Här kommer spoilers för er som inte läst romanen, men jag är mer än någonsin osäker på om det är bra eller dåligt med att bli "spoilad". Jag läste en helt annan roman, visade det sig, än den som Stewe skrivit.
Kärleksrelationen mellan Wilhelm Hallgren och Mariana Lovisa, kallad Luigi, som jag tyckte om och tyckte var intressant och välbeskriven ... det visar sig alltså, när några bokcirkelkamrater till mig lyssnat på Stewe på Guldhedens bibliotek, att de har en annan relation också, förutom att vara gifta och älskande.
De är mor och son.
!!!
När E. berättade det här på vår bokcirkelträff senast slog C. påpassligt igång kameran i sin iPhone, så nånstans finns det flimrig video på mig där jag flämtar "Va? Nä! Nähäää! Vadå?!" och så vidare, i misstro och chock.
Nog uppfattade också jag när jag läste romanen att det hela tiden finns märkliga undertoner mellan paret Hallgren. Men i min läsning handlade det om henne, mest. Hur hon uppmuntrar Wilhelm att vara med någon av pigorna, hennes längtan efter det dramatiska, det skitiga.
Alltså, när jag skriver om det nu, i bakgrund av att jag känner till den incenstuösa relationen, så ser jag att det ligger strax under ytan. Men jag anade inte. Och jag vet ju att fler läsare inte begripit, annars kunde jag ju börjat känna mig lite dum.
Det finns en fantastisk scen i boken, ett middagssamtal som på Stewes vis pågår och pågår och pågår och långsamt cirklar sig fram mot att närma sig något... Samtalet handlar om Luigis relation till Wilhelms far, det har att göra med åldersskillnaden också: Luigi är 17 år äldre än Wilhelm. Här finns något: en lucka, en tomhet, ett mörkt centrum. Och jag antar att det kanske är här som Stewe säger det, om man är snabbare på att räkna ihop, att tänka efter. Men jag var så absolut ovillig till det, och förstod bara att där fanns något.
Jag mailade honom för att få veta om det var sant, och visst, det var det. Tydligen hade några kritiker faktiskt förstått, en hade skrivit att när han förstod vad det var för relation började han läsa om boken.
Och det känner jag på ett sätt också för att göra.
Men samtidigt är jag extremt förbryllad av detta. Det är intressant, för att det sätter så många saker på sin spets.
Romanen som författaren skriver och som sedan blir en annan i mötet med läsarna – eller lika många som läsarna är. Man kan inte vänta sig att det man skrivit ska bli läst exakt så som man menat, som man skrivit det. Det är ju också en del av det häftiga med litteratur, att den förändras när den blir läst.
Men. Men!
Detta känns för mig som en sådan avgörande del av huvudpersonerna, en sådan avgörande beståndsdel och jag undrar varför man som författare inte gör det så tydligt att alla läsare kommer att se det. Stewe måste ju ha kunnat förutse – eller? – att en del läsare inte skulle uppfånga de där undertonerna som riktigt så dramatiska som han avsåg. Den Wilhelm Hallgren jag läst om är (tänker jag) en annan än den Stewe beskrivit: i min läsning ligger han inte med sin mamma ...
I sitt mail till mig skrev Stewe att "på ett ställe sägs det rent ut, men eftersom huvudpersonerna känner till förhållandet är det ju fiktionsrealistiskt sett omöjligt att de skulle kommentera det."
Och det är förstås sant.
Och kanske har det ingen ytterligare betydelse än att jag kände mig på något sätt förd bakom ljuset. Och att det inte är så roligt. Kanske borde jag inte ens bry mig? Jag läste ju faktiskt en roman som jag tyckte om, jag hittade saker i den som berörde mig, etc etc. Jag vet ju att man aldrig kan "förstå" till hundra procent.
Är det helt enkelt att min "fåfänga" som läsare är lite stött, lite sårad?
Någon annan som läst (eller inte läst) som har någon tanke om detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar