söndag 24 januari 2010

Rapport från eremitaget

Jag har aldrig i mitt liv skrivit så mycket dialog som nu. 
Debutromanen var ju inte direkt fylld av talträngda människor. Det var en dubbelhet där: dels att jag tänkte mig dem som ganska oförmögna/ovilliga till en massa prat, dels att jag faktiskt tänkte mig att de nog ändå pratar lite mer än vad som syns på sidorna. (Inte alla läsare uppfattade det så.) 
Att sedan (så gott som) alla litterära förebilder som jag då brukade nämna återfinns bland de norrländska berättarna må vara slump eller – ja.

Nu pratar de utav bara fan, i vilket fall. Det är våldsamt roligt att skriva, men svårt. 
Jag föreställer mig att det är så där på något vis att skriva dramatik: text där ALLT ska ligga i replikerna, mellan dem, under dem, i glappet skärningen brottet. Nå. Riktigt så är det ju inte här, jag tillåter mig förstås också floder av ord, beskrivningar, tankar. Jag vill fortfarande bestämma allt. Men att ha dessa verbala talande samtalande människor i texten är både roligt och utmattande. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar