås igen. Eller, jag tänker att han är mera lössläppt här, Törnqvist, än vad han var i tidningen. Var det mera som rapporter, men dock på hans omisskännliga språk? Här är det schwung, fart, lik överallt.
Och ja, gjorde man en jämförelse mellan våra tre böcker skulle det kanske vara omöjligt att gissa att de hänger ihop. Min text är ju så otroligt gravallvarlig och ödesmättad och Emmas skräck inför havet och drunkning och etc etc etc. Jag minns att jag gillade att skriva om det, precis som jag gillade att skriva om Titanic (fyra år tidigare, Emma går och är gravid med Sven, den kraken. I ett annat vatten.).
Men det ÄR tungt och ödesmättat. Kanske finns det korn av humor någonstans i Allt som återstår, men det är isåfall bara i repliker, hos personer (Emil, och Simon, nån gång Christian, det är männen som kan/får skämta, aldrig kvinnorna?), inte i själva texten, så att säga.
(Jag tänker på det nu, i arbetet med nuvarande. Jessica sa vid första läsningen att "Det här är en text som kan bära ett större mått av humor" och så är det. Fortfarande mestadels i repliker, tror jag, men gravallvaret är mindre tjockt och tungt. Hm. Humor i text, det intresserar mig. Det jag gillar är när det är språklekar, och när det finns en lätthet, i handlaget, i vändningarna. Inte KOMIK, men just det: lätthet. Det gör det här, i Kioskvridning. Men i min egen text? Nej, jag leker nog inte så med språket. Inte heller finns det en röst där som kan iaktta med road/roande distans. Rösten och blicken fortfarande LIMMAD på huvudpersonen. Men vad kan jag säga nu, i detta skede? Hypoteser!)
Men nu ger jag mig av från ämnet. Jag ville säga något om jämförelsen. Kanske får jag då läsa Ernestam till sist, och prova våra tre texter mot varandra. Återkommer (kanske) om det, då.
Jag ville få lov att ropa ett HEJA! såhär mitt i läsningen av Kioskvridning. Nu gör jag det: Heja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar