Allt som återstår skrev jag till extremt känslosam musik. Obegripligt starkt ibland, kanske. Antony and the Johnsons, Sigur Rós, balkanblås. Det var vad jag behövde för att försätta mig i den där stämningen, det är ju ganska högstämt, det är stora känslor. Det är också ett språk som vill ha det där, också när det är återhållet så vibrerar det, tänker jag.
En lite rolig grej är ett stycke i slutet av boken, där Emma står vid brunnen en mycket kall vinterdag: "Inuti henne är det en eld, jag brinner tänker hon, det är en eld som ingen snö och ingen rimfrost kan släcka, men herregud, så kan man inte uttrycka sig!"
Jag misstänker att jag lyssnat på Blue Angel lite mycket just då? Det har förstås inte skett omedvetet, det var en bild jag ville ha och behövde. Och att det fungerar.
Nu har hela den där skivan oerhört starka associationer till debutromanen för mig. Nästan för starka. Jag tycker fortfarande mycket om den, jag älskar hans röst och de svepande storslagna melodierna, men … Lite som viss musik jag lyssnade mycket på med vissa ex. De är för tätt förknippade med den personen, nästan otillgängliga idag. Kanske måste jag helt enkelt avprogrammera mig när det gäller Antony? Lyssna på den och göra något annat, tänka på något annat. Jo, jag HAR ju lagt debutboken bakom mig. Det ska väl gå.
(Jag har ofta råkat ut för det här, att programmera en viss skiva till en viss stämning. När jag i högstadiet läste Född den fjärde juli var det nån skiva som jag spelade om och om igen samtidigt, som sen för alltid associerades med den där hetsiga stämningen i boken ("Jag kommer aldrig mer att kunna göra det mot ett träd!" var en formulering som jag och C. funderade mycket över: vad var det han ville göra? Knulla, runka, kissa? Någonting i de regionerna, förstås, men mot ett träd??)
När jag läste Björn Larssons Long John Silver, och läste om Skattkammarön i ett enda sammanhängande piratrus lyssnade jag på Les Negresses Vertes, en skiva som sedan dess har bevarat något av det där äventyrliga, medryckande. Något av Hispaniola, av ön, av Long John. (Åh, jo, jag kan återpublicera min kärleksförklaring till Long John Silver här på bloggen nån gång, den som var med i något nummer av Fantasin.)
Och nu alltså skrivandet som också tränger sig in i musiken. Men det här tror jag att jag kan leva med.
Den här nya romanen är skriven till en hel del klassiskt: Bachs cellosviter, Scarlatti. Men också till mycket stor del till musik från gamla Bollywoodfilmer (50-60-tal ungefär), samt 1940-talsjazz (Spellista här). I stora drag.
Det är inte bakgrundsmusik jag är ute efter när jag skriver, jag vill försätta mig i stämning, i känsla. När jag flödesskriver kan jag lyssna på snabb och röjig musik, om och om igen. Som att jag behöver jaga upp mig lite, få fart på fingrarna, komma loss.
Det finns något i det där också, att jag passar mig för att lura mig själv med musiken. När jag läser igenom, när jag har den kritiska blicken, då gäller det att inte lyssna på musik som liksom hjälper till att göra texten som jag önskar att den var. Hellre ingenting, då, bara tystnad och min egen blick och texten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar