Senaste besattheten

Jag älskar sedan tidigare arian Ombra mai fù ur Händels Xerxes, kanske något av det vackraste musikstycke som finns. Häromdan läste jag detta i DN:

– och ville förstås genast veta allt om hur Xerxes låter när han är rasande!


 Såhär:



Och på originalspråk här:

Text och musik

Jag lyssnar mycket på musik i hörlurar när jag skriver. Ofta klassisk musik, eller instrumental, eller med text på ett språk jag inte kan. Lyssna på svensk musik funkar inte alls, och bara en del med sång på engelska.
En del musik återkommer från skrivprocess till skrivprocess, medan andra artister, skivor, låtar, genrer varit specifika för arbetet med en viss bok.
Det finns låtar som fortfarande är som ”soundtrack” till en viss roman.

När jag skrev Allt som återstår lyssnade jag väldigt mycket på Sigur Rós, parentesskivan, särskilt den här låten. Jag lyssnade också på Antony & the Johnsons, kanske särskilt denna? Väldigt högstämt, men det funkade på något vis perfekt med stämningsläget jag behövde försätta mig i när jag skrev, särskilt mot slutet av boken.

Mot ljuset skrev jag (förstås) till 40-talsjazz, bland annat denna. Men även (gammal) bollywoodmusik, exempelvis låten Yeh Wada Karo, som länge efteråt hade kvar känslan av djungel och verandor för mig. Nu har det bleknat något.

Mary Jones historia har den här som soundtrack: The Spey in Spate. Lyssnade också på ”cajunmusik”, på fantastiskt fin franska, till exempel Katherine.

Den roman som blir min fyra, som kommer i mars, och som heter ”Tiden är inte än”, har jag skrivit med medeltidsmusik i öronen, till exempel Danse Real, Bacche bene venies och Gotlandsvisa, för att bara nämna några från min spellista Digerdöden … Men jag har lyssnat på körverk också, bland annat den här oerhört vackra: Miserere Mei.

Men när jag kör fast, eller tycker att det behövs fart och fläkt och jäklar-anamma i skrivandet, ett hetsigt flöde för att komma loss och komma vidare, då vänder jag mig till Urga. Det funkar alltid.

Lite bolly, lite Shahrukh

Inte en jättefantastisk låt, men svängig. Inte en jättefantastisk video, men ... tjusig? (och märkesplaceringen ska vi bara inte prata om ...)

Och men Shahrukh är ju alltid SHAHRUKH.

… då var jag glad – och korgen tung. Men nu är korgen lätt.

I avdelningen gråtlåtar vill jag gärna dela den här med er. Målaren och Maria Pia, av Taube men här sjungen av Olle Adolphson.
Jag tycker väldigt mycket om den, men kan inte höra den utan att gråta åtminstone lite.
”Sen var det bara Nino kvar ...” – där ungefär.

Barndomscrush och medeltidsmusik

Mängden musik med medeltidsanknytning jag lyssnar på just nu, pga arbetet med den såkallade (och från och med NU tydligen outade) "Digerdödsromanen".

Då och då denna skiva, eller valda låtar åtminstone. Karin Kjellman var typ den vackraste/sötaste jag kunde tänka mig när jag var barn och ungdom, och satt och tittade på det här skivomslaget (vinyl förstås, ur föräldrarnas samling) medan jag lyssnade. Inser att jag nog litegrann har kvar hennes utseende-typ nära hjärtat.

Här är en annan av deras: Med rötter i medeltiden. 

När jag googlade runt lite mer efter att ha snubblat över bilden ovan, hittade jag en till, som jag aldrig sett på dem:

… där även han faktiskt är gullig, det har väl med frisyren att göra kanske, den är inte superfördelaktig på den första bilden här ovanför. 

Dagens bildgoogling

I går kväll mindes jag plötsligt den här låten (Yeh duniya agar mil bhi jaye to), som jag lyssnade på när jag skrev Mot ljuset.
Det ena ledde som vanligt till det andra, och sen var jag tvungen att googla Guru Dutt.

Så tjusig! Jag har annars väldigt VÄLDIGT svårt för just den sortens mustasch, men han bär upp den, på något vis. Det är väl kombon med blicken och ögonbrynen + frisyren antar jag... 

Jag har sett honom i en film, Kaagaz ke phool (Pappersblommor), som han regisserade + skådespelade i. Väldigt snygg svartvit, lite noir-aktig, sorglig och filosofisk, som jag minns den. Pyaasa (Törst) som låten ovan kommer ifrån, har jag inte sett, men skulle gärna. 

UPPDATERING:

Här är ju låten, med Guru Dutt (fast det är Mohammed Rafi som sjunger).  

Medeltiden och jag

Läser just nu den övre (med undertiteln folkligt och groteskt i nordiska kyrkmålningar och ballader), suktar efter den undre.

Lite gammaldags musikcopy

Den här texten, tror ni att den är skriven av en man eller en kvinna?
Ursäkta. Hissa fördomsflagg etc. Men.

Pustervik i Göteborg presenterar alltså den kanadensiska singer/songwritern Basia Bulat, som spelar där den 24/2.
På inte mer än elva rader hinner skribenten med fraser som "en av Kanadas finaste naturtillgångar, den vackra sångfågeln", "fröken Bulat", "kvittrar hon fram […]melodier", "folkindieprinsessa", "systrarna Söderbergs omedelbara charm", "likasinnade tjejer".
Allvarligt talat, nej verkligen ALLVARLIGT TALAT, på hur många olika sätt tyckte skribenten att hen var tvungen att slänga sig med sexistklyschor? Det är så dåligt skrivet att jag nästan vill tro att det är en parodi. Tyvärr misstänker jag dock att det inte är det.

Vi kan väl ta ett litet utdrag, och göra ett experiment?

I höstas svepte en av Kanadas finaste naturtillgångar, den vackra sångfågeln James Johnson in över landet och tog både publik och kritiker med folkindiestorm […] Med utstrålning, röst och hjärta kvittrar han fram singer/songwriter-melodier som kan försätta berg. Rötterna finns hos 70-tals giganter som Bob Dylan och Pete Seeger och denna folkindieprins kommer tilltala alla som fallit för The Tallest Man on Earth, eller likasinnade killar som Bon Iver eller Christian Kjellvander. 

Låter det naturligt? Låter det som något som skulle gå att hitta någonstans i någon musikpublikation nånsin? Inte? 

Vad betyder ens "likasinnade tjejer"? Jag läser det om och om igen men jag fattar inte. Likasinnade? Tycker de likadant? Om vadå? Om att skribenten kanske borde gå Genusvetenskap A? Är det i den bemärkelsen de är likasinnade så är jag det med.

Något annat jag är: lite lagom nyfiken på vem som skrivit och hur det egentligen kunde gå så fel. 

Fotnot: Basia Bulat, om ni inte hört henne (det har ni förmodligen, jag är alltid sist, men jag älskar henne...), låter såhär: Basia Bulat – Tall Tall Shadow

The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford

Har velat se den rätt länge, bara inte tillräckligt mycket för att det ska bli av (har skullat bli av, ska ha blivit av, har blivit av ... eeh?).

Men nu så. Igår kollade jag och A på den i tre sittningar: då bäbin sov.

Jodå. Det är bra underhållning. Den är väl ändå rätt annorlunda berättad för att vara typ en västernfilm? Väldigt långsamt. Förhållandevis få skott avlossas. Jag kan dock inte komma över att jag tycker att det är helt och hållet onödigt att visa i bild när folk blir skjutna i huvudet. Nå. Jesse själv får vi bara se skjuta en gång, och knappt det. Vad nu det spelar för roll.

Regissören har tydligen Barry Lyndon bland sina favoritfilmer, det märks nog. Berättarrösten, långsamheten. Jag gillar inte B L alls, så jag kan inte säga nåt om att "den lever inte direkt upp till förebildens storhet". Blaj, säger jag!

Men, nå.

Jag hade en gång (rätt länge) en skrivarkurselev på kulturskolan som var Jesse James-expert. Hon kunde allt: årtal, datum, namn, rån, personer, platser. Och skrev berättelser kring detta, om än inte bara. Omöjligt alltså, att se filmen utan att tänka på henne, och jag undrar om hon sett den och vad hennes dom över den skulle vara. Rätt så ackurat i detaljer verkar den vara, men säkert inte helt och hållet. Hur skulle den kunna?

Gänget! (dock inte riktigt, detta är EFTER att the James-Younger-gang upplösts) Eller Stockholmshipsters?

Och: det orundvikliga Bechdeltestet. Ähum.

Ej förvånande. Men här finns fyra kvinnor, tre av dem (i all hast) namngivna. En av dem kunde klippts bort helt, hennes funktion är mest att vara snygg i stearinljussken och få visa spetsunderkläderna. Suck. Inte pratar de direkt. Inte ens Mary-Louise Parker (som har en plats i mitt hjärta sedan Stekta gröna tomater), som ändå spelar Jesses fru har mer att göra än några blickar, ett par repliker, och sen en gråt-och-skrikscen i slutet.

Wah! En stockholmshipster!

Jag gillar berättarrösten, sakerna den säger, detaljerna den ger. Ibland blir det apelsinteve av det hela ("... inte ens när han kittlade sin son, kunde han låta bli att titta på Bob med en blick som ..." [bild på Jesse som kittlar sin son och tittar sorgset på Bob Ford]) vilket var onödigt, förstås, men men. Vad kan man egentligen begära av en amerikansk mainstreamfilm?

Intressant också att det tydligen inte går att göra en sån här film utan att glorifiera. Inte för att Jesse framställs som i visan ("he stole from the rich and gave to the poor") men han är inte heller den jävligt hårda brottsling som man ju begriper att han var. Utan snarare bekymrad, en familjeman, visserligen psykopatisk och vidskeplig men ändå på nåt vis en hjälte.

Skådisarna gör annars det de ska. Brad Pitt är Brad Pitt, och det är ju ändå rätt bra. Casey Affleck har fått den familjes samlade skådistalang vilket i och för sig inte är nån direkt komplimang. Han är väl bra, men ser oftast ut som att han ska somna eller börja gråta, eller har rökt på. Tja.

Jo, en sak till: musiken! Eller snarare: balladen om Jesse James och hur den fick en plats i filmen. Nu var inte detta en film där jag sögs in och var på plats och glömde allt (och det handlade verkligen inte bara om hur vi såg den i bitar), men. Det fanns en scen som var bisarr i sitt sätt att rycka oss ur fiktionen.

Efter mordet, när Robert Ford hänger på nån bar och hans hjältegloria börjar falna, är där en folksångare/trubadur/artist som går runt på krogen och sjunger. Det är Nick Cave, som gör en bisarrt modern och egen version, som inte över huvud taget passar inom filmens värld. Det känns mer som att nån fick idén att be Cave göra det, och sen gav honom fria händer. De fick åtminstone på honom en kostym som var tidsenlig, men det var också allt. Så otroligt märkligt och inte alls på plats. DÄR om inte annars skulle min kära skrivarkurselev ha slagit filmen på fingrarna, det vet jag med säkerhet.

Så här ska det ju låta: Pete Seeger med Jesse James.

Något om musik och skrivande, igen

När jag skulle byta ut min Bollywoodbrud här nedan och bildgooglade runt efter Jaya Bhaduri Bachchan kom jag att tänka på den här:

Och var tvungen att kolla på den igen.

Vilket var märkligt, för nu var det ett (bra) tag sedan jag lyssnade på mina spellistor med bollyoldies.

Dock lyssnade jag om och om och om igen på den musiken medan jag skrev Mot ljuset. Hela vägen, faktiskt – från de första ganska vaga ideerna om dammiga öppna platser i djungeln, bungalows och en grupp mer eller mindre löst sammansatta personer (allts, jag menar sammansatta i bemärkelsen deras relation till varandra, inte deras respektive personligheter!) utplacerade där – fram till det som nu är en roman.

Och en liten paus kan ju ge perspektiv. Som nu: den där låten fick mig liksom omedelbart in i den där känslan. Romanens känsla, känslan av att skriva. Känslan av att försätta sig (mig!) i olika lägen och stämningar och personligheter för att skildra de där olika människorna. Känslolägena som skiftar genom boken. Åh. Att allt det kan komma tillbaka så oerhört KONKRET, av bara några toner, en igenkänd och omtyckt röst, en stil, en klang.

Och sen, efter bara en stund, är det borta igen, eller har klingat av till något mindre konkret och skarpt.

This night of our union

Filmen Abhimaan från 1973 om två strävande sångare, spelade av Jaya Badhuri (sedermera Bachchan) och självaste Big B: Amitabh Bachchan, sägs vara inspirerad av Ravi Shankars liv/relation. Samma gamla story om Stort Manligt Ego som inte klarar av konkurrens från mycket begåvad hustru. Hon drar sig tillbaka, han är ett svin, hon blir olycklig etc etc.

Det var längesen jag såg den, men jag lyssnar ofta på musiken. Favorit är Tere mere milan ki yeh raina (This night of our union). Vackert, lite sorgligt.

Låten förekommer två gånger i filmen, först som litet mellanspel (i en version som jag skulle önska var hel och gick att få tag på) och i slutet som riktigt sångnummer, där makarna efter sju sorger och elva bedrövelser återförenas både känslomässigt och på scen.

Här är första gången:

Jaya är verkligen fantastiskt vacker! Notera också att hon är kortare än Amitabh när han sitter på en pianopall ...

Och här, andra gången:

Jag är inte överdrivet förtjust i Big B, i synnerhet inte som skådespelare, jag tycker han ser ungefär likadan ut hela tiden. Men gillar honom mer såhär, tror jag, än i rollerna som Arg Ung Man.

De vita kläderna, tårarna, inzoomningarna på kvinnan på första raden – allt har att göra med att makarna varit skilda åt en lång tid, och att hon förlorat barnet hon bar. Notera låtens text.

Här är en (annan) översättning av texten (från omistliga Bollywhat.com)

"This night of our union, a new flower will blossom.

That's why your gaze is so bashful.

Just look!

Look! This night of our union, a little flower will bloom;

our empty arms will be filled, darling."

Fint: att betydelsen blir annorlunda från första gången han sjunger den för henne, till andra gången, när den sjungs som tröst eller nytt hopp.

Kort notis om romanskrivandet

I öronen idag (som så många gånger förut): Yeh wada karo och Bachpan ke din.

In i skrivandet. Jag redigerar, det är en långsam rörelse genom texten, nästan lättjefull. Skrolla, pilla, läsa och läsa om, skriva nytt, skriva till. Några avsnitt och inslag behöver lite större grepp, jag arbetar mig fram till det. Där krävs det större koncentration, kanske flödesskrivning, eller bara en ordentlig ansträngning.

Just nu är jag med texten, tycker jag att jag fått till vad jag velat, tycker nog att den säger något. En känsla som är oerhört viktig att hålla fast vid, att unna sig, att njuta av.

Ville bara säga det.

Om musik och bilder

En gång, när jag var nånstans i yngre tonåren eller så, sa en vän att han inte förstod hur folk kunde lyssna på musik och INTE se bilder framför sig. Det förvirrade mig, och jag tror inte att jag vågade säga nåt annat än att mumla medhåll. Nu kan jag tycka att det var rätt fånigt sagt, vad om man inte såg några bilder? Var man lite sämre då?

Med denna lilla inledning vill jag inte säga något mer än bara just det. Jag har tänkt på musik och på bilder idag.

Ganska mycket av den här romanen som är under arbete har jag skrivit till olika musik. 1940-talszjazz i stor utsträckning. Men också gammal indisk filmmusik. Och det är märkligt, när jag nu i redigeringsfasen lyssnar på en del av de där låtarna så ser jag alldeles tydligt för mig hur det var att börja skriva. Jag antar att det påminner om hur alla ni vanliga som har luktsinne * kan uppleva luktminnen, åtminstone föreställer jag mig det.

Musik som nu mycket starkt och levande framkallar bilder för mitt inre, hur jag tänkte mig texten då, hur jag tänkte mig personerna och miljön. Jag minns den där rädslan, att kasta sig ut i något nytt och våga lita på det, våga tro på det. Jag är den förste som måste göra det!

Jag hade en mycket mycket tydlig bild. Så här skrev jag i min anteckningsbok, det var den 27 oktober 2008:

En vision av hur det skulle kunna bli. Mycket vagt. En förhoppning. Bilder, miljöer, färger. Något organiskt. Växande och förruttnelse. Gruppen, människorna: deras röster, ansikten, händer. Resan? Hennes röst, hennes blick. Temperament. Hetta och ilska. Något kvardröjande – kriget. Både minnen och en ny vetskap. Och att fortfarande kunna förvånas av våld.

En del av det här har jag följt upp i texten. Annat inte. Något finns, men bara som detaljer, underströmmar. Men det som jag inte lyckats fånga är den där oerhört starka känslan av att kunna SE texten, eller se hur den skulle kunna bli.

Flummar jag?

Här är en av de där låtarna som av någon anledning ger mig allra starkast bildminnen av skrivandet: Khoya Khoya Chand, sjungen av Mohammed Rafi. Vet inte varför det blivit just den.

Och för den som vill gräva ännu djupare, en hel spellista. Det är en samling med det lite fåniga men ack så typiska namnet Bollywood - before the Slumdog Millionaire Years.

* Om detta med Anosmi, att sakna luktsinne, ska jag skriva en annan gång. Lovar!

Litterära spellistor

Jag funderar över det där med att skriva till musik. Apropå text i SvD igår. 

Allt som återstår skrev jag till extremt känslosam musik. Obegripligt starkt ibland, kanske. Antony and the Johnsons, Sigur Rós, balkanblås. Det var vad jag behövde för att försätta mig i den där stämningen, det är ju ganska högstämt, det är stora känslor. Det är också ett språk som vill ha det där, också när det är återhållet så vibrerar det, tänker jag. 

En lite rolig grej är ett stycke i slutet av boken, där Emma står vid brunnen en mycket kall vinterdag: "Inuti henne är det en eld, jag brinner tänker hon, det är en eld som ingen snö och ingen rimfrost kan släcka, men herregud, så kan man inte uttrycka sig!"

Jag misstänker att jag lyssnat på Blue Angel lite mycket just då? Det har förstås inte skett omedvetet, det var en bild jag ville ha och behövde. Och att det fungerar. 

Nu har hela den där skivan oerhört starka associationer till debutromanen för mig. Nästan för starka. Jag tycker fortfarande mycket om den, jag älskar hans röst och de svepande storslagna melodierna, men … Lite som viss musik jag lyssnade mycket på med vissa ex. De är för tätt förknippade med den personen, nästan otillgängliga idag. Kanske måste jag helt enkelt avprogrammera mig när det gäller Antony? Lyssna på den och göra något annat, tänka på något annat. Jo, jag HAR ju lagt debutboken bakom mig. Det ska väl gå. 

(Jag har ofta råkat ut för det här, att programmera en viss skiva till en viss stämning. När jag i högstadiet läste Född den fjärde juli  var det nån skiva som jag spelade om och om igen samtidigt, som sen för alltid associerades med den där hetsiga stämningen i boken ("Jag kommer aldrig mer att kunna göra det mot ett träd!" var en formulering som jag och C. funderade mycket över: vad var det han ville göra? Knulla, runka, kissa? Någonting i de regionerna, förstås, men mot ett träd??)

När jag läste Björn Larssons Long John Silver, och läste om Skattkammarön i ett enda sammanhängande piratrus lyssnade jag på Les Negresses Vertes, en skiva som sedan dess har bevarat något av det där äventyrliga, medryckande. Något av Hispaniola, av ön, av Long John. (Åh, jo, jag kan återpublicera min kärleksförklaring till Long John Silver här på bloggen nån gång, den som var med i något nummer av Fantasin.)

Och nu alltså skrivandet som också tränger sig in i musiken. Men det här tror jag att jag kan leva med. 

Den här nya romanen är skriven till en hel del klassiskt: Bachs cellosviter, Scarlatti. Men också till mycket stor del till musik från gamla Bollywoodfilmer (50-60-tal ungefär), samt 1940-talsjazz (Spellista här). I stora drag. 

Det är inte bakgrundsmusik jag är ute efter när jag skriver, jag vill försätta mig i stämning, i känsla. När jag flödesskriver kan jag lyssna på snabb och röjig musik, om och om igen. Som att jag behöver jaga upp mig lite, få fart på fingrarna, komma loss. 

Det finns något i det där också, att jag passar mig för att lura mig själv med musiken. När jag läser igenom, när jag har den kritiska blicken, då gäller det att inte lyssna på musik som liksom hjälper till att göra texten som jag önskar att den var. Hellre ingenting, då, bara tystnad och min egen blick och texten. 

Idolblogg 1: Udit Narayan

Med intresset för film på Hindi kom också musiken. Och särskilt då Udit Narayans mjuka leende röst som jag inte tycks kunna få nog av ens när han sjunger smöriga ballader. 

Det kan förstås ha något att göra med att ett av hans mer framgångsrika singbackjobb är åt Shahrukh Khan... 

Hans privatliv tycks trassligt (en fru plus ytterligare en kvinna som menar att de är gifta och att han försöker låtsas som att hon inte finns ...) men jag håller mig inte direkt uppdaterad. 

Jag återkommer däremot hela tiden till hans röst. 

Liten spellista för de initierade/intresserade:

E Ajnabi (från filmen Dil Se, som jag ska skriva om någon gång, kanske när jag sett om den.)

Chaand Aaya Hai (lite mer upptempo, från en film som jag inte sett.)

Woh Chand Jaisi Ladki (från Devdas)

Mehndi Laga Ke Rakhna (från DDLJ, ja, ni vet, den där filmen...)

Idolfoto: 

Udit

Just nu:

I lurarna: Katherine