Visar inlägg med etikett anosmi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett anosmi. Visa alla inlägg

fredag 18 juni 2010

Om musik och bilder

En gång, när jag var nånstans i yngre tonåren eller så, sa en vän att han inte förstod hur folk kunde lyssna på musik och INTE se bilder framför sig. Det förvirrade mig, och jag tror inte att jag vågade säga nåt annat än att mumla medhåll. Nu kan jag tycka att det var rätt fånigt sagt, vad om man inte såg några bilder? Var man lite sämre då?

Med denna lilla inledning vill jag inte säga något mer än bara just det. Jag har tänkt på musik och på bilder idag.
Ganska mycket av den här romanen som är under arbete har jag skrivit till olika musik. 1940-talszjazz i stor utsträckning. Men också gammal indisk filmmusik. Och det är märkligt, när jag nu i redigeringsfasen lyssnar på en del av de där låtarna så ser jag alldeles tydligt för mig hur det var att börja skriva. Jag antar att det påminner om hur alla ni vanliga som har luktsinne * kan uppleva luktminnen, åtminstone föreställer jag mig det.
Musik som nu mycket starkt och levande framkallar bilder för mitt inre, hur jag tänkte mig texten då, hur jag tänkte mig personerna och miljön. Jag minns den där rädslan, att kasta sig ut i något nytt och våga lita på det, våga tro på det. Jag är den förste som måste göra det!
Jag hade en mycket mycket tydlig bild. Så här skrev jag i min anteckningsbok, det var den 27 oktober 2008:
En vision av hur det skulle kunna bli. Mycket vagt. En förhoppning. Bilder, miljöer, färger. Något organiskt. Växande och förruttnelse. Gruppen, människorna: deras röster, ansikten, händer. Resan? Hennes röst, hennes blick. Temperament. Hetta och ilska. Något kvardröjande – kriget. Både minnen och en ny vetskap. Och att fortfarande kunna förvånas av våld.
En del av det här har jag följt upp i texten. Annat inte. Något finns, men bara som detaljer, underströmmar. Men det som jag inte lyckats fånga är den där oerhört starka känslan av att kunna SE texten, eller se hur den skulle kunna bli.
Flummar jag?

Här är en av de där låtarna som av någon anledning ger mig allra starkast bildminnen av skrivandet: Khoya Khoya Chand, sjungen av Mohammed Rafi. Vet inte varför det blivit just den.
Och för den som vill gräva ännu djupare, en hel spellista. Det är en samling med det lite fåniga men ack så typiska namnet Bollywood - before the Slumdog Millionaire Years.




* Om detta med Anosmi, att sakna luktsinne, ska jag skriva en annan gång. Lovar!

torsdag 5 november 2009

Ett pratigt inlägg om LITTERATUREN

En del saker är svåra att skriva eller säga utan att det låter platt och/eller klyschigt. Men: litteraturen är ändå fantastisk. 
Det slår mig (nästan) varje gång jag är ute och pratar om romanen. Jag har suttit där vid mitt skrivbord och hittat på en massa saker, skrivit och skrivit och gnetat ihop en helhet och så kan någon (som idag) sitta vid ett bord och titta på mig och säga att det är sant, det där kan jag ju inte bara ha hittat på. Som beröm, alltså. Och det är förstås beröm, men det blir dubbelt, det där. För det är ju inte sant. Det var inte något jag visste när jag började skriva, det kom, det gav sig, det blev. Jag har skrivit fram det: det blev sant. 
En annan man sa att alla de där dofterna jag beskriver (hästgödsel, kodynga, matos medmera), det kan man ju ändå inte hitta på, dem måste man ha känt! Och jag sa inget, men det är ju inte (heller) sant! Är det något jag har hittat på så är det just dofterna. Helt och hållet, till hundra procent, inte ens bara de där bondgårdsdofterna. Allihop. 
Jag känner nämligen ingen lukt, har alltså inget luktsinne. Anosmi heter det, det kan jag skriva mer om en annan gång. 
Men för mig är det på något vis ett yttersta bevis för att hittepå tar en vart som helst, ja: hela vägen fram. Inget slår hittepå, inte ens verkligheten. 
Och, som Stewe Claeson en gång sa på Nordiska Folkhögskolans skrivarlinje (om en text där allt liksom av misstag var gult, och som mycket riktigt handlade om avund och ovilja): man vet mycket mer än man tror. 
Det finns ju där. Det skrivs fram, det blir sant. 
Jag märker det nu, i arbetet med roman nummer två: jag har skrivit in saker som långt långt senare visar sig stämma. Trots att jag då inte trodde mig veta det jag vet nu om personerna.