Dagar utan slut

Vilken febrig sträckläsning! Så där så att jag bar boken med mig och stod och läste vid spisen medan jag gjorde lunch. Läst hela dagen in i kvällen och tyckte väldigt mycket om den. Språket hetsar fram, både talspråkligt och brutalt och samtidigt bitvis hur vackert som helst. Huvudpersonerna är Thomas McNulty och hans John Cole och deras berättelse, hela tiden Thomas perspektiv och röst. Tiden är 1800-tal, före och under och efter amerikanska inbördeskriget. Tiden flyter fram lite hur som helst i romanen, eller kanske snarare ganska oviktigt. Det är upplevelserna och erfarenheterna och platserna som har betydelse.

Ishiguros blurb på framsidan är väldigt träffande: ”en våldsam och lyrisk vilda västern-roman som likt en rundmålning fångar den amerikanska kontinenten i sitt vardande”. Och så vill jag tillägga att det är en kärlekshistoria som inte liknar så jättemycket annat.

Översatt av ypperlige Erik Andersson.

Läs!

Havet och gudarna

Den senaste veckan har jag plöjt den här boken: Frances Hardinges ”Deeplight”. Snabbare och snabbare allteftersom jag kom in i engelskan och Hardinges (vackra! rika! havsfärgade!) språk och allteftersom det blev mer och mer hjärtknipande spännande.
Boken utspelas i en övärld (det finns kontinenter nånstans i ögonvrån, men här är det öbor i centrum): The Myriad, och handlar om de sedan länge döda undervattensgudarna, om hemligheter, om vänskap som förgiftas och förgiftar, om att våga, om historier och om annan, ny vänskap.

En otroligt rik och fantasieggande värld målas upp, med ganska mörk palett. Här finns ”god-ware”, som är rester av de döda gudarna, med närmast magiska egenskaper, här finns havet, det djupa och mörka, men också långt där nere under ytan ”Undersea”, ännu en yta att dyka ner i. Ett vatten som är mörkare, oljigare, som går att andas, med främmande egenskaper. Det hav som gudarna levde i. Språket är (som sig bör i en övärld!) fullt av havets bilder, liknelser och rörelser. Jag tycker mycket om det.

Huvudpersonen är Hark, en lögnare och historieberättare och barnhemsunge samt hans vän Jilt som redan från början omges av ett mörker.
I utkanten finns den hemlighetsfulle före detta prästen Quest, professor Vyne, samt Selphin, som är en av de ”sea-kissed”, dvs döva – av att ha dykt för mycket, för länge, eller för hastigt. I denna övärld förstås ett hedervärt tecken med särskild status. 

Detta var bara den andra boken av Hardinge jag läst, efter ”Lögnernas träd” som jag också tyckte hemskt mycket om. Nu ska jag läsa vidare i hennes författarskap!

Inte som en varning, alltså, bara för att jag gillar den

Aj hjärtat!

Det får ju medges att den här Flint är en helt annan än den som i Mary Jones historia står framför Dolores [Madi] och säger: ”Krymplingens lilla negerhora, alltså? Så charmerande.” Och jag gillar den här Flint, gillar spelet och tätheten mellan honom och Silver. Nu är det bara två avsnitt kvar, sen är det slut på säsong fyra, och (tydligen) slut på hela serien.


Inte mina gif-ar! Källa här, tror jag. 

Hejdå Sherlock, hejdå Watson!

Det här var nog det sista, skulle jag tro. Ett mer ”slutigt” slut är svårt att tänka sig.
Vilken åktur det har varit.
Och jag hoppas (men tror) att the Sherlock Fandom trots sina inre slitningar och fortsätter finnas, tänka, leva, och skriva.

Stilikon/pausbild

Guru Dutt, regissör och skådis.

Lite ögongodis i tider av Weltschmerz

#peggysous #OTP

Den som väntar på nåt gott?

Ramlade just över nyheten eller tillkännagivandet att Arundhati Roy - vars "De små tingens Gud" jag håller som en av mina alla tiders favoritromaner - kommer med sin nästa (andra!) roman nästa år. "The ministry of utmost happiness". Lite mer, fast mest inom-branschen-ryggdunkningar här.

Släkt

Att den här kvinnan

är mamma till den här mannen

var en total nyhet för mig idag. Men det gör mig glad, av nån anledning.



Likheten syns lite bättre här, tycker jag:

Kommunikation

 (Hittad på tumblr. Not my image!)

Ursula! Ursula!

Making anything well involves a commitment to the work. And that requires courage: you have to trust yourself. It helps to remember that the goal is not to write a masterpiece or a best-seller. The goal is to be able to look at your story and say, Yes. That’s as good as I can make it.

//Ursula K LeGuin
 

Håller tummarna för fler säsonger av dessa två

Gifarna från http://fitzsimmmonsy.tumblr.com

Carry on!

Jag har läst Rainbow Rowells Carry on, och här är några rader om den.

Jag läste hennes Fangirl, och gillade den (förstås!) men tyckte sen att det lät som en jätteknasig idé att göra en bok av kanon bakom den fanfiction som huvudpersonen i Fangirl skriver. Men nej. Inte knasigt. Jättebra idé och härlig bok!
Som en som aldrig läst vare sig Harry Potter (!! jag vet!!) eller HP-fanfiction missar jag nog en del referenser och kopplingar, men inte så att det stör, inte alls. För detta ÄR ju inte Harry Potter, även om det på sätt och vis springer ur det universat. Det står helt och hållet på egna ben.

Det är en kärlekshistoria, ett äventyr, en magisk berättelse i bemärkelsen att det handlar om magi. Det som jag gillar i sammanhanget är att det på många sätt KÄNNS som fanfiction - och det menar jag förstås som beröm. En sak som särskilt slog mig är detta: det finns en plot, ett äventyr, ett drama som rullas ut, men på många vis är det hela tiden i bakgrunden. Det som verkligen är i fokus är Simon (The worst Chosen One who's ever been chosen) och Baz (vampyr! tjusig! dödligt förälskad i Simon!), samt Penelope och de andra personerna. Så jobbar fanfiction ju också ofta: plotten kan ni redan, här är det jag VERKLIGEN vill gräva i. Snyggt grepp.

Jag älskar det Rowell gör med magin i romanen, att trollformlerna är slitna fraser, rader ur sångtexter, pjäser, barnvisor, klyschor i allmänhet. För att de mest slitna fraserna är de med starkast magisk kraft. Här trollar de med "Candle in the wind", med "Helter skelter",  "Be our guest", "paper beats rock", och kanske bäst av allt: "These are not the droids you´re looking for" (helt enkelt för att dölja något för folks blickar). Ljuvligt!

Efter att jag läst googlade jag lite, och hittade en text som är väldigt väl underbyggd och väldigt intressant, om fanfiction, litteratur, Harry Potter, fantasy och om Rowells gärning när hon tar sig an allt detta. Läs!

Korpen i mitt hjärta

Läste den här boken igår, på buss- och tågresa från Lidköping till Göteborg. Kunde inte slita mig.
Vackert språk, spännande, intressant, underhållande. En bok om ett enda: fågeln Korp. Korta avsnitt med olika scener och detaljer. Ur korpens liv, enskilda korpar, historia, mytologi, beteende med mera. Allt med samma lätta handlag och poetiska ton. Väldigt väldigt fint! Läs den!

Jag visste vad jag gjorde när jag döpte min blogg

De här två...

Läsning: November

Hunger och törst, Rickard Tellström
Den sårade divan, Karin Johannisson
Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, E. Lockhart
Another day, David Levithan
Den sovande och sländan, Gaiman

Inte mycket att rapportera denna månad. Två fackböcker, varav Tellströms var väldigt intressant och Johannissons var FANTASTISK. Den som inte läst den: gör det! Om Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs, om psyket och psykiskt sjukdom, om mentalvård och mentalsjukhus, om diagnos och kreativitet och kvinnoroll. Jag höll tummarna under Augustgalan, men icke. 

Och sen tre ungdomsböcker, varav jag hade högst förväntningar på Levithan eftersom Jag, En var så fantastisk. Detta är ju uppföljaren, så att säga, samma berättelse men ur Rhiannons perspektiv. Också bra, men inte lika starkt, inte lika gripande. 

Det blir nog mer ungdomsbok framöver, jag har hunnit börja på Jennifer Nivens Som stjärnor i natten, lite lökig titel men den verkar bra. Funderar på att ha den som ungdomsbokcirkelbok till våren. 

Idolbild

Sir Ian McKellen.


Fotograf och källa okänd, ursäkta ursäkta. 

Sätt dig ner och lyssna

Kollegan S skickade den här till mig, eftersom vi delar en stark passion för Kerstin Ekmans roman Rövarna i Skuleskogen. Nu delar jag den med er. Varsågoda!

Wolf Hall topp fem – en sorts bloggutmaning

Både Tomas Jarvid och Urban Jarvid har bloggat om Wolf Hall topp fem, så nu är det min tur. Utan inbördes ordning, tror jag.


1. Ljus och mörker
De mörka kvällarna, ljusskenet över ett ansikte, att röra sig genom ett rum med en ”ljussläckare” och ljus för ljus förminska cirkeln i vilket samtalet förs. Och i andra scener: utomhusljuset, eller de stora fönstren som låter ljuset flöda.

”Well, that's a conversation I shouldn't have had.”

2. Människorna. 

Att – som min kollega S. sa – medeltidens människor inte överdrivits och karikerats. Jag tycker att de är just människor, och att de därför engagerar mig. Visst är de kungar och drottningar, herremän och högdjur, men ändå mänskliga. Även Cromwell. Det har sagts och upprepats att han gjorts godare här, än i verkligheten. Det må så vara, det vet jag inte mycket om. Och nog är porträttet något lite mörkare i boken än i teveversionen, men inte så slående, tycker jag.

Här är Anne Boleyn. Nu är det slut. Hon har varit drottning, nu är hon bara rädd.

3. Cromwell/Mark Rylance. 

Detta oupphörligen fascinerande ansikte, både öppet och slutet. Det där leendet som spricker upp. Vreden som glimtar till, och blir starkare just för att den oftast inte syns/släpps fram. Tårarna som rinner, över barnen och Liz, över kardinalen.
När han blottar sig lite: sjunger en italiensk visa, berättar om sitt förflutna.
Visst är det så: han spelar inte över, han spelar under.
Och när jag läste boken, efter att ha följt serien, tycker jag att spelet/regin/manuset är kongenialt (som det heter) med beskrivningen i boken. Fast han kanske är lite mindre tillknäppt i textform. Skämtar mer, till exempel, något som var oväntat och ganska trevligt att läsa, när jag hade hans ansikte från filmen med mig, så att säga.

”I like your grey velvet …”

4. Snörnäbbar
Spanskt broderi med svart tråd. Lindan kring kungens ärm när han skjutit båge. Hättorna under Thomas Cromwells mössor. Att äta med fingrarna. Glasögonen som Thomas More håller framför ögonen. De dämpade färgerna, dammigheten, mattheten i ytorna.
De där små detaljerna som ger ”high production value”, trovärdighet och mycket att titta på.

"I could shoot for you!"

5. Något annat än handling
Ja, det är nog här vi landar igen. I skillnaden mellan ”hur ska det gå?” och ”Hur ser det ut när det sker?” – där jag tycker att det senare är så otroligt mycket mer spännande, både att se på/läsa och att själv undersöka. Här är ju ett praktexempel: vi vet hur det ska gå. Illa, för de flesta. Först för fruarna till kungen, sedan även för Cromwell själv. Och det är inte heller det som är poängen. Poängen är hur det ser ut: spelet mellan människorna, samtalen, de små sakerna som resulterar i stora skeenden, dagarna som går, väntandet, kringelikrokarna. Jag tycker mycket om det.


Snart ska jag nog läsa även bok två, För in de döda. Och vänta på bok tre. Och mer filmatisering...

Mer Wolf Hall

Läser Hilary Mantels Wolf Hall. Efter Steglitsan var jag tydligen redo för nästa tegelsten.
Mer än redo, jag slukar den! Halvvägs igenom, ungefär.

Mycket glad att jag såg serien först, faktiskt. Om inte annat för att jag nu får lov att se Thomas Cromwell för mig såhär:

















istället för såhär:

Trevligare, om ni frågar mig. Kalla mig ytlig. Men, ja.

Och ja, jag tänkte skriva lite mer om serien, det kommer!