Med denna lilla inledning vill jag inte säga något mer än bara just det. Jag har tänkt på musik och på bilder idag.
Ganska mycket av den här romanen som är under arbete har jag skrivit till olika musik. 1940-talszjazz i stor utsträckning. Men också gammal indisk filmmusik. Och det är märkligt, när jag nu i redigeringsfasen lyssnar på en del av de där låtarna så ser jag alldeles tydligt för mig hur det var att börja skriva. Jag antar att det påminner om hur alla ni vanliga som har luktsinne * kan uppleva luktminnen, åtminstone föreställer jag mig det.
Musik som nu mycket starkt och levande framkallar bilder för mitt inre, hur jag tänkte mig texten då, hur jag tänkte mig personerna och miljön. Jag minns den där rädslan, att kasta sig ut i något nytt och våga lita på det, våga tro på det. Jag är den förste som måste göra det!
Jag hade en mycket mycket tydlig bild. Så här skrev jag i min anteckningsbok, det var den 27 oktober 2008:
En vision av hur det skulle kunna bli. Mycket vagt. En förhoppning. Bilder, miljöer, färger. Något organiskt. Växande och förruttnelse. Gruppen, människorna: deras röster, ansikten, händer. Resan? Hennes röst, hennes blick. Temperament. Hetta och ilska. Något kvardröjande – kriget. Både minnen och en ny vetskap. Och att fortfarande kunna förvånas av våld.
En del av det här har jag följt upp i texten. Annat inte. Något finns, men bara som detaljer, underströmmar. Men det som jag inte lyckats fånga är den där oerhört starka känslan av att kunna SE texten, eller se hur den skulle kunna bli.
Flummar jag?
Här är en av de där låtarna som av någon anledning ger mig allra starkast bildminnen av skrivandet: Khoya Khoya Chand, sjungen av Mohammed Rafi. Vet inte varför det blivit just den.
Och för den som vill gräva ännu djupare, en hel spellista. Det är en samling med det lite fåniga men ack så typiska namnet Bollywood - before the Slumdog Millionaire Years.
* Om detta med Anosmi, att sakna luktsinne, ska jag skriva en annan gång. Lovar!
