Barndom

Så här vill jag tänka mig att hela min barndom var, precis som på de här bilderna. Det är min pappa som tagit dem, jag tycker om stämningen, stämningarna. Ljuset. 

Och jag tycker om mig på bilderna. 

Älvsborgsgatan, i sälgen: bästa klätterträdet.

Någonstans i skogen. 

Är det så här man blir den man blir? Hur går det till? 

Hur kan det komma sig att jag fyller 31 i år men fortfarande känner mig EXAKT som flickan på den första bilden. Att jag, när jag tänker på henne och hur hon tänkte och tyckte, kan få känslan av att hon var precis som jag är nu. Det är inte helt sant, förstås, säkert är det rätt långt från sanningen. Men hur ska man kunna begripa sig själv som barn?

Så här:

Och låt mig nu, innan jag återfaller i vanan att kalla denne unge man för 'jag', betrakta honom som en individ för sig, nästan en främling […]. För naturligtvis är han nästan en främling för mig. Jag har reviderat hans åsikter, övergett eller överdrivit hans fördomar och vanor. Skelettet har vi fortfarande gemensamt, men dess yttre hölje har förändrats så till den grad, att jag tvivlar på att han skulle känna igen mig om vi möttes på gatan. Vi har vårt namn gemensamt och ett kontinuerligt medvetande; något avbrott i följden av dagliga försäkringar att 'jag' är 'jag' har inte förekommit. Men vad jag är har omvandlats under dagar och år tills nästan allt som numera återstår oförändrat är själva insikten om att man är vid medvetande. Och den insikten är gemensam för alla, den tillhör inte någon särskild människa. (s. 13)

Christopher Isherwood, ur Där nere på besök.