Läsa sig själv

Av någon anledning som jag häpnadsväckande nog redan har glömt så fick jag för mig att ägna gårdagskvällen åt att läsa Mot ljuset. En roman av Elin Boardy från 2011.
Eller läsa, jag skummade mig igenom den, annars hade jag inte varit färdig nu.

Jag har inte läst nån av böckerna ordentligt efter att de slutligen funnits i hårda pärmar. Tycker mig minnas att jag försökte med Allt som återstår, men slutade efter ett tag.
Den här skumläsningen dock, den var faktiskt riktigt trevlig. Och det var roligt att läsa just ML, den har jag minst koll på av böckerna. Den senaste förstås mest aktuell, och debuten är väldigt tydlig för mig, av nån anledning som väl har att göra med till exempel 1) debut, 2) släktforskning. Eller, tydlig, men jag har en stark känsla för den, som jag inte har för Mot ljuset.

Hur var den då? undrar den otålige läsaren.
Ja, den otålige läsaren göre sig icke besvär, kan man väl säga. Heh. Jag gillar den, märkte jag, tycker om stämningen, personerna, relationerna, saker som sker och hur det skildras men SHIT vad den är långsam! Tycker visserligen att den ska vara det, och gillar romaner som tar tid på sig, som växer och jobbar genom just sin långsamhet. Men reagerade ändå på det.
Vissa saker i romanen minns jag hur/när jag skrev, andra att jag kämpade med, andra minns jag inte alls. En del små skämt fick mig (fortfarande) att fnissa högt, och/men jag undrar om någon annan (med undantag av Jessica) finner det roligt.

(Kärleks)relationen mellan Elly och Niels gillar jag. Jag gillar honom, heh, det märks kanske när man läser boken? Även om han är rätt störig. Men jag undrar också mycket över honom. Vad sjutton blir det av honom sen? Vad är han, 26 eller nåt har jag för mig. Vad ska han göra med sitt liv?

Om Allt som återstår brukade jag få frågan om jag inte skulle skriva en fortsättning, "Hur gick det för barnen?!" men det intresserar mig inte alls lika mycket som hur det går för mänskorna i Mot ljuset.

Nu har jag ingen slutkläm annan än att det var mödan värt att läsa den, och att jag inte förstår varför jag aldrig valde scenen där Elly tecknar Laurids när han spelar piano som högläsningsstycke?

Glädjerop gånger två

Vilket trevligt sätt att inleda en solig lördag: hitta två stycken mycket fina recensioner, en i ÖstgötaCorren och en i Norrköpings Tidningar.

Beskrivningen i Corren av "Allt som återstår" är ju också (fast jag kanske inte håller med helt och hållet...) helt fantastisk!
Såhär:

Jag gillar verkligen Elin Boardys utveckling. Debuten ”Allt som återstår” var förvisso språkligt stark men den hade en minimal handling där två människor gick omkring och teg i ett äktenskap och för mig kändes den som ett Sune Jonsson-fotografi . Man vet att det är bra men är förtvivlat trött på svartvitt svårmod. I ”Mary Jones historia” målar Elin Boardy i färg. Starka sprakande färger, dofter och ljud.

Kan man annat än gilla den inledningen?

Stoppa pressarna – visste ni detta redan?!

Ellen Mattson kommer med en ny roman i sommar/höst! Men alltså herregud, varför har ni inte sagt nåt? Jag satt på jobbet och gjorde små markeringar här och där i Btj-lista 13 när jag plötsligt gav upp vad som nog måste kallas för ett litet tjut. "Oj, förlåt", sa jag till S som satt i samma rum. "Men det var något roligt?" sa hon och jag uppgav anledningen till tjutet:



En trettiotalsroman om/med Greta Garbo. Alltså. Alltså. Jag saknar ORD.

Och, mina kära läsare, om ni av någon kosmiskt outgrundlig anledning INTE har läst Ellen Mattson – gör det. Hon är oförtjänt lite omtalad. Läs exempelvis Resenärerna, Glädjestranden, Snö (åh, Snö! En kort roman om bohuslän och karl den tolftes likfärd!), Splendorville. Se hur hon gör det: språket, människorna, rummen, de små medlen, borrandet, skildrandet. Åh.
Allt som återstår och Glädjestranden kom ju samma år, samma höst till och med. De utspelas båda i Bohuslän, hennes på fastlandet och min på ön alldeles utanför. Båda i och kring ett hus, en gård, med en liten grupp människor och hur de förhåller sig till varandra, till tingen, till arbetet, till årstiderna. Men likheterna slutar ungefär där. Hennes roman är tät och andlös och spännande, den vrider och vänder på de där blickarna och relationerna, åh jag tycker att det är så bra gjort. En fantastisk scen där de (eller en man?) slår med lie. Ja, liar finns ju i Allt som återstår också.

Jag har, i arbetet med det romanprojekt jag håller på med just nu, stannat upp och frågat mig (och vore jag lite mer lagd åt crazy fangirl-hållet så kunde man ju ha en tshirt med det tryckt på) WHAT WOULD ELLEN MATTSON DO? Och sen resonerade jag lite med mig själv kring det och kom på en eller annan idé och ingång som inte var så dum faktiskt.

Att låta baklandet krackelera

Mhm. Så här då.
Det finns en massa text. Den är skriven, den är genomläst på längden och på tvären.
Och men så uppstår nåt när jag skriver mer text, nytt och som känns bra och som är i linje med hur jag tänker på texten nu. Och det liksom KROCKAR med det som redan finns. Jaså, men var det så här, jaha, då måste jag ju ändra de ställen där jag beskrivit det på det där sättet. Suck. Och så ändra.
Och samma sak igen: skriva nytt, se det krocka, och tvingas ändra.
Det ska vara så, det begriper jag ju, men det är smärtsamt. Smärtsamt för att det där som jag trodde var TEXT i själva verket var bakland. Och, som det heter: "Lägg märke til ditt bakland och stryk det. Hitta luckorna och skriv ut."
Var det när jag höll på med Allt som återstår jag fick det rådet? Eller Mot ljuset? Sak samma! Det är så det måste vara. Men det gör ont, för att all den där texten som är skriven för att komma fram till hur det är, hur det ska vara, hur det ser ut – den står ju där, den finns och jag har läst den och börjat tro på den och det är förstås dumt, men också det enda sättet framåt, tror jag.

Där är jag nu. Mitt i detta att upptäcka glipor, sprickor, oegentligheter (underbart ord, även om det kanske inte riktigt är på plats här!), et cetera och med mera.


Och så är jag hungrig dessutom, det kanske bidrar till missnöjet?

Tvivlet – är det en kroppsdel? Var sitter det?

Jessica: "Men nu vet jag, jag känner igen det här, när din första bok skulle komma ut gick du ju runt och ropade om att det var en melodram du skrivit, eller hur?"

Jag: "Jo. Ähum."

Jessica: "Och nu ropar du över att den nya boken är en slaskroman. Vad bygger du det på? Har du läst några slaskromaner?"

Jag: "Inte som är som den ..."

Jessica: [skratt]

Att det är så svårt. Våra konversationer om skrivande och om bokbranschen går i mångt och mycket ut på att vi turas om att säga samma saker till varandra. Tvivla inte. Våga lita, våga tro. Det finns, det blir, du kan.

Är det inte oss själva vi tvivlar på, eller TEXTEN, så är det marknaden, branschen, förlagen. Eller så är det det fortsatta skrivandet, det som ska bli, det som med all säkerhet ska komma. Men var? Men när? Och hur?!

Just nu försöker jag intala mig själv att det jag ska göra är att vila i att INTE skriva, att INTE ha några idéer eller desperat leta efter dem. Det kommer. Det har varit rätt snabba ryck, trots mängden av år som förflutit sedan jag ... ja, sedan jag fick novellsamlingen refuserad ca 2003, började skriva Allt som återstår, fick den utgiven 2007 och debuterade 2008, började skriva Mot ljuset ungefär samtidigt och fick den utgiven ... nu, till våren 2011 alltså. Puh.

Och det där att ha skrivit en andra bok också, att ha skrivit två romaner räcker inte till för att alldeles dämpa den här "Jag kommer aldrig mer att få en idé i hela mitt liv"-känslan som kan komma över mig. Det enda jag kan göra mot den känslan är att gå med, vila i det. Okej, inga idéer nu, ingenting, knappt nåt skrivande alls. Det får vara så. Jag får hitta på annat terapiarbete att ägna mig åt. Sy, till exempel. Läsa.

Kolla, kolla!

Jag har förstås vetat det rätt länge (det där är nämligen nåt man får betalt för, åtminstone en slant), men nu har Allt som återstår kommit i storstil!

En stor, lite blank bok med helt annat utseende än originalutgåvan. Det blir nog bra, tror jag. Både om man tänker målgrupp och vad gäller utseendet (som författaren alltså inte blir inblandad i).

Stora bokstäver. Författarens ben i nederkant. Konstigt skärpedjup...

Konstigt att det är jag som skrivit de där orden. Det är något som jag undrar om det nånsin kommer att normaliseras. Jag minns ju att jag skrivit det, jag vet det. Ändå minns jag det ju inte exakt, inte precis, inte ögonblicket då det skedde, eller ögonblicken – eftersom jag mycket sällan gränsande till aldrig skriver en scen så att säga i en sittning, eller tagning.

Omnämnande

Efter tips från Moa kollade jag in bloggen Fiktiviteter (alla dessa bloggar att läsa, alla dessa bloggar jag ännu inte hittat till!) och en text om Allt som återstår.

Dels är jag ju som jag är och dels vet jag vid det här laget i alla fall ganska väl vad det var för en sorts roman jag debuterade med, så jag blir glad för ord som tung (om boken) och svårtillgänglig (om Emma) – det senare tycker jag särskilt mycket om! Hon är inte, ska inte vara lätt att älska. Eller, jo, kanske det, men svårtillgänglig tror jag absolut!

Fina ord:

Det blir så oerhört tydligt i Boardys roman vad som är särskilt med ”förr i tiden”. Människorna var inte annorlunda och inte deras förmåga att drömma och känna heller men det fanns få vägar bort eller framåt för de flesta. Emma har få chanser att välja annorlunda och hon förväntas nöja sig.

Det är så jag tänker också, om Emma: detta är inte en människa som nödvändigtvis blev galen eller sjuk, detta är en människa som inte hade utrymme att bryta ihop, som inte hade utrymme varken att drömma eller förtvivla helt och hållet, utan ständigt begränsades av sin tid och sin plats. Och när hon väl bröt ihop fanns det inget skyddsnät över huvud taget omkring henne.

Jag älskar hur ni hittar mig!

Ja, google analytics är verkligen underbart.

Nu vinkar jag till er som googlat er hit på följande vis:

nerv i kläm vid örat (wtf??? Vad gjorde att du fick träff här? Inte för att jag minns allt jag skrivit om förstås, men ...)

dikt om besatthet (jag skulle fråga Therese Bohman om det, tror att det snarare är hennes avdelning!)

finns det någonstans man kan lämna bort dina djur? (Intefan vet jag, vill jag förstås svara. Dina djur eller mina? Prova Hanna Hellquist.)

Fåglar i litteraturen (Hurra! jag önskar att jag visste. Nej, jag önskar faktiskt att jag orkade skriva nåt om det. Lite apropå: senaste argumentet för att skaffa iphone är appen Kvitter: fågelljud, en klingande fågelbok! Några av mina favoriter: tofsvipa, näktergal, rördrom.)

Och sist en favvis: Jag vill veta om shahrokh khan liv (sic!). (Å raring, det är svårt jag vet, men du måste lära dig behärska både vokaler och konsonanter i det där ljuvliga namnet (som f ö lär betyda "prince-like face". Aye!). Alla h:n verkar sitta som de ska, men såhär: Shahrukh. Möjligen Shah Rukh. Googlar du honom sålunda blir det mycket lättare. Eller prova helt enkelt den här boken! Allt och lite till. Plus att omslaget i sig är värt priset. Nästan!)

Träben + engelska (lovely! Välkommen, hoppas du fann vad du sökte. Det skulle man ju faktiskt nästan kunna tro, om du inte är en seglare i dunklare vatten än mina. Man vet aldrig. Man kan välja alla inlägg taggade med L.J.S och se om det ger nåt...)

Vänersborgs hospital och asyl (jo. Där finns förstås utgångspunkten för min debutroman Allt som återstår. Journalanteckningarna om mammas farmor Emma Ulrika Johansson mellan 1922 och 1925.)

Och sen en massa bokgooglingar förstås. Befriande lite "Elin Boardy".

Formen

Vad är form?

Är det något som kommer i efterhand, som läggs ovanpå texten, som omformar den? Eller är det något som finns från början, som texten skrivs in i? Kan det kombineras?

Kan man ha en idé om form innan man har en idé om innehåll? Och vice versa, förstås.

Jag vet inte.

Tidigare har jag helt enkelt skrivit, börjat på en punkt där det fanns något intressant. Med Allt som återstår började det så här:

Rummet är stort, större än vad som går att uppfatta. Sängar på rad, det är en sal. Hon ligger på sängen, på sidan. Klänningen blir skrynklig under henne, hon har armarna korsade över brösten, händerna mot halsens värme. Röster. Läkarens mörka, skarpa röst, sköterskornas ljusare. Beskäftiga apor, tänker hon. Sedan är tanken borta.

En sjukhusscen, Emma på Vänersborgs Hospital och Asyl. Inget av det kom sedan med i boken, jag lämnar henne innan det. Men sådan var den första tanken: ett nuplan som var mentalsjukhusets vita rum, vitklädda kvinnor, kalla och varma bad ”sysslar lite med lagning, men utan intresse”. Och resten, Emmas liv, som återblickar därifrån. Så blev det inte. Språk och form och fokus gav sig medan jag skrev, gav sig utifrån vad som intresserade mig mest, hur jag tänkte mig att det skulle göras.

Nummer två då, med arbetsnamn Mot ljuset, började så här:

Jag minns oss på platser: i djungeln, på plantager, på verandor. Jag ser oss som en grupp, hur vi stod samlade eller utspridda.

Men en bit in i processen genomgick texten ett skifte: från förstaperson och preteritum (tempuset formerly known as imperfekt) till tredjeperson och presens. Precis som Allt som återstår, fast jag tänkt att jag skulle göra något annat.

Och nu då?

Nu sitter jag här med förstaperson och preteritum/presens men det är också NÅGOT ANNAT som ska till. En form, något som kan leda mig in i texten, något som kan ge mig en hint om riktningen. Och jag vet inte hur det ska göras. Vet inte om jag ska vänta, om jag ska kasta mig ut och prova. Vet inte vad som behövs.

Detta är något annat, det är inte en brett upplagd roman åt det episka hållet. Jag vill gärna göra något annat nu, och det här är också en text som MÅSTE bli annorlunda för att bli, den funkar inte i den formen som nummer ett och nummer två har haft.

Så, jag vänder mig nu till alla er skrivande och läsande. Vad tänker ni om form? Form follows function heter det ju, men är det så? Behöver det vara så? Hur tänker ni om form när ni läser, när ni skriver?

Om beröm och kritik och omnämnanden

Ibland tänker jag att riktigt professionella författare nog slutar bry sig om recensioner och bloggar och åsikter efter ett tag, att man släpper sin bok och går vidare. Den där gamla trasan, liksom, äsch! (Alltså, det där med att inte räkna sig till "riktiga författare", inte än: varför??)

Men jag kan inte! Fastän det är ett och ett halvt år sen boken kom och jag är djupt inne i arbetet med nummer två så blir jag ändå så himla himla glad när någon läst och tänkt och tyckt om. Som nu, när Lilla O skriver fint om Allt som återstår. Mycket glad!

Ville bara säga det.

Kioskvridning 140 grader

Delrapport 1:

Jag träffade Maria Ernestam en gång mycket tidigt i min författarkarriär, den delen av karriären som inträffade EFTER att boken kommit ut, alltså. Vi kom att prata om våra böcker (jag har ännu inte läst hennes) och det faktum att stora Nordsjöslaget 1916 finns med och har betydelse i båda böckerna. Lustigt sammanträffande, etc etc. Och hon sa att hon visste precis varför hon tog med det i sin bok, och jag sa att jag också hade en mycket konkret anledning. Vidare prat: givetvis är det så att vi båda två läst Peter Törnqvists text(er, tror jag) i GP om just stora Nordsjöslaget.

Ilandflytande soldater kring missommar 1916. Engelska och tyska, sedermera begravda i Sverige. Den bilden, de bilderna, hans språk (som jag redan då var oerhört förtjust i - låt mig återkomma om Fursten i folkhopen och Om takläggningen och döden). Min bok, som var under arbete just då (när kan detta alltså ha varit? 2006 eller 2007? Nåväl.). Så det blev ett avsnitt i min bok om Nordsjöslaget, så även i Maria Ernestams Alltid hos dig.

Och nu, NU, alltså även i Kioskvridning 140 grader. Kunde jag ju ha räknat ut. Det är (nog. väl?) inte samma text här som den som var i GP, men det känns förstås igen. Eller, jag tänker att han är mera lössläppt här, Törnqvist, än vad han var i tidningen. Var det mera som rapporter, men dock på hans omisskännliga språk? Här är det schwung, fart, lik överallt.

Och ja, gjorde man en jämförelse mellan våra tre böcker skulle det kanske vara omöjligt att gissa att de hänger ihop. Min text är ju så otroligt gravallvarlig och ödesmättad och Emmas skräck inför havet och drunkning och etc etc etc. Jag minns att jag gillade att skriva om det, precis som jag gillade att skriva om Titanic (fyra år tidigare, Emma går och är gravid med Sven, den kraken. I ett annat vatten.).

Men det ÄR tungt och ödesmättat. Kanske finns det korn av humor någonstans i Allt som återstår, men det är isåfall bara i repliker, hos personer (Emil, och Simon, nån gång Christian, det är männen som kan/får skämta, aldrig kvinnorna?), inte i själva texten, så att säga.

(Jag tänker på det nu, i arbetet med nuvarande. Jessica sa vid första läsningen att "Det här är en text som kan bära ett större mått av humor" och så är det. Fortfarande mestadels i repliker, tror jag, men gravallvaret är mindre tjockt och tungt. Hm. Humor i text, det intresserar mig. Det jag gillar är när det är språklekar, och när det finns en lätthet, i handlaget, i vändningarna. Inte KOMIK, men just det: lätthet. Det gör det här, i Kioskvridning. Men i min egen text? Nej, jag leker nog inte så med språket. Inte heller finns det en röst där som kan iaktta med road/roande distans. Rösten och blicken fortfarande LIMMAD på huvudpersonen. Men vad kan jag säga nu, i detta skede? Hypoteser!)

Men nu ger jag mig av från ämnet. Jag ville säga något om jämförelsen. Kanske får jag då läsa Ernestam till sist, och prova våra tre texter mot varandra. Återkommer (kanske) om det, då.

Jag ville få lov att ropa ett HEJA! såhär mitt i läsningen av Kioskvridning. Nu gör jag det: Heja!

Visste ni det här?

... det gjorde jag, alltså. Men jag hade faktiskt inte sett Cornwells bok innan. Hittade den bland utgallrade böcker på jobbet.

Vi kan väl säga att respektive formgivare lyckats rätt bra med att förmedla vad det är för sorts bok? (Förutom att Cornwells är rätt ful...)

Annika Lyth har gjort min. Himla fin är den, både i original och i pocket.

Jag har ett så tätt förhållande till den där framsidan att det är som att se sig själv på bild, eller nåt. Ett litet "ah" varje gång, och vad det innehåller kan jag inte helt redogöra för.

Litterära spellistor

Jag funderar över det där med att skriva till musik. Apropå text i SvD igår. 

Allt som återstår skrev jag till extremt känslosam musik. Obegripligt starkt ibland, kanske. Antony and the Johnsons, Sigur Rós, balkanblås. Det var vad jag behövde för att försätta mig i den där stämningen, det är ju ganska högstämt, det är stora känslor. Det är också ett språk som vill ha det där, också när det är återhållet så vibrerar det, tänker jag. 

En lite rolig grej är ett stycke i slutet av boken, där Emma står vid brunnen en mycket kall vinterdag: "Inuti henne är det en eld, jag brinner tänker hon, det är en eld som ingen snö och ingen rimfrost kan släcka, men herregud, så kan man inte uttrycka sig!"

Jag misstänker att jag lyssnat på Blue Angel lite mycket just då? Det har förstås inte skett omedvetet, det var en bild jag ville ha och behövde. Och att det fungerar. 

Nu har hela den där skivan oerhört starka associationer till debutromanen för mig. Nästan för starka. Jag tycker fortfarande mycket om den, jag älskar hans röst och de svepande storslagna melodierna, men … Lite som viss musik jag lyssnade mycket på med vissa ex. De är för tätt förknippade med den personen, nästan otillgängliga idag. Kanske måste jag helt enkelt avprogrammera mig när det gäller Antony? Lyssna på den och göra något annat, tänka på något annat. Jo, jag HAR ju lagt debutboken bakom mig. Det ska väl gå. 

(Jag har ofta råkat ut för det här, att programmera en viss skiva till en viss stämning. När jag i högstadiet läste Född den fjärde juli  var det nån skiva som jag spelade om och om igen samtidigt, som sen för alltid associerades med den där hetsiga stämningen i boken ("Jag kommer aldrig mer att kunna göra det mot ett träd!" var en formulering som jag och C. funderade mycket över: vad var det han ville göra? Knulla, runka, kissa? Någonting i de regionerna, förstås, men mot ett träd??)

När jag läste Björn Larssons Long John Silver, och läste om Skattkammarön i ett enda sammanhängande piratrus lyssnade jag på Les Negresses Vertes, en skiva som sedan dess har bevarat något av det där äventyrliga, medryckande. Något av Hispaniola, av ön, av Long John. (Åh, jo, jag kan återpublicera min kärleksförklaring till Long John Silver här på bloggen nån gång, den som var med i något nummer av Fantasin.)

Och nu alltså skrivandet som också tränger sig in i musiken. Men det här tror jag att jag kan leva med. 

Den här nya romanen är skriven till en hel del klassiskt: Bachs cellosviter, Scarlatti. Men också till mycket stor del till musik från gamla Bollywoodfilmer (50-60-tal ungefär), samt 1940-talsjazz (Spellista här). I stora drag. 

Det är inte bakgrundsmusik jag är ute efter när jag skriver, jag vill försätta mig i stämning, i känsla. När jag flödesskriver kan jag lyssna på snabb och röjig musik, om och om igen. Som att jag behöver jaga upp mig lite, få fart på fingrarna, komma loss. 

Det finns något i det där också, att jag passar mig för att lura mig själv med musiken. När jag läser igenom, när jag har den kritiska blicken, då gäller det att inte lyssna på musik som liksom hjälper till att göra texten som jag önskar att den var. Hellre ingenting, då, bara tystnad och min egen blick och texten. 

Skryt/topplistor

Vilken bok tror ni ligger på 80:e plats på listan över mest utlånade böcker på biblioteken i Göteborg under 2009? Allt som återstår!! 

(Alltså, 80 låter kanske lite eller mycket eller vad heter det – som lite av en jumboplats. Men ICKE, säger jag: den tog sig alltså över huvud taget upp på en lista! 396 gånger har den lånats.)

Och se här, för en mindre kommun, vissa gynnsamma omständigheter (att göra författarbesök på biblioteket i Floda medan jag arbetade där, t.ex, och oanständigt många ex av boken i hyllorna), men ändå: fjärdeplats! 

Och när vi ändå håller på med siffror och listor kan jag meddela att boken lånats 3570 gånger på svenska folkbibliotek. 

Här kan ni föreställa er Cheshirekatten från Alice i Underlandet – när katten tonat bort och bara leendet är kvar. 

Paus i skrivandet

Jag har skrivit ut texten för att A. ska läsa den, nu väntar den. Jag väntar också. Allt står stilla. Novemberregnet är långsamt, grått, ständigt. 

Jag tänker på texten och som så ofta undflyr den mig. 

Vad har jag? Vad finns? Vad syns? 

När jag pratar om texten, om förutsättningarna platsen tiden människorna i den så kan jag bli rädd att jag inte lyckats ANVÄNDA allt det där. Där finns så mycket. Och som Jessica sa: GRÄV DÄR DU STÅR! Ja, det är det jag försökt göra. Men hur väl fungerar det? Genomförandet av idén, detta svåra svåra. 

Att det ska vara så svårt att förhålla sig till sin text! När jag befinner mig inuti den så ser jag det, känner det, andas det. Men nu, utifrån, ett halvt steg bort: ? 

Och för att det är min enda referens försöker jag minnas hur det var när jag skrev debutboken. Hur kände jag? Hur tänkte jag? Var det så här?

Nej, jag tror att jag var mycket mindre fokuserad på Att Bli Färdig. Det är en plåga som kommit nu, med bok nummer två. Allt som återstår bara skrev jag, skrev och skrev och skrev och lät det ta tid. Det fanns inga krav andra än att skriva den. Det borde det ju inte göra nu heller, men jag skapar kraven inuti huvudet. 

Att det finns en punkt då debuten gavs ut gör att tiden mellan då och nu kan mätas och sträckas ut och tyckas bli lång. Men!, jag har ju faktiskt bara skrivit på detta nya i lite mer än ett år (jag började, enligt mina worddokument, den 17 augusti 2008). Debuten tog tre år att skriva, minst. Kanske fyra. 

Tiden är inte viktig, varför är det så svårt att begripa? 

Och varför spelar allt detta irrelevanta så stor roll i skrivandet? I tänkandet? I koncentrationen? 

Bort det! som August skulle ha sagt. 

Ett pratigt inlägg om LITTERATUREN

En del saker är svåra att skriva eller säga utan att det låter platt och/eller klyschigt. Men: litteraturen är ändå fantastisk. 

Det slår mig (nästan) varje gång jag är ute och pratar om romanen. Jag har suttit där vid mitt skrivbord och hittat på en massa saker, skrivit och skrivit och gnetat ihop en helhet och så kan någon (som idag) sitta vid ett bord och titta på mig och säga att det är sant, det där kan jag ju inte bara ha hittat på. Som beröm, alltså. Och det är förstås beröm, men det blir dubbelt, det där. För det är ju inte sant. Det var inte något jag visste när jag började skriva, det kom, det gav sig, det blev. Jag har skrivit fram det: det blev sant. 

En annan man sa att alla de där dofterna jag beskriver (hästgödsel, kodynga, matos medmera), det kan man ju ändå inte hitta på, dem måste man ha känt! Och jag sa inget, men det är ju inte (heller) sant! Är det något jag har hittat på så är det just dofterna. Helt och hållet, till hundra procent, inte ens bara de där bondgårdsdofterna. Allihop. 

Jag känner nämligen ingen lukt, har alltså inget luktsinne. Anosmi heter det, det kan jag skriva mer om en annan gång. 

Men för mig är det på något vis ett yttersta bevis för att hittepå tar en vart som helst, ja: hela vägen fram. Inget slår hittepå, inte ens verkligheten. 

Och, som Stewe Claeson en gång sa på Nordiska Folkhögskolans skrivarlinje (om en text där allt liksom av misstag var gult, och som mycket riktigt handlade om avund och ovilja): man vet mycket mer än man tror. 

Det finns ju där. Det skrivs fram, det blir sant. 

Jag märker det nu, i arbetet med roman nummer två: jag har skrivit in saker som långt långt senare visar sig stämma. Trots att jag då inte trodde mig veta det jag vet nu om personerna. 

Bokmässan, dag 2

Mässans åtagande:

Idag klockan 16.00 berättar jag om boken i Studieförbundet Vuxenskolans monter. 

Det gick bra! Det kom folk, det fanns koncentration trots mässbruset i bakgrunden.

Och bruset är verkligen brusande. Mer och mer för varje dag: söndagen kommer att vara en flodvåg. Då håller jag mig nog möjligen borta. Idag var det varmt, trångt, mer förvirrat än igår. 

Förberedelsestund på andra våningen. 

Dagens inköp:

Skriv om och om igen, Xpublishing. Fin och inspirerande, gör mig sugen på att ha skrivarkurser igen!

Nu: mat. 

Senare: Gläntafest på stadsbiblioteket.

Boken och konsten

Therese skriver om Carl Wilhelmson i Expressen, och börjar med min bok. Fint!

Roligt också: första förslaget på omslag till boken som jag fick se var faktiskt en Wilhelmson-målning, Kyrkfolk i båt, just den som Waldemarsudde visar. Jag tyckte dock att den var för färgglad (alltså, för mycket färger) och gillade inte att människornas ansikten syntes. Så blev det den stramare Hammershöj istället.

Googlefynd

Ett)
Jag hittade mig själv på Wikipedia! Vilken rolig egotripp!

Två)
Jag hittade en diskussion om boken via en blogg långt bak bland googleträffarna. Så fina frågor! Så roligt att läsa vad de tror och tänker. JAG vet ju inte... Det där med Emil var spännande att få fundera över nu, jag minns inte nu hur jag tänkte då, mer än att det följde hans person att neka.

"Allt som återstår" i radio

För ett tag sedan fick jag en mycket fin recension av bernur. Extra roligt eftersom han skrivit en sträng text till nästa nummer av Fantasin om att svenska (debut)romaner är "språkligt medelmåttiga" och utan risktagande. (Hans text kommer i fyrdubbelnumret om SPRÅK som utkommer i höst.)

Nu länkar han till ett radioinslag med tips på sommarläsning. Här är inslaget. Allra först fina ord om min bok!