onsdag 31 december 2014

2014

En sorts liten snabbsammanfattning av saker jag gjort och tänkt och sett och hänt och läst.

Mary Jones kom ut, det var det bästa, på många sätt. Blev väl mottagen, seglade iväg ur mina händer och togs emot av läsarna.
Hade releasefest med guldmynt och quiz och uppläsning och samtal med Jessica. Årets fest!

Jag åkte till Amsterdam med Jessica, det var en höjdpunkt. Researchade, vandrade, pratade, läste Gertrude Stein. The sudden spoon is the wound in the decision!

Pratade om Mary Jones: 20 gånger, bland annat på bokdagarna i Åmål, på bokdagarna i Linköping, på bokmässan, på antikvariat i Fågeltofta, på Majornas bibliotek och många fler trevliga ställen. Tack för att ni ville ha mig!

Började jobba igen. Blev bibliotekarie på nytt. Egna tankar, eget liv, egen kompetens. Ljuvligt efter mammaledigheten.

Jag fick tidningen VI:s litteraturpris, så fint så fint! En höjdpunkt i sanning!

Jag hade både läs-svacka och läshöjdpunkter. Läste Himlakroppar, läste Duras Att skriva, upptäckte Gertrude Stein. Vad mer? Påminn mig, ty jag har glömt!

Jag skrev. Påbörjade/fortsatte påbörjandet av NÄSTA GREJ. Text/manus/skiss/utkast. Det har blivit läst två gånger redan, men det är så svårt så svårt att våga kalla det roman ännu ...

Nu går vi in i nästa år, kära läsare. Jag tror det blir bra. Inga konkreta löften eller drömmar, förutom hopp om skrivtid och flyt. Vad hoppas ni på?

tisdag 16 december 2014

Pausbild

Tre snubbar.

De verkar rätt glada ändå, om man ser till deras ... tillstånd.


måndag 15 december 2014

Dagens bildgoogling

I går kväll mindes jag plötsligt den här låten (Yeh duniya agar mil bhi jaye to), som jag lyssnade på när jag skrev Mot ljuset.
Det ena ledde som vanligt till det andra, och sen var jag tvungen att googla Guru Dutt.




Så tjusig! Jag har annars väldigt VÄLDIGT svårt för just den sortens mustasch, men han bär upp den, på något vis. Det är väl kombon med blicken och ögonbrynen + frisyren antar jag... 
Jag har sett honom i en film, Kaagaz ke phool (Pappersblommor), som han regisserade + skådespelade i. Väldigt snygg svartvit, lite noir-aktig, sorglig och filosofisk, som jag minns den. Pyaasa (Törst) som låten ovan kommer ifrån, har jag inte sett, men skulle gärna. 

UPPDATERING:
Här är ju låten, med Guru Dutt (fast det är Mohammed Rafi som sjunger).  



söndag 14 december 2014

Skrivandet

Efter alla mastodontinlägg här den senaste tiden bryter jag av med något kort. En bild som dök upp i twitterflödet. Ganska fantastisk, på sitt sätt.


Dorothy Parker skriver till sin redaktör (eller förläggare?).
Nej, det är inte så jag känner just nu, men jag känner ju igen känslan.


All I have is a pile of paper covered with wrong words.


lördag 13 december 2014

Himlakroppar

  


Hej bloggen, jag är lite kär. Vem jag är kär i? Eleanor Cattons hjärna ...
Låter konstigt kanske, men om "kär" låter för stort så ta "attraherad" istället då.

Härom veckan (veckorna? jag minns inte ens hur lång tid det tog.) sträck- och njutningsläste jag mig igenom 1100 sidor (elvahundra!) guldgrävarroman. Fast "guldgrävarroman" är på tok för enkelt, förstås.

Om jag inte hade läst i förväg att romanen är uppbyggd på något vis enligt stjärnbildernas och planeternas rörelser genom olika stjärntecken så hade jag inte fäst någon vidare vikt vid "stjärnkartorna" som inleder varje nytt avsnitt av romanen. Men inte heller MED den förhandsinfon fäste jag särskilt stor vikt vid det.
Det funkar utmärkt att läsa romanen som roman.

Lite handling:
Walter Moody stiger i land i guldgrävarstaden Hokitika på Nya Zeeland, det är 1866 och han ska skapa sig en förmögenhet och en framtid.
Men innan han hunnit mycket mer än gå till sitt hotell råkar han avbryta en hemlig sammankomst mellan tolv män som alla på ett eller annat sätt har anknytning till några olika (mer eller mindre mystiska) händelser på platsen: en mans försvinnande, en annan mans död, en klänning full med guld, en horas medvetslöshet och uppvaknande mitt i natten, en packlårs försvinnande, en skurks ankomst ... typ.

När jag hade läst dryga 400 sidor var det fortfarande bara bakgrunden som rullades upp, vi var fortfarande kvar i rökrummet på Crown hotel.
Och jag älskade det!

Jag ska inte säga mycket mer om handlingen tror jag, men det är dessa tolv män, plus Walter Moody, horan Anna Wetherell, eremiten Crosbie Wells, ytterligare några som det cirklar kring. Personer och händelser som knyter dem samman. Guld och längtan efter guld. Våld och hämnd.
Jag tycker att originalomslaget är briljant för att det säger något om just det som boken visar: tolv olika personers högst subjektiva bild av Anna. Ingen av dem har förstås hela bilden, och boken ger oss inte heller helheten. För att den inte finns? Det skulle kunna vara ett budskap.
Det svenska omslaget är förvisso fint, men tappar lite av det betydelsebärande.

Romanen är vid första anblicken väldigt mycket 1800-talsroman, med en berättare som talar i vi-form, som griper in och berättar personernas historier åt dem, som kan blicka framåt och bakåt. Varje kapitel inleds med ett par korta kursiva rader, typ "Där Walter Moody ställer en fråga och Ah Sook bryter en vana". Jag citerar inte nu, eftersom jag lämnat tillbaka boken, men ni fattar grejen.
Mot slutet tycks formen och berättandet bryta samman. Istället för de långa svepen blir kapitlen kortare och kortare, och det allra mest fantastiska: de kursiva kapitelinledningarna blir längre och längre! Det är förstås ingen 1800-talsroman, det visste vi ju, men inte heller till formen. Den bryter sig loss och gör något annat, och kan därmed säga och göra något annat med allt det vi läst och tagit oss igenom och tänkt och känt. Vad blir egentligen kvar? Var lämnas vi? Hur är det berättat? Denna KONSTRUKTION! Den är fantastisk!

Jag vill bara varmt rekommendera alla som inte är rädda för långa romaner att prova den här.

Och läs för all del även Cattons debut, Repetitionen, som jag läst och gillat och VÄLDIGT GÄRNA vill diskutera, eftersom jag inte blir klok på HUR meta den egentligen är!

Tillbaka till Skattkammarön

Nej, rubriken är inte en önskan, inte heller ett tecken på att jag skriver en uppföljare till Mary Jones, vilket vore mycket mycket långt från sanningen. Rubriken är titeln på H A Calahans roman från 1935. En sequel som jag inte hade läst innan, men som jag för ett litet tag sedan fjärrlånade från Umeå depåbibliotek.
Jag tänkte mig att jag skulle bli färdig med Stevenson et consortes, men ju mer jag gräver desto djupare faller jag, och det låter ju logiskt. Det enda som fattas är att jag och Urban gör slag i saken och bildar det svenska Stevensonsällskapet... Ack, den som inte redan hade nog med liv för trippla dygn!

Nå, om Calahan finns en hel del att säga.
Det första att ta upp är förordet, som förtjänar att citeras utförligt.

"Jag tvekade länge, innan jag vågade skriva en fortsättning på Skattkammarön. Ett dylikt företag skulle oundvikligen inbjuda till en jämförelse melan mina stackars ansträngningar och ett stort mästerverk. […] Men ju mer jag begrundade problemet, desto mer övertygad blev jag om att Stevenson själv, om han vetat det, skulle glatt sig åt att hans gestalter fingo liv på nytt. Det är så uppenbart, att han själv avsåg att skriva en fortsättning."
[här följer olika exempel på saker i Skattkammarön som får Calahan att dra den här slutsatsen]
"Han omnämner Silvers negerhustru så ofta, att det måste funnits någon avsikt att använda henne någon gång. […] Stevenson låter inte Jim få se henne under hans besök på värdshuset Kikaren i Bristol, en underlåtenhet som knappast kan tillskrivas artistisk återhållsamhet. Det måste ha känts svårt att utelämna detta pittoreska drag (sic!!!) ur en så livlig beskrivning, om inte en bestämd avsikt funnits."
[…]
"Jag har försökt att skriva historien som Stevenson skulle ha skrivit den Om det finns någon förtjänst i denna bok, är den alltså Stevensons och inte min. […]"

Visst kan man ge honom en poäng i de många utlagda trådarna som tycks peka mot en fortsättning. Men man vill ju gärna berätta för Calahan att sådant finns i många romaner utan att det betyder mer än att materialet är rikt och boken bra. Alla lösa trådar måste inte plockas upp!

Det andra som måste nämnas, eller avhandlas, är översättningen, "bemyndigad översättning från engelska av Emil Langlet" 1938 (det finns ytterligare en svensk utgåva, från 1942, det är samma översättning tror jag, men experterna rapporterar att utgåvan är kraftigt förkortad). Jag vet inte om Langlet ville placera den svenska språkdräkten i Stevensons 1800-tal eller i Hawkins och Silvers 1700-tal, jag tycker i alla fall att det klingar av något annat än vanlig 30-talssvenska:

"Vid åtta glas utdelas en omgång toddy och skaffning; sedan kunnen I gå iland, förutsatt att allt är klappat och klart. I skolen vara tillbaka vid landningsplatsen i solnedgången."
"Vi sågo er hela tiden medan I sökten efter svarta klippan."

Jag hade en massa exempel medan jag läste, men hur ska man orka bläddra igenom alltihop igen för att hitta dem nu? Jag läser ju inte som en recensent, med post-it-lappar på sidorna...
Hur som helst: gammaldags otympligt språk som ställer sig i vägen både för berättelsen och till viss del för möjligheten att skapa sig en uppfattning om originalets språk.

Det tredje jag vill ta upp här är väl det allvarligaste, att Calahan anstränger sig så till den milda grad för att verka i Stevensons anda, att boken åtminstone till formen (språket är som sagt svårt att bedöma, på grund av översättningen) snarare känns som plagiat än spinoff.
Inledningen på Admiral Benbow, piraterna dyker upp, doktor Livesey skickas efter, en sjöresa planeras (denna gång för att hämta resten av skatten, silvret som lämnades kvar i originalet), det skrivs brev från Bristol, saker är mystiska innan man seglar, efter ankomsten till ön delar man på sig i olika grupper, vilket gör att även här är doktorn berättare av ett par kapitel...
Mycket av detta framstår som ren återanvändning från Skattkammarön och det är inte bara onödigt och lite larvigt, utan rent ut sagt TRÅKIGT. Det gör Calahans bok till bara en ytterst blek kopia. Allt detta har vi ju redan läst, fast bättre genomfört, mer originellt etc etc.

Det här gör att förordets mening "Om det finns någon förtjänst i denna bok, är den alltså Stevensons och inte min." sticker i ögonen. Förtjänsten må vara Stevensons, men bristerna är i allra högsta grad Calahans egna.

Silver då?
Tja, han utbrister "skälv mina knotor", han ryter, han vänder kappan efter vinden, är ömsom god och ömsom hotfull mot Jim ... ungefär som vi känner honom från originalet alltså, men inte mycket mer. Och återigen: mer plagierad än vidarediktad.

Hans hustru finns med, hon heter här Diana och har fått en rätt framträdande roll.
Ja, i förordets passage om henne anar vi väl Calahans egen inte så smickrande (för honom alltså) syn på Silvers hustru. Han har gjort henne till en medkonspiratör som är handlingskraftig men ständigt omnämns degraderande. En del av det skulle kunna tillskrivas berättaren, alltså Jim Hawkins, men jag måste säga att förordet gör mig misstänksam mot författarens egen blick.
Sen att Silver vid flera tillfällen skriker slyna efter henne gör ingenting bättre.

Återstår alltså att skriva om bokens slut.
Ja, hur ska en stackars sequel-författare göra? Låta skeppa Silver till execution dock i London och hänga honom vill ju ingen! Låta honom undkomma från ön ÄNNU en gång låter sig svårligen göras, ens i en sådan här efterapande bok.
Calahans lösning på dilemmat, som jag nu brutalt tänker spoila för er alla, eftersom jag gissar att få av mina läsare är särskilt sugna på att läsa boken, blir att bete sig rent barbariskt mot Silver.

Det börjar med att bokens protagonister, Jim, doktorn, Trelawney med flera, har grävt upp de av Flint nedgrävda vapnen, och bereder sig på att anfalla piraterna i gryningen. Fjorton män med "femtio musköter och hundra pistoler" mot tio sovande pirater. Övervåld, much?
De siktar på varsin person (tre på Silver, ingen på hans hustru "utav hänsyn till hennes kön", men hon blir ändå sårad). Alla dör utom tre: Silver, Diana och ytterligare en. Och vad händer med Silver? "en annan [kula] hade illa tilltygat hans friska ben".
Läsaren anar oråd? Med rätta! Några sidor senare får Livesey amputera Silver ...
Det kunde ju ha blivit komik av det, men det blir bara ... onödigt.

Sen seglar Jim med flera hem igen med Hispaniola fullastad med Flints silverskatt, och lämnar Silver och Diana kvar på ön. Silver säger själv att han inte är mycket mer än huvud och mage, och det är ju sant.
Jag kan inte riktigt förlåta honom det, Calahan. Hade det varit bättre att ta livet av Silver? Tja, det gör ju jag, i Mary Jones (och på första raden!), så omöjligt eller otänkbart är det förstås inte...

Det gav mig en dålig smak i munnen det där slutet.
Silver ber att Jim, väl hemma i Bristol, ska gå och hämta Flint, papegojan, från en gumma som haft hand om fågeln. Lösenordet är Pew.
"'Jag ska göra som du ber, John', svarade jag, 'och om du någonsin kommer ifrån denna ö och kan skicka efter fågeln, så använd samma lösenord. Då skall jag utlämna Kapten Flint åt budbäraren'".
Se där en tråd, prydligt utlagd av Calahan, för någon annan att ta tag i.

Det sista vi ser av Silver är detta:
"Och så lämnade vi dem åt sitt öde – en benlös man och hans buttra, lömska negerhustru i ett blodsudlat blockhus på en öde ö i det vida havet."

Jag känner lite nu att JAG har nått Peak Spinoff. Hur många dåliga böcker ska man orka läsa, egentligen, för att man intresserar sig för några litterära personers öden och äventyr? Hur mycket övervåld ska man behöva stå ut med? Nu ska jag ägna mig åt nåt annat ett tag, tror jag.


torsdag 11 december 2014

Casting

Satt och pratade med Jessica om filmatiseringen av Mary Jones historia (som det förstås inte finns några planer på) härom veckan och framkastade några djärva castingförslag:

Som Long John Silver: Daniel Craig!



 

Jag vet, kanske lite oväntat. Men låt tanken växa lite. Föreställ er honom med längre hår då, och nån sorts 1700-tals-ansiktsbehåring (Jag VET faktiskt inte riktigt huruvida han är skäggig eller slätrakad, Silver, vad säger Urban??) och hatt och rock och krycka. Han är visserligen bara 1,78, men det får väl gå ...


Som Israel Hands: Gary Oldman




















Det här tror jag verkligen inte att jag behöver motivera. Jag är personligen väldigt svag för Oldman både i Batman och i Tinker Taylor (det är nog glajjorna...). Hands är ju ett svin, men stilig, och det finns som Silver säger varken avigsida eller rätsida på honom. Tror att Gary Oldman skulle göra det prima.


Som Mary Jones då?
Svårt!
Men kanske Rachel Hurd Wood?




















Jag har inte sett henne i nåt (hon är bland annat med i Parfymen), men jag gillar hennes utseende. Och hon är född 1990, så ... ung nog.

Återstår då Dolores, av kärntruppen. Helst skulle det ju förstås vara någon som är fransktalande snarare än engelsk. Inte en amerikan, om inte ett språkgeni... Vad säger läsarna? Vem skulle ni vilja se som Dolores?


Flint är förstås här:















(Nu kopplade jag in Urban via twitter också.)
Doktor Livesey: Hugo Weaving




















Uppdatering:
Hugh Grant som Squire Trelawney, för det där lite dumglada uttrycket.
Vad sägs?





















Nu postar jag det här för att inte gå bort mig helt i googlingen. Kom med synpunkter i kommentarerna!

Tread carefully on the sea

Varning för JETEDÅLIG bok!

Jag är inte förvånad, och därför bara lite besviken. Men kunde förstås inte låta bli att köpa (eller "klicka hem" som det heter på nysvenska) den här boken när jag (för femtioelfte gången och av vilken anledning den här gången egentligen?) tittade på Wikipedia-artikeln om Treasure Island och fann den uppdaterad med ÄNNU en prequel, utkommen 2014! (Ledtråd: det var inte Mary Jones historia, men det slog mig just nu när jag skrev detta att jag väl borde uppdatera artikeln själv med den, om jag haft Wiki-inlogg)

Ehm.
Till saken!
Författare till Tread carefully ... är David K. Bryant, han säger sig vara intresserad av Kapten Flint, som det tydligen inte handlat tillräckligt mycket om i olika prequels förut. Vi låter det vara osagt, tycker jag. Däremot kan vi konstatera att den här boken INTE HELLER handlar sådär jättemycket om Flint. Visst är han med, och visst får vi berättelsen om vad som "egentligen" hände på ön, och visst hostar han ofta och besvärligt (han ska ju dö, sedan, i Savannah). Men det är så fantasilöst och tråkigt genomfört att det inte tillför något kött till de ben Stevenson efterlämnat.

Jag skumläste boken på en halv kväll, noterade det vanliga:
Skepp och sjöfartsdetaljer. Skjutvapen och dess hanterande. Bla bla bla. En parallellhandling bland piraterna, och en bland deras gisslan (guvernörens bortrövade dotter med litet entourage, förlåt, jag orkar verkligen inte ens redogöra för basala delar av handlingen!) samt ytterligare en del med militärerna som jagar piraterna (och jag kan erkänna utan omsvep att jag inte ens skummade de bitarna, jag hoppade bara över dem).
Ordagranna hänsyftningar till Treasure Island. Som om det krävdes för att vi ska förstå hur sakerna hänger ihop.
Upprepningar.

Jaja. Det faller en kanon över Silvers ben, den här gången. Det hade ju också kunnat inkluderas när Mary får räkna upp olika sätt hon hört att han blivit av med benet på... Ganska kreativt förstås. Plågsamt.

Namnlikheten mellan John Trelawney (från Skattkammarön) och den verklige guvernören på Jamaica, Trelawny har gjort att de här är släkt. Lite skumt, men det kanske skulle kunna funka? Orkar någon googla årtal medmera?

Slutscenen så. VARFÖR i hela världen skulle hela sällskapet pirater först tillsammans åka till Bristol, släpa upp Billys kista för kullarna, sen skiljas åt och först därefter bli typ osams, börja jaga varandra och  stråla samman som i början av Skattkammarön? Jaja, luften är fri, förstås, men för mig låter det ologiskt.

Så vad får vi ut av detta?
Jag kan pricka av ännu en i mängden av spinoffromaner, och är beredd att hålla med Urban som på twitter menade att vi nog kan ha nått Peak spinoff. "Hur många spinoffer tål imperiet?"
Inte så jättemånga till, tror jag, och förlåt, för jag är ju förvisso medskyldig!


UPPDATERING:
Efter en twitterdiskussion kom jag på att jag ju glömde att klaga på Bryants behandling av Dolores, eller jag menar Silvers hustru.
Så här gör hon entré: "On Silver's lap sat a weighty black woman who had once been pretty […]"
Ett par rader ner: "[he] took his time over a glass of rum before telling the woman on his lap to move aside and slapping her rear as she did so."

Sen får hon faktiskt en replik några sidor senare, när Silver dunstat och (den verklige) Trelawny söker honom: "'Master, I don't know where he's gone,' she claimed. 'He comes here now and again, spends some money, we have some fun and then he's off again. He van be away for months or even years. I don't know where else he goes or if hes got other women. He's good to me when he's here but that's it. He don't tell me his business.'"

Vi kan väl konkludera att jag och Bryant inte precis delar syn på Silvers fru (eller "fru").

lördag 29 november 2014

Vinnare!

Den 19:e november var jag i Stockholm och tog emot pris! Vann alltså Tidningen Vi:s Litteraturpris, och är omåttligt glad och stolt. Nu precis i dagarna är tidningen ute, väldigt fina uppslag med och om mig. Skryt skryt!


Här är jag på hotellet innan jag begav mig till Riddarholmen för prisutdelning.

Jag fick diplom!

Här är den fina motiveringen: 

"Med gott humör, oförvägenhet och absolut gehör kapar Elin Boardy den traditionella äventyrsromanen och skildrar hamnkrog och skattjakt ur köksflickans underifrånperspektiv. I Mary Jones historia återuppstår Skattkammarön som en sinnlig berättelse om systerskap, solidaritet och oväntad kärlek."

fredag 14 november 2014

If I can be Earnest.

(Det brukade vara mitt och M's bästa skämt: Kan jag vara Frank? Ja, om jag får vara Ernst. Inte riktigt lika fungerande på svenska...)

Jag önskade mig för ett tag sedan (på twitter!) och fick Richard Fords senaste "Kan jag vara Frank med dig?" från Brombergs *. Senaste (sista?) i serien av böcker om Frank Bascombe. Jag läste Som landet ligger först, därefter de två föregående delarna i trilogin, Sportjournalisten och Självständighetsdagen. Mycket nöjd med min oavsiktliga läsordning, eftersom jag tyckte bäst om Som landet ligger.
Och nu finns det alltså en fjärde bok. Bestående av fyra olika avsnitt: Jag är här, Allt kunde vara värre, Det nya normala och Övriga dödsfall.

Förväntingarna var höga, jag är rätt förtjust i Frank Bascombe och hans mångordiga filosoferande sätt att komma fram till saker - sanningar, kanske, om livet och existensen. Det är alltid väldigt amerikanskt, i den bemärkelsen att en del referenser (och klädkoder!) går över huvudet på mig, men sånt har jag oftast inga problem med när jag läser.
Här vet jag inte.
Men mer om det nedan. Först ett par andra saker som skämde läsningen:
Varför använda n-ordet? Och VARFÖR låta det stå kvar i den svenska översättningen?? Något annat som störde mig på var när en transperson först könas rätt och därefter (när Frank "upptäckt" att det alls är en transperson) benämns med "hon/han" istället. Så dumt. Och inte läser jag det som författarens sätt att peka på nåt hos Frank Bascombe, jag läser det faktiskt som Ford själv som lyser igenom.

Problematiska blir också de fyra avsnitten där de tycks skrivna för att läsas var för sig, och inte i följd. Den tredje delen handlar om hur Frank ska hälsa på sin ex-fru Ann, som numera bor på ett lyxigt typ äldreboende (hon har Parkinson). I den avslutande texten nämns Ann igen, men då såhär: "... min förra fru Ann (numera högkostnadsplacerad i "vårdboende" obehagligt nära inpå)." Eh, jamen det VET vi ju, precis det har vi ju nyss läst om!
Det stör.

I övrigt tror jag eventuellt att jag läst lite hastigt, att de här kortare texterna vinner på långsam läsning, för att hinna uppfånga tankarna och vridningarna och de små existentiella glimtarna. Nu tycker jag nog att den känns bra mycket lättviktigare än Som landet ligger (som i och för sig, i rättvisans namn, är strax under sexhundra sidor, jämfört med den här bokens 268, och alltså kan ta god tid på sig med det hela). Men här blir det lite pladdrigt. Detaljerna (radioprat, bilar, trafik, bebyggelse, affärer, utsvävningar ...) dränker nästan det andra. Tankarna, blickarna, de små stilla skeendena mellan människorna. Små små scener, men ändå så fulla av betydelse. Det är ju fint, jag tycker bitvis mycket om det, men som sagt. En känsla av att det drunknar lite. Är det meningen? Inte vet jag, men jag gillar det inte i vilket fall som helst.





* Nåt lite spännande är att boken har två olika översättare. De tre första texterna en, och den sista en annan. Omöjligt att INTE nyfikna sig över vad som hänt på vägen ...

onsdag 12 november 2014

"a small slow crawl to the finish line."

Everyone lies about writing. They lie about how easy it is or how hard it was. They perpetuate a romantic idea that writing is some beautiful experience that takes place in an architectural room filled with leather novels and chai tea. They talk about their ‘morning ritual’ and how they ‘dress for writing’ and the cabin in Big Sur where they go to ‘be alone’—blah blah blah. No one tells the truth about writing a book. Authors pretend their stories were always shiny and perfect and just waiting to be written. The truth is, writing is this: hard and boring and occasionally great but usually not. Even I have lied about writing. I have told people that writing this book has been like brushing away dirt from a fossil. What a load of shit. It has been like hacking away at a freezer with a screwdriver.
I wrote this book after my kids went to sleep. I wrote this book on the subways and on airplanes and in between setups while I shot a television show. I wrote this book from scribbled thoughts I kept in the Notes app on my iPhone and conversations I had with myself in my own head before I went to sleep. I wrote it ugly and in pieces […]
 […] Most authors liken the struggle of writing to something mighty and macho, like wrestling a bear. Writing a book is nothing like that. It is a small, slow crawl to the finish line.

Amy Poehler, i förordet till “Yes Please”.

måndag 3 november 2014

Fniss


Hittad och hämtad från den utmärkta bloggen The Final Problem, som jag läser för de extremt elaborerade (och ibland rätt knasiga, men alltid underbyggda) teorierna kring olika plottdetaljer i Sherlock. 
Ja. Den som fattar, den fattar (och är troligen lika insnöad som jag) ...




lördag 1 november 2014

Vi!

Ja, sen har jag ju faktiskt inte bloggat om hur himla glad jag är att jag är nominerad till tidningen Vi:s litteraturpris. Väldigt glad! I svår konkurrens med Therese Bohman och Stefan Lindberg.

Här kan man läsa om oss.

Så här låter motiveringen för Mary Jones:

”Den obemärkta köksflickans perspektiv på känd äventyrsklassiker visar sig vara en egen, rafflande historia om värdighet, med klass, kön och normkritik i minne.”

Tjusigt, inte sant?
Det är en häftig känsla som jag hoppas inte går över med fler utgivna böcker, det där att det jag velat säga och skriva och undersöka har GÅTT FRAM. 

*taggar inlägget med både yay och tjoho*

Paradies: Liebe


Den här såg vi igår, jag och A. En av filmerna (den första?) i Ulrich Seidls Paradis-trilogi. Jag har sett hans Dog days tidigare, och även Import/Export
Tyckte att den här var väldigt bra. "Hysteriskt rolig", sa A innan, och det var förstås att ta i, även om det fanns saker som man skrattade åt. Skrattade gjorde jag dock inte så mycket, men satt med händerna för munnen, för ögonen, för kinderna. Bitvis väldigt plågsamt. En skarp blick på kolonialism och postkolonialism, på sex och kärlek, på kvinnligt och manligt. Fantastiskt spel (av nästan bara amatörer, eller helt och hållet?!), fantastiska scener som klädde av och blottade mer än kropparna, men dem också, smärtsamt, plågsamt. Väldigt väldigt bra. 

Jag har ett enormt motstånd mot nästa film, Hopp, men den sägs vara den bästa av de tre, så jag får väl övervinna mig själv...

1234 get on the dance floor!

Det är ju inte så mycket bollywood här nuförtiden. Men. Jag håller på och researchar en grej, och har återupplivat min vurm lite. Besatthet?
Den här har värmt mig några grå höstmornar nu det senaste:



Tänker nog inte se filmen (Chennai Express), att döma av det jag läst mig till. En del av mina tvivel syns även i sångrumret: hur skillnaden konstrueras mellan (de mörkare) sydindierna (som pratar "obegripligt", dvs inte hindi...) och (den ljusare) Shahrukh. Enkelt kontra förfinat, etc etc. Det är samma sak som alltid, samma skillnader som målas upp, fastän det här bara rör sig om inom ett land. Tråkigt!
Men en catchy sång är det, onekligen, och den har rätt mycket av vad jag gillar i ett dansnummer av den här sorten. Massdans, mansdans, (rätt så) snygga moves, Shahrukh som dansar (ja, det kan ju ha med det att göra, förstås) ...

Gillar också att någon med rätt så sträv och mörk röst sjunger åt Shahrukh. Det klär honom, skulle jag säga, även om jag av hävd är svag för Udit Narayans mjuka stämma.

lördag 18 oktober 2014

Om litteraturen och staden

Det var en text i DN idag om stockholmskildringar i litteratur, och var författare bor, och att det är landsbygd som gäller och sådär.
Jag läste och tänkte en sak:
Att den där texten kunde ha blivit både mer djuplodande och mer träffande om den inkluderat
a) andra städer än Stockholm
och
b) ungdomslitteratur.

Och så tänkte jag att jag skulle skriva nåt om det där, men nu när jag väl sitter här så orkar jag inte skriva riktigt så utförligt som jag fantiserade om.
Men, något åt det här hållet:

Det skulle bli en text som kunde börja med att säga något om att det finns en ganska tydlig tendens till Stockholmscentrering i dagspress (eh, åtminstone huvudstadsbaserad sådan). Det behöver jag kanske inte orda om så mycket? Men liksom på allvar, hur intressant är det att läsa om att inga författare bor innanför tullarna längre? Nähää, TULLARNA. Dom, ja.
Ja ja.

Det andra, som är lite mindre självklart och givet (beroende på vem man frågar förstås) är ju det ständiga osynliggörandet av (barn- och) ungdomslitteratur. Kommer man ut med en roman för vuxna på ett åtminstone halvstort förlag så väntar man sig recensioner på recensionsdagen, eller inom ett kort tidsspann från den. Kommer man ut med en roman för ungdomar ska man liksom vara nöjd om man ALLS recenseras. Och det är inte så säkert. Nåt datum är ingen idé att markera i kalendern.
Trist.
Och, som många påpekat bättre (till exempel läsambassadören och Jenny Jägerfeld via Lisa Bjärbo): det är en viss dubbelmoral i att gång på gång skriva om hur lite ungdomar läser, allt mindre hela tiden och oj oj, larmrapporter hit och dit. Men sen aldrig göra kopplingen till hur [lite] det skrivs, talas och ges utrymme åt den där litteraturen.
Apropå detta kan man som ett (tydligt) exempel på tendensen räkna antalet gånger som de nominerade i vuxen- respektive barn-och ungdomsklassen kommer att omnämnas i olika medier efter att augustprisnomineringarna tillkännages på måndag ...

Ja, det var något åt det hållet jag tänkte i morse. Men sen var det också det där med stadsskildringar och platser i litteratur, och en känsla (ej statisktiskt eller absolut belagd) av att de där skildringarna existerar i hög grad i svensk ungdomslitteratur och är värda att prata om/skriva om. Men vem gör det? Vem får en helsida i Boklördag för att grotta ner sig i Sverigebilden i ungdomslitteraturen? Jag skulle gärna läsa det!


Detta.


Jag hittade den hos Ivy Blossom, lyckades inte spåra den bakåt så långt därifrån. Men tyckte hur som helst att det var bra och fint och rätt. 


(Vet inte hur jag ska tagga den här bilden, det känns som att jag kunde slängt dit typ hälften av mina redan existerande taggar kanske ...)

måndag 13 oktober 2014

Medeltiden och jag

Läser just nu den övre (med undertiteln folkligt och groteskt i nordiska kyrkmålningar och ballader), suktar efter den undre.








söndag 12 oktober 2014

Kungens barn och litterär kompromisslöshet

Jag tror att min läs-svacka (förlåt det oortodoxa bruket av bindestreck, men det ser ut som nån sorts vadarfågel annars, det där ordet...) är över.
Jag parallell-läser saker jag själv verkligen vill läsa, och ungdomslitteratur mer för jobbets skull. Men med intresse.

Jag läste Sonya Hartnetts Kungens barn häromdan, den hade en sorts lågintensiv sträckläsningspotential. Gillar det jag läst av henne mycket, och vill läsa mer.
Torsdagsbarn! Fjäril! Det är de jag gillat bäst, väldigt väldigt bra böcker.
(Torsdagsbarn är ju, för den som har superkoll på MIN litterära produktion, det mer briljanta syskonet till min novell från 2003, "Min bror gräver en grop"... nä, de har nästan ingenting gemensamt förutom just det: en bror som gräver. Men lite skoj är det.)

Men, Kungens barn var det tydligen jag skulle skriva om?
Den är ungdomsklassad men jag tänker att en mogen läsare i typ tolvårsåldern nog skulle gilla den. Den är inte så svart som annat jag läst av Hartnett. Den känns kompromisslös på ett annat, snarare litterärt än innehållsligt vis. Hurdå? Jo, såhär: jag tyckte när jag läste att det tydligt sken igenom att hon skrivit något som hon varit intresserad av, som hon velat skriva, och inte funderat över målgrupp, genre, marknad eller liknande. (Och det där är något som, inom parentes men ändå, det måste ju sägas när jag nu börjat, jag tycker att man rätt ofta kan se i barn- och ungdomslitteratur: marknadsanpassning. Hur ska vi göra för att sälja in det här till så många som möjligt? Vad säljer? Vad funkar? etc. Rätt trist, ju.)

Nå, alltså. En andravärldskrigshistoria i England, med evakuering ut på landet, två syskon plus en "evakuerad", flickan May som de tar under sitt beskydd. Farbrodern Peregrine (och Jessica kan ju få reta ihjäl mig för detta, men men), en gåtfull man med mörka ögon och hälta efter polio. Ähm.
En slottsruin med två pojkar i. Bombningarna av London. Berättelser om makt och vanmakt, barndom och uppväxt, barnvärld och vuxenvärld.
Det tilltalade mig.

Nu när jag bildgooglade svenska respektive engelska titeln för att hitta omslagsbild såg jag den här nedan, som jag måste säga att jag gillar mer än den ovan. Men på engelska verkar finnas två utgåvor, för den ovan fanns också med engelsk titel.


13 oktober


Ja, istället för att "fira" Columbus Day (vilket ju ändå låter helt bisarrt, eller hur?!) så firar vi Indigenous Peoples Day.

måndag 29 september 2014

Kunskapslucka

Jag stod och letade efter en bok på ungdomsavdelningen idag, och lyssnade på några ungdomar som satt där och pratade.
- Vet du inte?
- Va? Nä?
- Vadå?
- Hon vet inte vad Sherlock Holmes är!
- Va?!
- Amen vem är det då?
- Sherlock Holmes. Jag frågade om hon hade sett tvåan.
- Amen vad är det då?
- En sån där detektiv.
- Men shit vad tråkigt. Varför ska jag bry mig?

Och förutom att jag log in mot hyllan där jag stod, och fnissade lite inombords, så tänkte jag också:

Hur är det möjligt! Att inte känna till detta:




Eller för all del detta:





Suck. Ungdomen av idag ...

Bokmässeskoj

Det mest poddvänliga (men ingen tänkte på att spela in, tyvärr) av mina framträdanden på mässan var nog när jag och Jessica i Svensk Biblioteksförenings monter pratade om vårt manussamarbete, skrivandet, textrespons, att bygga Ett eget rum tillsammans etc etc.
Så här roligt hade vi/jag:


(Foto Stefan Engström, här är bilden i originalsammanhang. Klicka så blir den jetestor!)

Även i övrigt var det bra, jag är nöjd med alla framträdanden och tycker att de blev lagom olika.

Kommer kanske en något utförligare mässrapport, men jag ville få dela med mig av bilden bara...


tisdag 23 september 2014

Bokmässan 2014

Här kommer, för den som eventuellt är intresserad, och/eller vill stalka mig, mitt bokmässeprogram:


TORSDAG 25/9

16.00 - ca 16.20 Bonniers monterscen. Samtal med min redaktör, Christian Manfred.

17.00 – ca 17.45 Biblioteksloungen, samtal med Eva Wahlström från BHS. 


FREDAG 26/9

11.30 -12.00 Litteraturscenen, Författarförbundet


15.00 - 15.30 Svensk biblioteksförenings monter

Det finns alltid något mer att berätta
Elin Boardy, författare och bibliotekarie, samtalar med författarkollegan Jessica Schiefauer om vad skrivandet kan vara och göra. Finns det något vi trodde att vi inte kunde säga eller formulera, som vi kan uttrycka genom litteraturen? Och vad händer med en berättelse om man regelbundet pratar om den med någon annan under skrivprocessen?
Elin Boardy är född 1979 och bor i Göteborg, hon arbetar som ungdomsbibliotekarie. Hennes tredje och senaste roman är Mary Jones historia, Stevensons klassiska Skattkammarön berättad ur kökspigan Marys perspektiv. Förutom att vara en omdiktning av det klassiska äventyret ur kvinnligt perspektiv handlar romanen om Marys skrivande och det språk hon erövrar i takt med att hon berättar sin historia.
Samtalet rör sig kring skrivprocess och samarbete, och slår ett slag för att krossa myten om den ensamma författaren.



LÖRDAG 27/9

14.00 ABFs monter

Att tiga är inte guld

Att som människa bli bedömd efter "betydelsen". Att betyda. Att inte tiga. Att tala med egen klar röst. Att vittna om egna erfarenheter och egen verklighet. Att undersöka den egna historien. Elin Boardy, Sigrid Combüchen och Elsie Johansson diskuterar kvinnors möjligheter i historien och detta ”att ge röst åt” utifrån sina nya romaner.


15.00 - 15.45 Seminarium, Piratdrömmar (K1)

Piratlitteraturen har alltid skildrat männens värld, de sabelsvingande, romdrickande, oborstade flåbusarna med ett träben och papegoja på axeln. I Mary Jones historia vänder Elin Boardy på perspektivet och låter Long John Silvers kökspiga Mary kliva fram och berätta om sitt liv. Vi får möta arbetet i köket, kroppens alla hemligheter och intimiteter, rädslan för våldet i en rättslös värld, kärleken och sorgen. När Amanda Svensson tar sig an sjörövarlivet i romanen Allt det där jag sa till dig var sant förflyttas vi till en skrivarskola någonstans på den skånska landsbygden, där den smaragdögda piratdrottningen och vildhjärtat Anne Bonny är skolans mest säregna figur. Författarna talar under moderatorn Yukiko Dukes ledning om unga kvinnors kamp för en egen identitet, om att låta kvinnor ta plats i manliga domäner och – naturligtvis – om pirater.

Korrespondens

Hej lilla blogg, hej små läsare! Förlåt att jag försummat er... Fast det visste ni nog.
Nu är jag här igen litegrann.

Hej hej.

måndag 25 augusti 2014

It is part of a bigger story!

Får nån sorts tårar i ögonen varje gång jag ser det här. Mycket mycket bra.


Bibliotekarie igen

Förra veckan började jag jobba igen, efter nästan ett år som föräldraledig. (Ledig och ledig, ni vet väl, eller kan tänka er. Men hemma från jobbo iallafall.)
Måndagen: mycket förvirrad
Tisdagen: lite mindre förvirrad (märkte t.ex att en del lösenord satt i fingrarna)
Onsdagen: Jobbade kväll. Verkade veta vad jag höll på med. Kom på saker jag glömt. La märke till saker jag mindes. Kände mig glad och varm i kläderna.
Und so weiter.

Och böcker. Överallt är de, de kastar sig över mig och ner i min väska och in i min reservationskö.
Först läste jag Vanja Hermeles In som ett lamm, ut som en tigrinna och göstapetter vad bra den var! Ömsom skrattade, ömsom morrade. Läste högt för Axel, rekommenderade till alla. Ni HAR väl läst den? Jämställdhet och makt och Hur Det Ser Ut. Kan man säga.
Sen läste jag Stewe Claesons nya roman (färsk från uppackningsvagnen, ännu ej inlagd i systemet, så lyxigt kan det vara!), Komma nära och tyckte myckte om den, det får nog kallas sträckläsning, även om jag förstås tyckte att hans förra roman Den tjugotredje dikten var ÄNNU bättre ... Jag beundrar och avundas det där att kunna skriva om saker så att det blir jäkligt spännande, utan att det kanske är det på ytan, eller vid första anblicken.
Sen läste jag också (äntligen!) Ingens mamma och tyckte att den var intressant och ungefär som jag tänkte mig fast kanske lite mindre provocerande än jag föreställt mig. Inte att jag trott att just JAG skulle bli provcerad, men att den liksom skulle vara hårdare? argare? Nå.

Nu ... ska jag ta tag i resten av min hög, samt de där stackars böckerna som förblivit påbörjade i sommar:
Forsters Maurice
Williams Stoner
Negar Nasehs Under all denna vinter (träffade henne på Bokdagarna i Dalsland och började läsa boken där, hade med den till Amsterdam).

Och så Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant, för vi ska ju ha seminarium ihop på bokmässan!

Men jag tror att jag tvingat mig upp ur lässvackan. Känner mig åtminstone rätt sugen på läsning, och det är väl det första, så att säga.

Sen är det mer researchbetonad läsning också, men den kan jag skriva om en annan dag...

tisdag 12 augusti 2014

Stein Stein Stein!

Jag har upptäckt Gertrude Stein. Hon kom till mig med en tunn rosa rygg och svarta bokstäver: TENDER BUTTONS.
Det var av en slump, en halvtrappa ner i bokhandeln Athenaeum i Amsterdam.
Jag tror att jag kanske läste det första:
A CARAFE, THAT IS A BLIND GLASS.
A kind in a glass and a cousin, a spectacle and nothing strange a single hurt color and an arrangement in a system to pointing. All this and not ordinary, not unordered in not resembling. The difference is spreading. 

Och senare (ur A PIECE OF COFFEE):
"The sight of a reason, the same sight slighter, the sight of a simpler negative ansver, the same sore sounder, the intention to wishing, the same splendor, the same furniture."

Ljuden, språket, bilderna som undflyr. Vad ÄR detta? "Associativ förflyttning", sa Jessica, och vips hade hon uppfunnit en term för detta.


Denna tunna lilla bok (med fina illustrationer) bar vi med oss runt i staden, och läste högt för varandra på broar, på cafeer och restauranger.
Smaka, smaka!

"Dirt and not copper makes a color darker. It makes the shape so heavy and makes no melody harder."

"The sudden spoon is the wound in the decision."

!!!!

Vad det BETYDER? Ibland vet jag, ibland ser jag det, oftast är det undflyende. Men det gör mig hög och lycklig på språk, på ljud, på tungans rörelser och dessa munfullar, kallsupar av engelska.

torsdag 7 augusti 2014

Amsterdam

Imorgon bitti åker jag och Jessica till Amsterdam över helgen. Kombinerar nytta med nöje på en liten kort researchresa.
Jag ska bland annat hit:


Klicka! Den kan bli större.


Det är Begijnhof, här kan den intresserade läsa mer.


Ytterligare rapporter kan komma. Hej svejs!

tisdag 22 juli 2014

Semester/sommarlov

Men det har ni ju förstås redan märkt.

Den 18 augusti börjar jag jobba igen, efter mammaledigheten. Spännande.
Sen drar hösten igång, med massor av prat om Mary Jones. Och bokmässan, jisses.

Men det tar vi sen, okej?

Så här är det just nu:




söndag 15 juni 2014

Textsamtal

Jag skrev väl att jag skickat text till Jessica? Det var ju i det vacuumet som den där nya idén uppstod. (Den Nya Idén, förresten, ett av de roligare förslagen vi hade på namn på den tidskrift som sen blev Fantasin ... "Har du hört den nya idén?" var det nån av oss som frågade nån annan, och det tolkades då som att det senaste namnförslaget VAR "Den Nya Idén". Något som vi allvarligt övervägde en kort tid, men sen lät bli. Lite för att det lät som nån sorts väckelserörelse-publikation. Typ. Men som skämt var det roligt att ha. )

Eh. Jo. 
Skicka text, ja. 
Och häromveckan hade vi textgenomgång/prat/responsträff. 
Och jag var tvungen att mitt i Jessicas respons på min text avbryta henne och säga:
"Vänta, jag måste fråga ... och jag går delvis med håven nu, men verkligen inte bara. Kan man GÖRA såhär?"
Fast jag ju hörde henne mycket tydligt och klart. Det kan man. 

Och det fantastiska som händer när hon läser, och pratar och berättar om sin läsning, är att SKISSEN BLIR SYNLIG. Ofärdigheten som någonting bra, därför att jag då ser var jag ska fylla i och fylla ut, vad som är bara antytt, vad som inte finns alls, vad som nog finns fast jag inte begripit det, vad som bara finns i mitt huvud än så länge. Det är så mycket kvar, det visste jag ju, det är bara drygt fyrtio sidor än så länge (med generösa sidbrytningar). Men ändå. Att se det så tydligt, genom hennes läsning. Underbart! 
Så läget är just nu detta: Den nya idén får vila lite, nu är det detta jag vill göra.

Märkligt nog (eller kanske inte alls, kanske är det helt följdriktigt) kan det vara så att detta blir min mest "samtidskommenterande" text/bok/roman, samtidigt som det ligger längst ifrån nutiden i tid, så att säga. 

söndag 18 maj 2014

Något som inte brukar hända mig!

Att ha två ideer i huvudet samtidigt.
Men: nu har det hänt.

Läs nerifrån och upp, såhär skrev jag om det alldeles för en stund sen, i ett socialt medie nära dig (mig):



Det första var en fras, den dök upp redan för flera veckor sedan. 
Resten (eh, alltså inte ALLTIHOP förstås, men det som är idén just nu) kom som en vision när jag låg och nattade bäbis häromkvällen. Mycket tydligt, växande för min inre blick medan jag tänkte mer och mer tills han somnat. Satte mig sedan direkt vid datorn och slängde ner det där i ett textdokument. För att inte glömma! 
Och sen har det vuxit. 
Och jag kan inte låta bli att tänka på det.
Öppnar det där dokumentet på lediga sekunder flera gånger varje dag, skrollar lite, skriver ner nåt mer (en fras, en fråga till mig själv, något att testa i tanken eller fundera över, möjliga vägar.)

Som sagt ovan, jag har ingen aning om ifall det bara är jag som skulle se poängen med det, men så har jag ju mer eller mindre alltid tänkt med mina ideer, så det känns inte som nån måttstock. 
Det jag inte vet är nu mest om jag bara ska låta det vila (om jag kan!) eller om det faktiskt skulle gå att hålla två saker i huvudet samtidigt. 
Får väl se.


torsdag 15 maj 2014

Brevromaner

"Vad tycker vi om brevromaner, sådär i allmänhet?" frågade jag på twitter nyss, och nu rasslar det in titelförslag.
I allmänhet verkar vi tycka att det är en svår genre, men att det finns lysande undantag.
Själv verkar jag glömma bort att det är brev med i de fall jag gillat boken ... Eller tvärtom: jag har alltid tänkt att Juloratoriet är en brevroman, för att den börjar med brev, och jag stupade där när jag försökte mig på att läsa den för många år sen.

Men nu började jag tänka på denna genre, som väl är ganska svår att få levande, tänker jag? Det krävs mycket för att det ska bli dynamik, bäst är det kanske om det inte BARA är brev? Eller? Men Pappa Långben är ju fin, och det är ändå bara EN persons brev.


Jag bygger en liten lista här allteftersom, okej? Kom gärna med fler förslag i kommentarerna!


Pappa Långben - Webster

84 Charing Cross Road - Helene Hanff

Farliga förbindelser - Choderlos de Laclos (Tydligen enligt Hägg världens tekniskt bästa roman)

The Perks of Being a Wallflower - Chbosky

Kära Agnes - Nesser

Juliet Barkers brevbiografi om familjen Brontë.

Den unge Werther

Arma människor - Dostojevskij

Främlingen på Wildfell Hall - A. Brontë

torsdag 8 maj 2014

You lost me at "begränsade utrymmen"



Ibland förstår jag ingenting av spam. Men det kunde vara en dikt, kanske?

onsdag 7 maj 2014

Häpp!

Har bytt text med Jessica igen!
Eller. Text och text.
I hennes fall: Roman!
I mitt fall: en skiss som medelst tjusig (?) formatering försöker kamouflera sig som något färdigare. Men  vi genomskådar den, en skiss är var det är.

Hur som helst, text är bytt och en dag ska bokas in om cirka tre veckor. Då ska det prataspratasptaratarspratastprasa ... ja. Utbytas välformulerade tankar och resonemang om litteratur, samt urarta i visioner om världsherravälde medmera. Som det brukar. Och det har ju gått rätt så bra hittills.

Jag har ju sagt det i teve, så det måste vara sant. Jag håller på med nåt nytt.*








* Nej, det GÅR inte att skriva det utan att brasklappa: just nu alltså, lite grann alltså, "håller på" bara, OM det nu blir nåt... etc etc. Jaja, ni vet hur det brukar låta.

I kulturnyheterna ...



... som en sorts puff för inslaget i Babel, som jag ska länka när jag kollat att rätt version nu ligger på play.


måndag 14 april 2014

Lite mer Mary Jones

Här kan man höra mig läsa bokens inledning: på bokpuffen. Väldigt konstigt att höra min egen röst förstås, men annars tyckte jag att det blev bra.

Sen har jag googlat mig själv igen, och hittat ett par grejer jag inte sett förut.

Detta var fint: i skånskan. Jättejättefint, alltså ...

Även det här, från Ronneby bibliotek, var fint.



lördag 12 april 2014

Krig och relativ prissättning*

Hej bloggen. Hej läsarna.
(Håll i er, det här är ett sånt där inlägg där jag tar en mycket lång omväg fram till en ganska liten poäng.)

En liten besatthet jag har som jag väldigt sällan, om nånsin, skrivit om här, är första världskriget.
Japp.
Skyttegravarna och meningslösheten och de unga männen i leran. Brrr.

Nu härom kvällen hade Kobra ett inslag/program om det, och följande roliga replikskifte utspelades i hemmet:

Jag [ser nedanstående bild på min skärm]: "OOOOH! Kolla kolla!"
Axel: "Allt livets goda i en bild!"


Mycket osäker på om han hånade eller uppmuntrade mig ...

Hur som helst. I programmet fladdrade en bok förbi, som jag sen återfann på en blogg jag läser ibland. Kollade upp den på adlibris, och fann följande.

I min app kostade boken 164 kronor. Via hemsidan 194 kronor. Efter vad jag kan begripa är det samma bok. Skärmdumpar nedan:





Men! Vi är inte färdiga än. Plotten tjocknar! 

Idag när jag kollade igen kostar den 184 kronor via hemsidan, men 166 kronor i appen. 






WTF?! Jag förstår ingenting. Varken förändringen av priserna, eller varför de skiljer sig såpass mycket åt. Nån annan som begriper? 







* "Priskrig", för oss Göteborgare.

fredag 11 april 2014

Läsa sig själv

Av någon anledning som jag häpnadsväckande nog redan har glömt så fick jag för mig att ägna gårdagskvällen åt att läsa Mot ljuset. En roman av Elin Boardy från 2011.
Eller läsa, jag skummade mig igenom den, annars hade jag inte varit färdig nu.

Jag har inte läst nån av böckerna ordentligt efter att de slutligen funnits i hårda pärmar. Tycker mig minnas att jag försökte med Allt som återstår, men slutade efter ett tag.
Den här skumläsningen dock, den var faktiskt riktigt trevlig. Och det var roligt att läsa just ML, den har jag minst koll på av böckerna. Den senaste förstås mest aktuell, och debuten är väldigt tydlig för mig, av nån anledning som väl har att göra med till exempel 1) debut, 2) släktforskning. Eller, tydlig, men jag har en stark känsla för den, som jag inte har för Mot ljuset.

Hur var den då? undrar den otålige läsaren.
Ja, den otålige läsaren göre sig icke besvär, kan man väl säga. Heh. Jag gillar den, märkte jag, tycker om stämningen, personerna, relationerna, saker som sker och hur det skildras men SHIT vad den är långsam! Tycker visserligen att den ska vara det, och gillar romaner som tar tid på sig, som växer och jobbar genom just sin långsamhet. Men reagerade ändå på det.
Vissa saker i romanen minns jag hur/när jag skrev, andra att jag kämpade med, andra minns jag inte alls. En del små skämt fick mig (fortfarande) att fnissa högt, och/men jag undrar om någon annan (med undantag av Jessica) finner det roligt.

(Kärleks)relationen mellan Elly och Niels gillar jag. Jag gillar honom, heh, det märks kanske när man läser boken? Även om han är rätt störig. Men jag undrar också mycket över honom. Vad sjutton blir det av honom sen? Vad är han, 26 eller nåt har jag för mig. Vad ska han göra med sitt liv?

Om Allt som återstår brukade jag få frågan om jag inte skulle skriva en fortsättning, "Hur gick det för barnen?!" men det intresserar mig inte alls lika mycket som hur det går för mänskorna i Mot ljuset.

Nu har jag ingen slutkläm annan än att det var mödan värt att läsa den, och att jag inte förstår varför jag aldrig valde scenen där Elly tecknar Laurids när han spelar piano som högläsningsstycke?

tisdag 8 april 2014

Alla lässvackors moder

(läss-vackor? en sorts vadarfågel förstås.)

Jag läste Stewe Claesons Den tjugotredje dikten och tyckte mycket om den. 
Nu läser jag Egenmäktigt förfarande, som jag började på för längesen men inte kom igenom. Inte bokens fel, bara mitt! Den är ju trots angsten väldigt lättläst. Och rolig. 

Men i övrigt. Herreguuuuuud vad lite det blir läst. 

I min läshög, bland annat:
















Plus då att jag tänker att jag borde börja läsa lite mer ungdomslitteratur igen, inför att börja jobba i augusti (Jenny Jägerfelds senaste! Och Pappersstäder av John Green kanske och...?), och annat som jag tänker att jag ska läsa, och diverse bokcirkelböcker som jag glömt bort nu, och Majgull Axelssons nya förstås, och ... och ... och...

måndag 7 april 2014

Skriva?

Nej.
Nej!
Vi bestämmer det här och nu, tycker jag. Man behöver inte skriva när ens roman precis kommit ut. Inte alls. Man behöver inte, och man kanske inte ens ska?
Tankarna snuddar då och då vid de där textdokumenten i den där mappen och jag fylls av – vad? Missmod, rent av leda. Vad är det där? Finns det nåt?
Tillkommet i den där berusningen av att Lämna Det Gamla, kasta sig över något nytt innan det nya ens är färdigt. Härligt, härligt! Vidare!
Men nu: nu är jag vidare. Mary Jones seglar, och hon gör det med besked, så som jag inte ens vågat hoppas. Hon seglar och jag med henne. Det är en smula utmattande, det är berusande, belönande. Det är allt och det är upp-och-ner. Och det är så väldigt tydligt: det är en värld där SKRIVANDET inte finns. Skrivandet hittar ingenting att haka fast i inuti den här lite blanka uppblåsta hjärnan som nu är min. Och hjärnan, hjärtat, fingrarna, hittar ingenting att haka tag i i den där texten som är ett fragment en skiss en tanke en möjlig början.
Så: jag låter det vara.
Vi bestämmer det här och nu, som sagt. Inget skrivande förrän lugnet finns. Kanske inte ett yttre, men åtminstone ett inre. Väl så svårt att hitta.
Till dess låter jag det vara.
Att öppna och läsa den där texten, eller "texten", i det här läget är lika med döden. Inte för mig, men kanske för den. Och det vill jag inte!
Jag låter den vila.

Fanfiction

Hittade via en blogg denna text om fanfiction. Ett utdrag som är roligt att citera i sammanhanget:
Fan fiction is commonly traced back to the 18th Century, when aficionados of Daniel Defoe’s Robinson Crusoe, wanting more, decided to write it themselves. Defoe was furious and likened it to kidnap. Novelist Michael Chabon has dated it back even further. To a degree, he has said, "All literature, highbrow or low, from the Aeneid onward, is fan fiction."
Så kan man kanske se det om man vill. Roligt det där med Defoe!
Det går att slänga fram det där ordet här och där, i intervjuer till exempel, för att se hur folk reagerar. En del studsar som om meningen "Min bok är väl i grund och botten fanfiction" vore densamma som "Min bok är ju bara nåt gammalt skrutt". Vilket ju på intet vis är vad jag menar! 

Och/men: bloggen via vilken jag hittade texten ovan heter: Professorfangirl's Bordello of Learning - med undertiteln eller taglinen: "Because every pleasure deserves to be taken seriously". Helt rätt! 

fredag 4 april 2014

"Mina möten med Skattkammarön"


Den här satt inlimmad i Babel-exemplaret av Skattkammarön. Notera datum!
Lite skojigt, även om jag inte alls håller med om invändningarna mot Eric Palmquists Silver: han är väl både i rätt viktklass och tillräckligt gemytlig, tycker då jag.
Nå.

Läste lite noggrannare sen, och såg något annat: behovet av en ny svensk översättning.
Åh jösses, ja, sånt kunde man ju också ägna sig åt... Särskilt med tanke på att det verkligen finns invändningar att ha mot de som redan finns.
 Urban, vad säger du?!

torsdag 3 april 2014

Annat jag gjort på sistone

De där "Morgondagens Stundande Händelser" som jag skrev om häromdan, förresten. Det var ju inget mindre än att jag hängde med fotograf + producent från Babel två dagar i rad. (!!!) Väldigt trevligt, ganska läskigt, en del bäbislogistik och mycket prat om Mary Jones (och Allt som återstår). Inslaget kommer i början av maj, och jag har just nu ingen aning om vad jag sagt, men de lät som att det kommer att bli bra.

Så här såg det ut andra dan, när vi åkte ut till hav och klippor:


Och sen åkte jag hem och var matt och ganska mör men glad, och hemmet var så städat som det väl aldrig varit förr... 

onsdag 2 april 2014

Snart får det räcka?

Okej, två till!
Smålandsposten, jättefint.
Och Fria Tidningen, dito. Jag tänker att om en som är litteraturvetare med särskilt intresse för "genus, intersektionell maktanalys [och] viktoriansk litteratur" gillar det jag gjort så har jag lyckats med åtminstone en hel del av det jag ville.



måndag 31 mars 2014

För den som undrar ...

... hur det såg ut i lördags, på släppfesten för boken, kan man lämpligen läsa här, på Christin Ljungqvists blogg, och titta på fina bilder till och med. 


(Tror bara jag hittat en sak som inte stämmer, och det är att vi nog båda två glömt varandras namn och fått hälsa på nytt. Men nu tror jag att vi vet vilka vi är...)

söndag 30 mars 2014

"snudd på oförskämt begåvad"

Vem då ?
Jag!
Hohohoooo [ekande vansinnesskratt]

Idag: trött efter en fantastisk releasefest igår, och tidsomställning och städning inför Morgondagens Stundande Händelser i Hemmet.
Men glad.

Inte ens en riktig jävla sågning, som den i xpresssen idag, kan sänka mig.


För det jag vaknade upp till var rubriken ovan, i sms från min redaktör. I sin helhet låter det såhär:
Och, det måste sägas med en gång: den som anklagar svensk samtidsprosa för att vara provinsiell, måste komma ihåg att det finns motvikter. När den snudd på oförskämt begåvade Elin Boardy nu ger ut sin tredje roman, blir det åter tydligt att hon i sitt författarskap rör sig långt ifrån den endast till hälften förklädda fiktion som vi har fått för vana att försknipa med ung, svensk samtidslitteratur. 
Ja. Ojoj! I sin helhet är recensionen i Svenska Dagbladet riktigt riktigt fin. En bra läsning av romanen, välskrivet, och så mycket fina saker om boken. (Och om mig, förstås. Smickrande!)
Finns inte på nätet än, uppdaterar med länk när jag ser den.


UPPDATERING: länken är här!

lördag 29 mars 2014

Glädjerop gånger två

Vilket trevligt sätt att inleda en solig lördag: hitta två stycken mycket fina recensioner, en i ÖstgötaCorren och en i Norrköpings Tidningar.

Beskrivningen i Corren av "Allt som återstår" är ju också (fast jag kanske inte håller med helt och hållet...) helt fantastisk!
Såhär:
Jag gillar verkligen Elin Boardys utveckling. Debuten ”Allt som återstår” var förvisso språkligt stark men den hade en minimal handling där två människor gick omkring och teg i ett äktenskap och för mig kändes den som ett Sune Jonsson-fotografi . Man vet att det är bra men är förtvivlat trött på svartvitt svårmod. I ”Mary Jones historia” målar Elin Boardy i färg. Starka sprakande färger, dofter och ljud.
Kan man annat än gilla den inledningen?

fredag 28 mars 2014

En annan sak - om skrivandet och att ha roligt

Jag har läst ett par artiklar nu om mig och skrivandet och boken och tänkt: jag måste sluta säga att det är ROLIGT. Det låter så larvigt i skrift. Oseriöst, liksom. Som om jag bara suttit där och lajat. Som om jag inte haft nåt att säga, som om det bara var på skoj, som om det var romanens enda uppkomst och tillblivelse.

Men samtidigt: Mary Jones ÄR det roligaste jag haft när jag skrivit. Givetvis inte bara, inte alltid, men i stort sett. Med hästlängder före de andra två. Och kanske är det snarare så att jag ska försöka säga det på ett annat sätt? För jag tänker att det är bra, när det är roligt. Skrivandet. Och att det kan lysa igenom?

Och så läser jag just nu Stewe Claesons roman Den tjugotredje dikten, och tänker titt som tätt att "här har han haft roligt", och det är ju bra.
Två medelålders män hänger på en nedlagd såg och pratar poesi, de läser en norrman (Hauge) och en kines (Tao Chien). Stillhet på ytan, men så fint! Mycket engagerande.

Och så denna lilla passage, väldigt fin:
Det är fortfarande stor eftermiddag när de i skuggan äter det Krister tagit med, något slags risröra med kycklingbitar och grönsaker i en syrlig rödaktig sås, det smakar hyggligt, de är hungriga, de är fortfarande tysta, de vill inte prata, de har det bra, de är kineser. 
Alltså, lite lustigt kanske med det där sista, men: den kinesiske poetens dikter är filosofi för dem. De är i det läget. I kontexten alltså helt begripligt. Men också: det där MÅSTE han ju haft roligt åt. Och att det lyser igenom.
Jag kan inte alls se min egen text utifrån på det sättet, förstås, men jag hoppas att det lyser igenom att jag haft roligt när jag skrivit.
Och att det där "roligt" är något som kan bära framåt, ett flöde, en lust som driver det där som man vill säga, det som blir teman och allvar och djup och vad vi nu ska kalla det. Det bärs framåt av något. Det är inte blod som smetas ut på sidorna. Det är ömsom flöde och lust och roligt, och ömsom kneg. En balans där.

Ja. Nu vet jag itne vart jag är påväg längre, så nu slutar jag. Detta, som det heter, om detta.

torsdag 27 mars 2014

Recensionsdag

Det kan vara att jag är lite sjuk och därför avtrubbad, det kan vara att det faktiskt är tredje gången jag gör det här, det kan vara att Ulrika Milles i Kulturnyheterna uppfyllde alla mina drömmar om hur recensionerna skulle kunna bli redan häromdagen. Men: jag har inte varit så uppjagad idag som jag föreställde mig.
Men jag ska inte heller sticka under stol med att jag ÄR nöjd och glad med de recensioner som kommit. Länkar till några här:

Bernur skriver fint, tycker jag. En riktigt blurb-slutkläm ...

Kristianstadsbladet, Ystad Allehanda och Trelleborgs Allehanda. (Hej sydöstra Skåne! Hej Skurup!)

Helsingborgs dagblad (med lite invändningar mot (dagboks)formen.)

Arbetarbladet.

Kulturnytt i radion, jättefint av Jenny Aschenbrenner!

... och ett par till som inte finns på nätet än men som jag fått läsa via förlaget.


Väntar fortfarande på de stora ... (drömde till och med att jag vaknade och gick ut och hämtade DN, för att se vad de skrivit.) Till helgen kanske?

torsdag 20 mars 2014

Andra bilder

Alltså, jag inser att det kommer att bli mycket jagjagjag här framöver (om det inte redan är det), så jag får väl kvotera in något annat också, emellanåt.
Läser för närvarande inte böcker. Men nätet, litegrann.

Ramlat över två ställen med vackra bilder av NÅGOT ANNAT. Som får mig i stämning. Som gör mig sugen att (nån gång) skriva typ sci/fi. Ja. Ja!

Simon Stålenhag:


Helt helt fantastiska bilder. Skulle vilja ha dem i en bok. På väggen, någon av bilderna, om jag hade väggar kvar att hänga något på.
Den här blandningen av barndom/vardag/vinter och det där andra, maskinerna, ljusen, robotarna. Fantastiskt. Är det en roman redan? Vem skriver den? Jag tänker någon med språk som Martin Engberg eller Lars Jacobson kanske?




Gakuranman (tror jag är upphovet?):



Ramlade över dem bara häromdagen. Gillar grönskan som tar över allt. Tomheten.

tisdag 18 mars 2014

Lektörsomdöme från btj

(Tur att jag har ett konstigt minne som trots föräldraledighet inte avaktualiserat lösenorden från jobbet)
Så här skriver btj:s lektör:

Elin Boardy (född 1979) romandebuterade 2008 med Allt som återstår. Mot ljuset utkom 2011. Efter dessa uppmärksammade romaner återkommer Boardy med en mycket läsvärd, intelligent upplagd historisk roman. Med utgångspunkt i Stevensons klassiska Skattkammarön låter hon kökspigan Mary Jane berätta sin historia, om sitt liv och om Dolores och John Silver. Mary Jane, en fattig landsbygdsflicka, får som tolvåring plats på värdshuset Kikaren i Bristol, hos Dolores och John. Dolores lär henne läsa och skriva och ger henne en dagbok att "nedteckna" sitt liv och deras berättelser i. Åren i Bristol, tiden på ön Hispaniola, före och efter Silvers död återges ur flickans perspektiv med kvinnornas situation i centrum för intresset. Fattigdom, våld, sorg men också kärlek och framtidstro gestaltas skickligt med stor inlevelse. Personerna från Skattkammarön uppträder även här men ses helt ur Marys ögon. 1700-talets Bristol levandegörs suveränt liksom kontrasten Hispaniola. Den som inte läst Skattkammarön lockas att läsa denna "förlaga" men Boardys roman lever helt sitt eget liv!

Dock: Mary Jane? Ehm.
Nåväl, spelar förstås mindre roll. Korrfel, närmast.

I övrigt: jättefint, ju. 
Väldigt roligt att boken kallas intelligent, tycker jag! Det gillar jag särskilt. 

måndag 17 mars 2014

Recension i Värmlands folkblad

Jomen, här var ju en till tidig recension!
Värmlands folkblad.

Vilken väldigt fin inledning!
Även fint om Mary Jones, tycker jag.


Libris

Ja ja. Jag googlar mig själv. Ännu ganska lite matigt, men det ramlar in bibliotekskatalogsträffar.

Detta gillar jag:


(Skulle tro att bilden blir större av att klickas på)

"Verk som ingår i eller hör samman med denna titel". Fint, ju! 
(Jag förstår om det låter lite korkat detta, men för mig är inte vetskapen om vad jag gjort samma sak som insikten som kommer med att se någon annan formulera det.)