Noch einmal, Berlin

Eftersom jag när en intill besatthet gränsande förtjusning i kontorsmaterial har jag så klart roat mig själv med att köpa en moleskine City Notebook inför vår Berlinresa. 

Kartor, U-bahn och S-bahn linjenät, sidor för anteckningar, register för allt möjligt (äta, dricka, sova, göra, + flera flikar med valfri text. Jag har än så länge loppisar, special samt museer.) Samt, förstås (mitt absoluta krav på en bra anteckningsbok eller kalender) en liten ficka längst bak för lösa lappar etc. Lovely! 

Jag fyller på med tips allt eftersom. Sånt flyt att Therese precis varit i Berlin och var smart nog att blogga om det. Massor med tips, jag har snott ett helt gäng av dem ...

Senast jag var i Berlin var på en (ångestfylld) skolresa i nian. Låt mig säga: det ska bli oerhört skönt att återse staden som vuxen. 

Det bör ha varit 1995 senast. Vi bodde på Ringstraße (pojkar och flickor i skilda delar av huset, vilket förstås triggade en oerhörd kreativitet på nätterna för vissa) besökte tevetornet på Alexanderplats (jag åt Sachertorte), var på koncentrationslägret Sachsenhausen, vid Checkpoint Charlie och diverse andra sevärdheter. Wannsee, möjligen? Tydligast minns jag förstås helt andra saker, men det tänker jag inte gå in på här. Tiden lägger tack och lov en del saker bakom en, även om man själv kan ha en tendens att hålla såren öppna alldeles på egen hand. Det låter förfärligt dramatiskt, kanske? Så kan det vara. 

I vilket fall som helst är passet förnyat, bussbiljetterna köpta (tåg blev för dyrt och krångligt) och nivån på min förväntan gör decembermörkret mycket mera uthärdligt. Den 22:e bär det av.

Stilikoner, del 1

Här är min mormor och morfar på ett foto från fyrtiotalet. 

Jag tror att de gifte sig 1945, kan detta vara -44? 

Stilikonen ifråga är inte min mormor, utan min morfar! Precis den där stilen strävar jag efter för tillfället. 

Än jublar fågelsången

Läste Stewe Claesons Än jublar fågelsången i en av bokcirklarna. Men som det tenderar att bli så hände nåt, det drog ut på tiden och blev inte av (är det bara jag och bokcirklar associerade med mig, eller en allmän tendens för bokcirklar, månntro?). Jag läste dock boken. Här är några tankar, mycket kortfattat. 

Jag gillar den, tycker om Claesons (åh, alltså, jag är ju egentligen Stewe med honom! Men det ser rätt fånigt ut med förnamn i texter om litteratur, gör det inte?) språk, långsamheten och vändningarna. Iakttagelserna. 

Jag berättade om boken för en vän och hon sa efter en stund "Men vad handlar den om?". Ja, vad handlar den om? En man och en kvinna, en folkrörelse på framväxt, årstidernas skiftningar, fågelsången. 

Nä, jag har ingen lust att beskriva handlingen. På ytan är det inte mycket som händer, men det är som livet: på ett sätt är det en jäkla massa. Hela tiden. 

Jag antar att jag känner mig besläktad med det här på något vis. Och ända sedan jag läste Stämma i havet (som jag tyckte mycket om. Gripande! Stark!) har jag tyckt mycket mycket om Claesons (Stewes!) otroligt långsamma beskrivningar. En stund kan dras ut, tas om och tas om. Särskilt märkbart är det väl i Pigan från Arras, om heliga Birgitta och hennes pilgrimsfärd, eller kanske mest om hennes man Ulf. Där tycks allting verkligen stå stilla, bitvis. Tankar, blickar, minnen, och så tillbaka till nuet. Men jag gillar det! 

Något jag på ett rent ytligt plan också tycker om med Än jublar ... är omslaget. Inte bara för att jag är förtjust i Richard Bergs originalmålning, Nordisk sommarkväll. Utan här och nu för att boken handlar om honom, Wilhelm Hallgren, mannen som vi INTE ser, medan hon, Luigi, är i hans tankar ofta ofta. Tycker att det är fint. 

Jag hade gärna pratat om den här boken med bokcirkeln, tänker mig att vi (som vanligt!) inte skulle vara överens om bokens kvaliteter. Men men. Nu läser vi Christopher Isherwoods En enda man, kanske hinner vi prata lite om båda?

Dramaten

Jo! Vi var ju i Stockholm, vi såg äntligen Scener ur ett äktenskap!

Låt mig börja med att säga att Stefan Larsson slår Bergman själv! jag blev mycket mer gripen av den här scenversionen, än av teveserien. 

En mycket bra uppsättning, som gör texten rättvisa och smidigt och framgångsrikt flyttar den till en sorts nutid. (Det enda som skar i mina öron gällande tidsperspektivet var Johans litania om sin sabbade universitetskarriär: "... man är ju inte vänster om vänster". Hm? Jag tänker att det kanske man var tvungen att vara på 1970-talet, men ser det verkligen ut så idag? 

Nåväl.) 

Intressant att se Mariannes roll en andra gång, det blev tydligt att den rollen faktiskt har mindre fokus i texten. Det är (ju) helt enkelt Johans person och utveckling som Bergman varit mest intresserad av (och kanske vetat mest om, kan man tänka). Men hon tar sig! Rollen tar sig, och Livia Millhagen tar sig. Den långa femte scenen var mycket mycket stark!

Roligt att höra hur Liv Ullmans röst klingar rakt igenom Millhagens repliker: "Du lämnar mig i en orimlig situation, Johan!" Den där norska intonationen... Ja, men originalet var väl skrivet för henne och Erland Josephsson? Hade Bergman hennes röst i skallen när han skrev?

Komiken var tydligare i scenversionen. kanske handlar det om Erland Josephssons kontra Jonas karlssons timing. ALltså, Jonas karlsson kan ju verkligen få ut mesta möjliga mänskliga komik ur repliker och situationer.Det sitter i kroppen, i gesterna, i rösten. Strålande!

Jag och A. kom ut och var omtumlade, tagna, lyckliga. Gick och drack vin i nån hotellbar där på Östermalm, pratade och pratade och pratade. Tog sedan Roslagspendeln ut till Täby - en händelse som ser ut som en tanke.

Livstecken

Jag är fortfarande här!
Det är inte längre paus i skrivandet, därav blogguppehållet.
En stockholmsresa kom också ivägen. Rapport om Scener ur ett äktenskap kommer snarast!

Skrivandet, alltså.
Efter att A. gett respons har det varit mycket tågresande, tänkande, antecknande. Nu: skriva! Inte kan jag säga var jag är i processen, om det är nära eller långt borta (vad, egentligen?) men det är roligt, spännande, utmanande. Jag ser hur det skulle kunna bli och jag måste fokusera på att vara den enda som kan få det att bli precis så. Pratar med Jessica, dryftar idéer och personer och vändningar.
Låter travarna av annat växa på skrivbordet och blir sittande vid datorn.

Paus i skrivandet

Jag har skrivit ut texten för att A. ska läsa den, nu väntar den. Jag väntar också. Allt står stilla. Novemberregnet är långsamt, grått, ständigt. 

Jag tänker på texten och som så ofta undflyr den mig. 

Vad har jag? Vad finns? Vad syns? 

När jag pratar om texten, om förutsättningarna platsen tiden människorna i den så kan jag bli rädd att jag inte lyckats ANVÄNDA allt det där. Där finns så mycket. Och som Jessica sa: GRÄV DÄR DU STÅR! Ja, det är det jag försökt göra. Men hur väl fungerar det? Genomförandet av idén, detta svåra svåra. 

Att det ska vara så svårt att förhålla sig till sin text! När jag befinner mig inuti den så ser jag det, känner det, andas det. Men nu, utifrån, ett halvt steg bort: ? 

Och för att det är min enda referens försöker jag minnas hur det var när jag skrev debutboken. Hur kände jag? Hur tänkte jag? Var det så här?

Nej, jag tror att jag var mycket mindre fokuserad på Att Bli Färdig. Det är en plåga som kommit nu, med bok nummer två. Allt som återstår bara skrev jag, skrev och skrev och skrev och lät det ta tid. Det fanns inga krav andra än att skriva den. Det borde det ju inte göra nu heller, men jag skapar kraven inuti huvudet. 

Att det finns en punkt då debuten gavs ut gör att tiden mellan då och nu kan mätas och sträckas ut och tyckas bli lång. Men!, jag har ju faktiskt bara skrivit på detta nya i lite mer än ett år (jag började, enligt mina worddokument, den 17 augusti 2008). Debuten tog tre år att skriva, minst. Kanske fyra. 

Tiden är inte viktig, varför är det så svårt att begripa? 

Och varför spelar allt detta irrelevanta så stor roll i skrivandet? I tänkandet? I koncentrationen? 

Bort det! som August skulle ha sagt. 

Inköp av litteratur

Ja, ja, jag vet. Vi har massor av böcker, jag arbetar på bibliotek. 

Men jag kan inte låta bli! 

Samtidigt som jag betalade förra Adlibrisfakturan klickade jag hem tre böcker till: 

Haha, så sobert, så smakfullt! Så god smak, rakt igenom! 

Tur då att jag är så ödmjuk och inte gör nån affär av det. 

Heterofiering

Den utmärkta och intressanta bloggen Band of Thebes gör mig uppmärksam på att Colin Firth "loses his gay lovers" i den andra trailern till kommande filmen A single man (som jag ser fram emot!). 

Kolla själva!

Första trailern:

Andra, heterofierade trailern:

Filmen bygger på Christopher Isherwoods roman med samma namn, som jag tänkte ta och läsa så småningom. Eller helt enkelt lägga i bokhögen bredvid sängen...

Den ljusnande framtid

Beställde just en väggkalender för 2010:

Full av oldies-affischer, lovely!

Lika som bär

Sharmila Tagore, bollystjärna.

 

Min mamma.