Texthelg

Från halv sju igårkväll till halv två inatt pratade jag och Jessica om våra texter. Åt, drack mängder av te, och pratade pratade pratade. Somnade (och jag drömde om ett oerhört underligt men rätt spännande utkast till en bok som jag skickat till förlaget), vaknade och fortsatte att prata. 

Jag känner mig behagligt landad i min text efter Jessicas respons. I dag har jag bläddrat i manushögen, funderat, antecknat och klottrat i marginalerna. Nu tänker jag att jag faktiskt har det inom räckhåll, att texten faktiskt håller på att bli – nej! men att jag håller på att göra texten till det som jag vill att den ska bli. 

Inga bärande pelare verkar saknas. Det handlar nu om omstuvningar, omskrivningar, att låta saker dröja, växa ut och ta mera plats. Något ska strykas (ett avsnitt som nu med Jessicas ord "mest verkar finnas till för att några darlings ska ha någon stans att bo". Så sant, så sant!). 

Jag vet att jag kommer att sitta och svettas och sucka över en del av det där som nu ska skrivas ut, scener som jag undvikit i det längsta för att jag inte riktigt sett dem, inte varit säker på hur de ska gestaltas. Men blotta känslan nu av att det inte är lika avlägset som jag haft känslan av gör mig sugen på att sätta mig och försöka. För tråkigt att det är söndag kväll, då.

Den häftiga känslan av att höra Jessica säga saker som jag tänkt, som jag velat ha fram, som jag arbetat med i så många versioner nu. Att det äntligen fungerar, att det faller på plats, bit för bit. Sakta men säkert. 

Men. Jag känner mig ännu en gång nödgad att citera vår kära Herr Issyvoo, apropå det där med skrivande vänners respons. Citerade det ur minnet för Jessica igår. Såhär:

Christopher didn't doubt the sincerity of their enthusiasm. Nevertheless, he was still worried. These were his closest friends. The relation between them and himself was essentially telepathic. Mightn't they have understood telepathically what it was that he had wanted to express in this book and thus overlooked the fact that he had failed to express it? (s. 79 i Christopher and His Kind.)

Jo, det där är ju alltid en oro, förstås. Och nu har vi läst de här romanmanusen tre gånger, det är svårt att veta om det går att komma längre med responsen. Man blir blind, man läser välvilligt (Å, men vi är ärliga och hårda mot varandra också!), man kan förstås gå vilse i sin förförståelse. Det är väl det som är risken, snarare än det telepatiska, som Christopher Isherwood oroade sig för. 

I mitt och Jessicas fall tycks det telepatiska handla om att våra romaner, trots att de på de flesta sätten är fruktansvärt olika, har en massa beröringspunkter, och en hel del teman gemensamt. 

Jag låter henne nog läsa delar medan jag jobbar vidare, men kanske inte hela manuset. Inledningen, slutet, sådana konkret avgränsade stycken. 

Och det jag tänker är förstås: nu är det förlaget som får läsa nästa gång.