Nionde november 2016

Om våld, ännu en gång

Läste Malin Ullgrens krönika i DN idag om underhållningsvåldtäktsskildringar på film, en reaktion sprungen ur bland annat Män som hatar kvinnor samt dess nya amerikanska version.

Påmindes om vad jag skrev när jag sett Män som... Jag blev så jävla arg. Och jag blev så oerhört förvånad – faktiskt – över att inte fler människor, till exempel människor i min närhet, inte såg samma sak som jag. Inte alls. Jo, A gjorde det. Men andra. Häpnadsväckande kan jag väl få lov att tycka. Såhär skrev jag, bland annat:

Nej, det hjälper inte att våldtäkterna på Lisbet Salander var jävligt otäckt skildrade. Det hjälper inte att "Det är ju faktiskt så det ser ut i verkligheten, kvinnor är med om ännu mycket värre saker, dagligen". Det hjälper inte att det där säkert inte får nån att vilja gå ut och ge sig på kvinnor.

Det hjälper inte heller att Lisbet är så jävla tuff och snygg och cool och duktig och skälver aldrig så lite på handen när hon tänder sina cigg, och flackar med blicken och och och –

Det hjälper inte att hon ger igen. Våld har väl för fan ALDRIG varit rätt sätt? När blev det OK att sälja in den världsbilden? Vad ska jag känna? Att det var gött att han fick igen med samma mynt, när hon kör upp den där dildon i röven på honom? Att det är bra? Att hämnd är bra?

Men lägg av nu, va. Jag vill kräkas. Jag vill gråta. Och jag gråter nog fan inte över honom, ELLER över Lisbet. Jag gråter över det här samhället och den här filmpolitiken och den här filmen och de där böckerna och hur det kan gå hem.

Köper ni det?

Gör ni det, verkligen?

Läs resten här.

Jag håller med mig själv, och jag håller med Malin Ullgren. Såhär skriver hon:

Det är skillnad på den privat-politiska skrildringen av våldtäkt och den som slängs som en äckelkittlande godbit till en biobesökare. När det faktiskt inte är en berättelseom patriarkatet, utan snarare av patriarkatet, från dess mörka hjärta.

Ja, verkligen från dess mörka hjärta. Och jag tror att det där mörka hjärtat spiller sina berättelser oftare än vad vi vill tro. Berättelsen om Lisbet Salander, till exempel. Jag menar att Larsson inte spelade med öppna kort.

Och jag tycker att det är tröttsamt, spekulativt och FÖRDJÄVLIGT.

Apropå Salander kan ni läsa THE REJECTIONISTS inlägg efter att hen sett The girl who ... Också läsvärt.

Det vita bandet, Michael Haneke

Har ni inte sett den här filmen så gör det!

Haneke är annars inte min bästa vän. Jag har sett Pianisten och tyckte mycket om den, fastän den förstås är gräslig på många vis. Men stark! Och häftig. Har inte sett Funny games och har inte den minsta avsikt att göra det. A brukar försöka få mig att gå med på Haneke-film hemma, men jag är rätt svårövertalad. Det där särskilda läget som behövs för gräsligheter infinner sig mera sällan.

Men Das Weiße Band hade jag en känsla av att den skulle vara bra och stark och säkert hemsk men inte nödvändigtvis gräslig och/eller nattsvart. Så, visst.

Och vad den var bra!

Stilla, vacker, långsam (redan förtexterna var oerhört långsamma, för att liksom försätta tittaren i rätt läge). Hemsk, ja, absolut. Fantastiskt skådespeleri.

Tydliga associationer framåt i tiden från filmens 1913-1914. Två gånger säger personer "Äsch, världen kommer inte att gå under!" och det kommer de förstås ganska snart att få äta upp. Och en generation barn som uppfostras med och in i det våld och den moral och hårdhet som genomsyrar tiden och världen i filmen kommer förstås inte att bli en hel och sund generation, eller? Manligheten under lupp, alltid intressant.

Det finns en (eller två) scener med en pappa, en liten son och en skadad omhändertagen fågel som är alldeles fantastiska, och som säger så mycket om hårdhet/mjukhet och manlighetens yta och sprickorna i fasaden. Åh.

Överlag var barnen som spelade mycket bra, scenen som framsidans bild är tagen från är lång och stark och så jävla hemsk. Jävla kultur! I en av intervjuerna i bakommaterialet säger Haneke att han läste väldigt mycket om den tidens barnuppfostran, och att metoder och åsikter och resonemang är direkt hämtade ur dessa skrifter.

Skull and bones, John Drake

Eller Skull and Bones, eftersom de där benen också syftar på William Billy Bones, som träder fram lite mer här.

Här och här skrev jag förresten om de två första böckerna i serien.

Jag måste säga att jag ett tag var rädd att Drakes prequels till Skattkammarön skulle bli en evighetslång räcka bäcker. Rädslan höll i sig från förra boken och en bra bit in i den här, tredje.
Tills den rätt så hastigt (förvånansvärt, med tanke på vissa av Drakes lite långdragna tendenser) avslutades på värdshuset Admiral Benbow, där Bones kliver in med sin sjömanskista och kräver rum. Och rom.
Hoppsan! En trilogi bara, alltså! Nå, det var väl på ett sätt skönt. Synd bara att det lades så himla mycket tid på annat och så lite på den där tiden alldeles precis innan Skattkammarön. Det där med att Silver och Selena drar till Bristol och öppnar värdshus, tex. Vips, bara.
Nå ja, Drake var ju uppenbarligen mer intresserad av sjöslag och våld och kanoner och pistoler. Han tar i i överkant en (hel) del, men somligt gillar jag väldigt mycket. Underhållande är det förstås, på ett raskt och rätt så blodigt och liksom "manligt" vis. En del parallellhistorier (som när George Washington dyker upp, frimurare och allt, och ska korsa nån flod...) tar mer än lovligt fokus från var vi är och vad vi håller på med.
Silvers utveckling gillar jag, tycker att den skildras rätt intressant. Flint är här fullfjädrad psykopat, vilket också det drivs ett snäpp för långt ibland, men ändå funkar i det stora hela.

Vad mer går att säga om dessa böcker? Inte mycket.

Bronsåldersmordet

För en som en gång i tiden hemskt gärna ville bli arkeolog är detta en drömbok. Jonathan Lindströms barnböcker har jag redan rekommenderat, och nu, lite efter semestern, har jag läst Bronsåldersmordet - om arkeologi och ond bråd död. Man skulle kunna ge boken undertiteln om vad som gör oss till människor.

Jag måste säga att boken är fantastisk! Lång och ibland (för?) utsvävande, men fantastisk! Den storslagna berättelsen om en hel epok, bronsåldern, utifrån ett mord, en död, ett skelett uppgrävt på femtiotalet.

Lindström skriver lätt och ledigt, han kan levandegöra inte bara en människa utan en hel tid. Han roar sig med att ifrågasätta tidigare idéer om bronsåldern, och kastar fram egna teorier. Det är lärt, det är grundligt, det är hela tiden intressant. Det är lite långt, dock (över femhundra sidor). Mot slutet skummade jag vissa partier, och följde bara mordgåtans lösning. När jag sedan läst ut boken återvände jag till de tidigare skummade partierna och läste dem noggrannare.

Genom boken löper Lindströms letande efter svaren på alla sina frågor kring hur Granhammarsmannen dog, hur han levde, vem som slog ihjäl honom och hur. En deckarintrig, ett jättekallt men icke desto mindre intressant cold case. Var levde han, vad åt han, hur var hans barndom? Utifrån denna man som en gång levt tecknas en bild av alla upptänkliga aspekter av en tid för länge sedan. Det blir levande, det kommer nära, och det väldigt allmänmänskliga blir tydligt och kännbart.

Se här, en bit av inledningen:

Han drev med ytvattnet ut till fjärdens mitt, trehundra meter från närmaste strand. Vid ena foten hängde en lösriven tångruska med några blåmusslor. Mannen hade den håglösa ställning som de döda i havet nästan alltid har. Han låg framåtlutad med hängande armar och ben och ansiktet vänt neråt. Högerögat stirrade blint ner i djupet, vänstra ansiktshalvan var sönderhuggen och ögat förlorat. Vänsterarmen hängde i trasor med djupa köttsår. Bara skuldrorna skymtade strax över ytan i vågdalarna.

[---]

På ett år växte bottnen med en bråkdels millimeter, under ett sekel med några centimeter. Resterna av mannen doldes sakta i leran.

Under tiden hände nästan allting i världen. Mannens släktingar och bekanta åldrades, dog och gick bokstavligen upp i rök i komplicerade kremeringsritualer. Hundra år efter mannens död och trehundra mil söderut diktade Homeros Iliaden och kanske Odysséen. Efter ytterligare ett par sekel fanns inte ens en förhöjning i lerbottnen efter mannens kranium. Då skrev Sapfo sina dikter, och något senare övergav Buddha sin fru och sitt nyfödda barn för i sitt tycke större syten. I Norden övergick bronsåldern i järnåldern. (s. 15-16)

Så fint!

Det finns en ton genom hela boken som jag uppskattar väldigt mycket, jag tror att det är folkbildarens ton. Se här, låt mig visa er vad jag läst och vad jag vet! Visst är det fantastiskt? Min latinlärare på gymnasiet hade samma inspirerande ton: känslan av att kunskapen är fantastisk och verkligen oupphörligen intressant. Det funkar på mig, jag sugs in och följer Lindströms alla vindlingar. Han springer före genom boken som en glatt uppjagad guide, visar, pekar, skrattar inemellan åt sig själv och blir aldrig tröttsam.

En liten spya på kvällskvisten

En del jag känner sätter sig och läser sina texter när de är lite låga eller deppiga. Med strålande resultat, givetvis. En ständig källa till tjat och förmaningar, samt sedermera förstås även internskämt. Själv har jag inte det problemet, eller den läggningen, eller den dragningen. Icket.

Däremot sjunker jag gärna ner framför datorn och läser bloggar, tweets (säger vi så på swensko?), artiklar, diverse, whatever. Vilket gudarna ska veta inte nödvändigtvis är bättre. Tvärtom? Jag vill visserligen inte kräkas på min text, men kanske stundom på allt annat. Andras text, andras liv, mitt liv, kulturen, Kulturen, Stockholm, ja herregud kanske särskilt på Stockholm. Och det spelar ingen roll att jag varken BOR där eller VILL bo där, den sugande kraften från det där högenergiska svarta hålet som är kulturvärlden i huvudstaden når ända hit, ända hem.

Jag vet inte vad det är. Texter, cirklar, relationer, krav, redaktioner, utrop, tillrop, hejarop, litteratur, bloggar, filmer. Saker jag gillar eller inte gillar.

Lite som att läsa inredningstidningar och deppa över sitt eget hem. Eller fitnestidningar. Ja. Men det är på något vis nästan värre med all denna kultur, detta samlade tryck från alla de där människorna som tycker saker och producerar saker och förväntar sig saker och ... äh.

Alla hänger ihop också, de där cirklarna är så jävla små. Och jag är en del av detta, kanske möjligen eventuellt är det just DET som driver mig till vansinne? Att jag inte är utomstående? Att jag sitter här vid mitt skrivbord i Göteborg och skriver liksom för mig själv (men med undertecknat kontrakt i jösse namn) – det har ingen betydelse. Jag ingår. Jag är en del av. Och det är just nu och just här inget positivt inkluderande med det. Kanske var det den känslan, alltså den motsatta: känslan av att INTE höra till – som gjorde att vi startade Fantasin 2004? Ja, kanske. Nu är det förbi, alles ist vorbei, och jag sitter här och pallar inte trycket från det där stormande snattrande smattrande.

Ta detta inlägg för vad det är, bitte!

KaranArjun (1995)

Jag hade Bollywoodkväll för mig själv igårkväll. Valde mellan att se om nån favorit, eller att se nån film jag ännu inte sett. Det blev det senare, och det blev KaranArjun, med Shahrukh och Salman Khan, från 1995. (Det är lätt att tro att det finns en stor och inflytelserik Khan-familj i Bollywood: Shahrukh, Salman, Amir mfl, men det gör det alltså inte. Däremot finns det en enorm och inflytelserik Kapoor-familj, men det är en annan historia.)

Å, nittiotalet är verkligen en alldeles särskild tid i Bollywood. Så mycket dålig smak. Så mycket hockeyfrillor! Så mycket av allt!

KaranArjun är en riktig Masala, med lite av allt (och rätt mycket av en del...): våld, reinkarnation, Kali Maa, kärlek, separerade och till sist återförenade bröder, Maa ki mohabbat, onda onda män med gräsliga hockeyfrillor, väderbitna och trackaserade bybor, stora färgkoordinerade dansnummer, sublimerat (nåja) sex i dansnummer ... Jag kan fortsätta, men tror att ni fattar grejen.

Bröderna (tvillingarna, tror jag, trots att Shahrukh och Salman inte är särskilt lika...) Karan och Arjun är sin mors ögonstenar, men tidigt i filmen går de en våldsam död till mötes, slaktade av den onde onde Durjan Singh (Amrish Puri) och hans hejdukar. Den förkrossade modern ber till Kali Maa och slår sitt huvud blodigt mot hennes altare för att få sina söner tillbaka. Tempelklockorna gungar, vinden blåser, ideliga inzoomningar på Kali-statyns grinande huvud med blodröd utsträckt tunga, och allmänt magisk stämning. Korsklippning med förlossningsscen (som var lite förvirrande, jag fattade inte om båda pojkarna återföds av samma kvinna och adopteras bort till två olika familjer, eller om de föddes i var sin familj ... men jag höll för ögonen för att slippa dunkandet av huvud till blods mot sten ...) där pojkarna återföds som Ajay och Vijay. (Ajay betyder obesegrad och Vijay betyder seger.)

Och sen går tiden.

Vijay (Shahrukh i sitt mest rundkindande och hockeyfrillade stadium) blir hästkille med slangbella, Ajay (Salman som har en tendens att alltid klä av sig på överkroppen i sina filmer, för att få flexa musklerna lite – så även här) blir slagsmålskille/boxare. De vet ingenting om varandras existens. Tjugo år går i ett nafs, då och då får vi se modern (nu med grå stråk i håret och nedtonad makeup) med en dåres envishet hävda Mere bete vaapas aayegi! Mina söner kommer tillbaka!

Och det gör de ju så småningom, förstår vi.

På vägen dit är det diverse plottar och sidoplottar och kärleksaffärer ...

Tyvärr var INTERMISSION-skylten bortklippt i min DVD-utgåva, men jag gissar att den var placerad ungefär när brorsorna kommer på att de har ett mysko band till varandra, eller där de faktiskt börjar tro på återfödelsen, åtminstone Vijay.

Pausen kommer oftast överraskande, just när man som (västerländsk) publik förväntar sig att upplösningen är nära visar det sig att halva filmen gått (bara!). När presentation och uppbyggnad av konflikten är gjord – då är det intermission. Det som återstår sedan är själva lösandet av konflikten. I det här fallet våld, våld och våld. Jag får erkänna att jag snabbspolade mig igenom en hel del. Våld på det här sättet är inte min grej, det spelar ingen roll att det är halvtaffligt koreograferat med knallrött låtsasblod och ljudeffekter. Jag gillar't inte!

Nå, vad mer? Shahrukh och Kajol är ett av Bollywoods högst älskade Jodis (par på duken) men inte nödvändigtvis min favvo. Den här låten är dock rätt rolig:

Här är väl det minst sublimerade sexet i filmen ...

Befriande att se hur Bollywoodbrudarna brukade se ut, innan size zero tog över även där!

Slutet är en lång serie våld och slagsmål och skrikande och springande, inzoomningar på blodiga ansikten, Kali Maas utstickande röda tunga och stirrande ögon ... Budskapet tycks vara att hämnd är rätt, våld ska med våld osv. De båda kärleksparen får varandra förstås, trots hinder på vägen, modern är lycklig för att hon återfått sina söner (och båda pojkarna har ju i sina nya inkarnationer saknat en mor), byborna blir av med den onde godsägaren och alla hans hejdukar ...

Och jag vet inte. Ingen fantastisk eftersmak direkt, även om det bitvis var underhållande.

Jag kan inte säga att nittiotalet är min favoritepok i Bollywood. Åtminstone inte de här våldsbetonade historierna. Jo, det skulle vara Koyla, då, men det är för att den är så hysteriskt over the top! En gång gjorde jag misstaget att se Anjaam (Shahrukh och Madhuri), den var gräslig. Och KaranArjun är knappast nåt jag kommer att behålla i min DVD-samling ...

(Nån som vill köpa den?)