fredag 30 oktober 2009

Research

Den här fick jag på posten idag! 
Otroligt att man kan bli så glad för en sådan bok, över 500 sidor är den dessutom ...



Uppdatering: 
Ja, glad är ju inte precis vad man blir av att läsa, men otroligt intressant är det. Om en smärta och en tystnad som förs vidare genom generationerna. Om människor som utsatts för de mest fruktansvärda upplevelser och sedan kastas in i det vanliga livet. Hur klara av det? Vilket mastodontarbete han gjort, Birkeland, otroligt imponerande. 
Starkt och gripande och bitvis outhärdlig läsning. 

Det här blir jag inte färdig med än på ett tag! 

Textmardröm

Drömde inatt att A. läst texten (det har han ännu inte gjort, i verkligheten, men det närmar sig). Han var FRUKTANSVÄRT kritisk. Det jag minns tydligast är dels att han hade läst väldigt slarvigt, skummat igenom texten, vilket sårade mig väldigt mycket, och dels att han inte lyckades hitta någonting positivt att säga, inte det allra minsta.
Hemskt hemskt hemskt!
Minns den där långsamma insikten i drömmen: det finns alltså verkligen INGET som är bra eller intressant med texten? Men ... men ... ?
Usch.

tisdag 27 oktober 2009

Eh...


Jag hittade just den här bilden på mitt USB... 


Helt fantastisk!

Men jag kommer inte alls ihåg var den kommer ifrån. 
Någon som kan vara till hjälp?

Att lämna ifrån sig texten, del 4

Att få respons på sin text kan ibland påminna om om känslan av när någon blir arg och skäller på en. Till en början vet man inte riktigt varför, eller vad problemet är, för visst har man betett sig alldeles vanligt och trevligt? Men något gnager! Det är en känsla som om man blivit påkommen. Där har man gått på som om ingenting, som om texten höll, som om man var helt snäll och trevlig. Medan det i själva verket alltså finns en anledning till den där ilskan/kritiken/responsen! Att man alltså trott på sig själv/på texten och att det är just DET som är genant. Man är avslöjad, någon har genomskådat en. 

Något liknande det här har jag grubblat över sedan min och Jessicas senaste textvända ner i norra skånes skogar. Och i den stämningen är det lätt, bara alltför lätt att bara se problemen i texten. Att genom den andres ögon få syn på det som INTE syns i texten av allt det man skulle vilja få fram. Också detta är ju en sorts blindhet, precis som när maninte alls kan få syn på texten, inte har en aning om vad man håller på med, vad som fungerar eller inte. 
Men vi pratade om det där idag, och jag fick lite pepp. 
Det senaste har det gått trögt om än framåt, men idag var det något som lossnade. Kanske behövdes bara den där välvilliga utifrånblicken på texten: det FINNS verkligen något där, jag famlar inte i tomma luften. 

En märkbar skillnad för mig mellan första och andra boken är den där oron och stressen inför Att Bli Färdig. När jag skrev Allt som återstår skrev jag ju bara: det var en rörelse, en djupdykning, en resa (och varje annan halvbra metafor). Men jag minns inte att jag tänkte särskilt mycket på att bli Färdig med texten. Nu, däremot! Aj aj aj. Det jag minst av allt vill tänka på medan jag skriver är ju just det. Jag vill vara i skrivandet, INUTI, inte efteråt eller utanför!

Däremot är jag just nu jävligt besviken och faktiskt skitsur på att jag upptäckte att min fantastiska (arbets)titel redan är upptagen av en jäkla deckare som kom så sent som 2008! Fan! 
(jo, jag vet att "Allt som återstår" också är en deckartitel, av Patricia Cornwell)

måndag 26 oktober 2009

Ett biblioteksinlägg

Var det bara jag som irriterade mig (gränslöst) på tonen i Pontus Dahlmans artikel i DN om SAB-systemet kontra Dewey på svenska bibliotek? 
Jag tyckte att texten var genomsyrad av en ton som kändes som ett (misslyckat) försök till humoristiskt grundantagande att bibliotek är konstiga, att SAB-systemet är knäppt och egentligen bara till för att försvåra det för folk och att siffror såklart är ännu knäppare. 

Och, suck, det där med att en bibliotekarie på sthlms stadsbibbla VISKAR till artikelförfattaren att hxn hört att i det där nya tunnelbanestationsbiblioteket ställer de böckerna lite hur som helst, och till och med med framsidan utåt. Herregud, Stockholms stadsbibbla kan ju vara världens minsta bibliotek, så trångt! Inte gjort för exponering! Vilka andra bibliotek har artikelförfattaren besökt (eller den citerade bibliotekarien, förresten)? Inga som ställer böckerna med framsidan utåt? 
Irriterande, tycker jag. 

Plus, förstås, att han felciterar själva SAB-systemet, i sin iver att ge exempel på hur himla konstigt det är: Gz är inte lika med svensk litteraturhistoria (den finner man under Gc, c:et står för Sverige precis som i Hc som betyder skönlitteratur på svenska). Gz betyder att det rör sig om biografier om/av författare, ej svenska (de svenska står förstås på Gcz!).

Inte för att jag tycker att det verkar himla kul att gå över från SAB till Dewey, men jag vet inte om det verkligen skulle bli svårare för folk att hitta? Spelar det någon roll om det står Hce på knubben (den lilla avgränsaren i hyllan) eller om det står 899? Blir det verkligen svårare att hitta till hyllan? 
Jag tänker mig att klassifikationen inte är till för låntagarna (det är där exponeringen kommer in. Framsidan utåt! Skyltning!) utan för biblioteket, bibliotekarierna, för Systemet. 
Problemet med att gå över till Dewey blir väl (förutom alla som ska lära sig ett nytt system), som en bibliotekarie i artikeln är inne på, att systemet i sin nuvarande form är så Amerikacentrerat, liksom SAB-systemet ju är enormt Sverige- och Euro-centrerat, efter principen Det Närmaste Är Viktigast. (I SAB-systemet står t.ex. bokstaven A för Bok- och Biblioteksväsen – det är humor om man vill driva med SAB!)


För er med intresse för bibliotekssystem kan jag rekommendera en Wikipediasurfning på olika klassifikationssystem för bibliotek, där det (gamla) kinesiska är bland de roligare (apropå det där med det viktiga först: A1 är texter av/om Karl Marx och Friedrich Engels).

söndag 25 oktober 2009

Idolblogg 1: Udit Narayan

Med intresset för film på Hindi kom också musiken. Och särskilt då Udit Narayans mjuka leende röst som jag inte tycks kunna få nog av ens när han sjunger smöriga ballader. 
Det kan förstås ha något att göra med att ett av hans mer framgångsrika singbackjobb är åt Shahrukh Khan... 

Hans privatliv tycks trassligt (en fru plus ytterligare en kvinna som menar att de är gifta och att han försöker låtsas som att hon inte finns ...) men jag håller mig inte direkt uppdaterad. 
Jag återkommer däremot hela tiden till hans röst

Liten spellista för de initierade/intresserade:

E Ajnabi (från filmen Dil Se, som jag ska skriva om någon gång, kanske när jag sett om den.)
Chaand Aaya Hai (lite mer upptempo, från en film som jag inte sett.)
Mehndi Laga Ke Rakhna (från DDLJ, ja, ni vet, den där filmen...)


Idolfoto: 


Udit

onsdag 21 oktober 2009

Rötter


Om ni undrar vem jag är lik. 
Farmor Mait och pappa Göran, i Luleå i mitten av 1950-talet. 

tisdag 20 oktober 2009

Uppdatering

Har varit i skåne igen med Jessica. Textsamtal, middagar, promenader och bilturer i höstlandskapet. 

Texten är omskakad, nedbrottad. Innan jag skickade den till Jessica var den omöjlig, som en blank lackad kub. Nu har jag ingångar, jag har klippt och klistrat, flyttat om och tagit bort och tänkt om. 
Svårt men roligt. 
Nu har jag en känsla av vart det kan bära, hur bra det SKULLE kunna bli om jag jobbar på. Det är en ganska lång bit kvar, men jag ser något som jag vill göra, som jag tror att jag kan. 
Känner just nu mest för att isolera mig någonstans långt från civilisationen och bara skrivaskrivaskriva. 


Och så här vackert var det utanför vårt fönster:





fredag 9 oktober 2009

Ett havererat projekt och dess fortsättning

Vi (jag och A + två till) bestämde oss (eller: de bestämde och jag hängde på) som jag nämnt för att ha ett Bergman-projekt under hösten. En Bergmanfilm i veckan skulle vi se. 
Viskningar och rop först ut, det gick ju inte särskilt bra. Sedan alltså Scener ur ett äktenskap, uppdelat på två visningar. Mycket bättre, även om jag tyckte att den segade till sig mot slutet. Därefter havererade projektet, möjligen ser vi Tystnaden också, men vi får se. 


Marianne och Johan överväger sin skilsmässa. 

I sina bästa stunder påminde Scener... lite om Who's afraid of Virginia Woolf, tyckte jag. 
R. menade att den just nu aktuella pjäsen i flera scener var bättre än filmen/serien, och då blev jag ännu mer sugen på den än vad jag redan var.
Lyckades till min stora lycka få två biljetter i november! 

När jag kollade på bilderna på Dramatens hemsida slogs jag av något som jag inte funderat över tidigare: Jonas Karlsson håller på att bli lik David Strathairn! 
(...och, tja, sämre likheter kan jag ju tänka mig.)



Visst är de lika? 


Screencaps ur filmen The Sensation of Sight  från david-strathairn.com

Återkommer med rapport när vi sett pjäsen!

torsdag 8 oktober 2009

Just nu


... sitter sveriges alla (litterära) bloggare och väntar på att klockan ska bli ett. Funderar, putsar tangentbordet, tänjer fingrarna. Jag kommer såklart också att slå på radion vid tio i ett (enormt otacksamt läge att vara programmet där innan!), men det är något med det här kollektiva bloggandet som tröttar ut mig. 
På bibblan i Lerum har personalen tippat, den som har rätt får bjuda alla på nåt gott till morgonfikat... Jag tippade Herta Müller (vi delar dessutom förlag). 



Uppdatering:

Grattis grattis, Herta Müller!!!

onsdag 7 oktober 2009

Bokcirkel på Lerums bibliotek, 1: Yacoubians hus

Både hyllad, kritiserad och storsäljande egyptisk roman av Alaa Al-Aswany, berättelsen cirklar kring människorna i och kring ett hus i Kairo. En sån där myllrande, mångröstad roman...



Jag tyckte att den var rätt tramsig, faktiskt: både ytlig och klyschig ("En såpa", sa min kollega). Kvinnorna var alla beskrivna med oerhört fokus på utseendet, yppiga, kurviga, urringade. Deras funktion i första hand att erbjuda männen sex, mer eller mindre ofrivilligt. Och det är ju fine om man vill skildra hur det kan gå till i världen, men LITE mer substans tycker jag nog att man kan kräva i vilket fall. 

Vi pratade bland annat om omslaget: det ovan kontra det oerhört fula pocketomslaget som jag ansträngde mig för att inte posta här. Vi var rätt överens om att bilden här signalerar något annat än vad boken faktiskt var, lite mer av "seriös roman", lite mer angelägen samhällsskildring, lite mer tyngd. Jag blev rätt förvånad av romanen, jag hade förväntat mig något annat (men den var ju så poppis och utlånad där ett tag, borde mitt elitistiska hjärta ha anat oråd?).

Sak samma (eller värre) med skildringen av de homosexuella (männen). Här går Al-Aswany i den klassiska gamla fällan att skildra homosexualitet som SEX i första hand. En av bögarna blir dumpad av sin pojkvän och hans första reflektion är inte hjärtesorg utan att han nu kommer att bli tvungen att gå ut och ragga för att få ligga. Och, visst, så kan det förstås vara, men NÅGOT mer kan man väl kräva? Att sedan till råga på allt resonera kring att homosexuella passar för vissa yrken på grund av sin läggning [suck!] – jaha, och vilka yrken passar heterosexuella för?

Jag skulle inte ha läst ut boken om jag inte varit tvungen, den kommer inte att lämna något bestående avtryck i mig. 

Till nästa månad ska vi läsa "Mot fyren" av Virginia Woolf. Läste den för flera år sedan och ser fram emot att läsa den igen.

 
... och vilket vackert omslag!

100% kapitalism

"Min litteratur har stått som ett laddat vapen. Som motstånd och möjlighet, som något storslaget, oformligt, olydigt och omstörtande. Som det värdelösa och ovärderliga. Det känns som om det är dags att gå till handling: skjuta sönder varan nu."

... skriver Jenny Tunedal i Aftonbladet idag, apropå Bokhoras redaktörskap för Album, som släpptes lagom till Bok- och Bibliotek härom veckan. Mycket bra!
Jag har inte läst produkten i fråga, men jag har bläddrat i den. Och jag har följt Bokhora-bloggen. Notera tempus: nu tittar jag in nån gång då och då, men orkar sällan läsa hela texterna.

Alldeles för mycket bok-kramande. Alldeles för lite prat om Litteraturen. Fortfarande, trots manifestdebatt och what-not.

tisdag 6 oktober 2009

Under påverkan


Såg precis
A woman under the influence
Sorgligt outbildad på Cassavetes, men det skulle kunna bli bättring nu! Det här var i alla fall mycket spännande. Långa märkliga scener, prat och prat och speciella vändningar. Skiftningar i henne, i spelet, i relationerna. 

Deras relation: jag gillar hur den skildrades. Att den var uppåt och neråt, att allt ställdes på ända hela tiden. Scenen där han först skriker i telefonen att läkaren måste komma, och sedan ber henne om ursäkt när läkaren väl kommer. 



Gena Rowlands spel! Ibland möjligen att jag inte riktigt trodde på "galenskapen" men mestadels: så fint! Hennes grimaser, hennes små ljud, hennes gester, hennes missnöje och osäkerhet. Allting utanpå. 


Ansiktet! Blicken! 

Jag gillade långsamheten, rörigheten, scener som tilläts ta tid (att barnen bars uppför trappan och sen sprang ner igen flera gånger i slutet innan det blev stilla), dialoger som var mysko på ett väldigt realistiskt sätt. Spaghettiscenen i början var fantastisk!

Men vad bör man alltså fortsätta med av Cassavetes? 

lördag 3 oktober 2009

Kvällsljus över Masthugget




Just nu

Regn utanför. 
De japanska lönnarna på gården har mörkröda löv. 
Jag redigerar text. Men med ett sådant motstånd! Trött på det, blind för helheten, varannan minut ganska nöjd, varannan minut tvivel. 

Jag hittar ingen ingång. Men om en knapp vecka, på fredag, ska jag skicka en pdf till Jessica, dags för vår andra textresponsomgång i nordöstra skånes skogar. 
Å vad jag ser fram emot detta! Hennes läsning, hennes blick på texten. Jag vill få syn på den!

Under tiden lyssnar jag på 1940-talsjazz:
Sid Phillips: Strut Miss Lizzie
Ella Fitzgerald: Sing Me A Swing Song
Cab Calloway: St. James Infirmary
Anita Ellis: Put The Blame On Mame
Roy Brown: Mighty Mighty Man

torsdag 1 oktober 2009

I kolonierna


”[…] the colonial world offered sexually conflicted men opportunities to act upon their desires by placing them in sultry, exotic locales where the rules of Anglo-European civilized behavior were relaxed or could be safely ignored.”
(från glbtq encyclopedia)

Alltså, det här intresserar mig SOM FAN. 
Ville bara säga det.