Andningsgunga

Bokcirkeln har läst Herta Müllers Andningsgunga. 

Vi pratade mycket om hennes språk (jämförde det med mat, med att dricka grädde, någon sade tjockt, någon sade lätt), om gestaltningen av lägerlivet, pratade länge om alla associationer och tankar det väckte. Det som blev tydligt var att även de som kanske inte var överförtjusta i boken eller i Müllers språk var berörda och engagerade av vad boken skildrar. 

Det blev mycket prat om läger, om Rumänien, om vad jag tror att vi allihop upplevde som brister i våra historiekunskaper. Hur var det? När? Var? Varför? 

Vi uppehöll oss vid det oerhört smärtsamma i Hemkomst: att återvända från detta svåra till ett hem som kanske är detsamma, men för den återvändande aldrig kan bli det. Och jag tänkte återigen på Taget af tyskerne, och de där berättelserna om smärta som överförs i generationer efter att någon kommit hem och förväntats Fortsätta Leva Som Förut. 

Jag har tidigare läst Müllers Hjärtdjur och Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Andningsgunga tyckte jag bäst om, den är den starkaste, och samtidigt den enklaste. Vet inte hur jag ska formulera det riktigt, jag menar inte att boken är Lätt eller Enkel. Men för mig var den mest lättillgänglig, jag sögs in i den, greps av den, läste med intresse. Kanske handlar det om ämnet, kanske om språket. Kanske om kapitlen, som är avsnitt som på detta konkreta och smärtsamma sätt avhandlar lägrets och tillvarons olika delar. Idag hade jag helst inte ... upplevde jag mer som en ström, ett språk som forsade, men med ett större motstånd för mig att tränga igenom. 

Jag begriper inte hur hon kan skildra saker så specifikt, så detaljerat. Oavsett vad baksidestexten säger om samarbete, om anteckningar, om att skriva någon annans livsöde. 

Eller, det begriper jag väl. För jag brukar ju själv fundera över det där, reaktionerna på min debutroman i stil med "men hur kan du som är så ung skriva så bra om sånt som hände för så längesen och som du inte vet nåt om?" och så vidare. Och jag brukar tänka att man kommer bra långt med hittepå, att visst har jag gjort research, men jag har också skrivit mig fram till något som var sant. Som blev sant. 

Är det så hon har gjort, Herta Müller? Skrivit sig fram till dessa hisnande trovärdiga beskrivningar av att skyffla kol från ett lastbilsflak, att ständigt hungra, att frysa. Det är oerhört detaljerat och mycket poetiskt på en och samma gång. Det blir aldrig sentimentalt, det förhåller sig hela tiden konkret till lidandet och lägerlivet. 

Det pratade bokcirkeln mycket om kring köksbordet här hemma ikväll: detta konkreta, som kanske är det som griper oss starkast. Lägerlivet är hungern, grävandet, gåendet, sömnen, att frysa eller vara varm. Också minnen, hemlängtan, känslor kläds hos huvudpersonen i detta konkreta, alla personer skalas bort och kvar står hungerängeln, hjärtskyffeln, andningsgungan. 

Allting har en smärta i sig. Det finns fina scener, ett kapitel heter till och med "En ljus scen", men i hela tillvaron finns en smärta och en skugga av ett mörker som jag tänker inte bara har att göra med att boken handlar om arbetsläger, utan som är själva tillvarons mörker. Existensens. 

Det griper mig starkt, det blir autentiskt, eller till och med "sant". Det handlar inte om sorg, inte om svåra upplevelser, inte om deppighet. Det handlar om verkligheten: precis sådan är den. Strax intill lyckan finns smärtan, intill det vackra finns mörkret.