måndag 25 januari 2010

Underhållning

Jag blir nästan misstänksam av att jag blir så road, alltså så SKAMLÖST underhållen (skrattar högt för mig själv, tvingar på omgivningen (= A.) högläsning av olika delar) av Christopher Isherwood. Nu senast alltså Violen från Pratern. 200 pyttesmå sidor, det gick fort. Slurp bara, och roligt nästan hela tiden, också när det var angst.
Och jag, i mitt högkulturella, finlitterära hjärta, tänker: kan det verkligen vara bra OCH såhär jäkla kul på en och samma gång? Men jo, jag tror det. 

Alltså, det jag försöker säga är väl att jag tycker att underhållningslitteratur är en konstig benämning på det som också ibland kallas populärlitteratur. En del kallar vissa delar av det där för skräp. Jag jobbar på bibliotek, så jag har ingen talan, höll jag på att säga. Själv blir jag alltså mycket sällan underhållen av det som brukar kallas underhållningslitteratur. För att jag ska bli underhållen krävs något mer: vasst språk, iakttagelser, en berättelse värd att fundera över ... etc. 
Är ni med? 
Jag gör ingen skillnad, alltså: jag har inget behov av att slänga mig på soffan med en lätt bok. En trevlig bok. Jo, jag läser massor av trevliga böcker (Isherwood skulle jag t.ex. säga, är generellt jäkligt TREVLIG). Men den typen av litteratur jag läser, läser jag ju jämt och ständigt. 
Vad håller jag på med nu då? Föraktar folk som vill ha underhållning som är mysig och trevlig och lättsmält? Föraktar jag kanske i själva verket VERKLIGHETENS FOLK? Dom där runt KÖKSBORDEN (vi kultursnobbar sitter inte kring våra köksbord, nämligen, bara i våra vita ateljéer som skattebetalarnas pengar betalar). 
Eh.
Jo, nä, alltså, det gör jag ju inte. Folkförakt är mig rätt främmande. (Så var det sagt.) Men jag tycker att det är en himla intressant fråga det där, om fin litteratur och annan litteratur (ful?). Själv tillbringade jag ju lejonparten av mina tonår med att (gång på gång!) plöja Margit Sandemos Isfolketböcker, alla 47. Och, ursäkta, men INGEN kan på allvar hävda att det är BRA litteratur. Jag finns här om ni vill diskutera. Jag älskade det, förstås, och den där 14-åriga delen av mitt hjärta (den som också under ungefär samma period var och såg De tre musketörerna fyra (4) gånger på bio och fortfarande drar vissa repliker i vissa sammanhang) älskar det fortfarande rätt så ohejdat. Fast hon kommer inte till tals så särskilt ofta längre. 

Jag trodde att jag hade en poäng. Men jag tror att jag får etikettera det här inlägget med random och låtsas som ingenting.

Eller, jo, handlade det om att ibland är det svårt att veta vad man håller på med? Vad man läser alltså. Apropå den här Herr Issyvoo. Även i skrivandet (rätt ofta, det medges) hamnar jag inför problemet som jag häromsistens i min anteckningsbok karakteriserade som "att inte kunna skilja en klyscha från en annan, eller inte kunna skilja en klyscha från en icke-klyscha". Vilket problem! Och det är väl det där: att inte vara helt säker. Att inte ha exakta riktlinjer inombords för vad som är slitet och vad som funkar. Eller HUR det kan fås att funka TROTS att det är slitet. För det går ju, det vet jag förstås. Men inför mina egna idéer, mina egna tankar och fantasiskapelser blir jag lätt handfallen. Tur att man har sin krets av stränga läsare! Sina bollplank, den eviga, ständigt pågående diskussionen om litteratur. 

Jag tycker att en av de roliga sidorna med att ha en blogg är att få ösa ur sig såna här rätt osammanhängande saker. Så länge jag inte blir mer privat än så här tycker jag liksom att det är OK. Skulle förstås helst ha kommit fram till en briljant slutpunkt som en gång för alla satte ljuset eller fingret eller spiken på det som det VERKLIGEN handlar om. Det som är PROBLEMET, pudelns kärna. 
Men att, eh ...
Att vi väl kan skrota begreppet underhållningslitteratur? Om vi med det menar sånt som JAG inte blir underhållen av? Superb idé. Att jag anbefaller läsning av Isherwood för alla som fortfarande inte. Jag kommer alltså att fortsätta tjata tills ni ger med er och faller på knä i kommentarerna. 

Nu blundar jag och trycker på "Publicera".

4 kommentarer:

  1. Hmmm. Har tänkt på det där också. Jag ägnade mina tidiga tonår åt att vältra mig rätt mycket i Stephen Kings tegelstenar och Eddings och Jordans allt annat än briljant skrivna fantasy och...nej, de behåller ju en plats i mitt hjärta, men jag skulle ju inte påstå att det är bra.
    Fast ibland vill man ju ha det där oerhört lättsmälta och konstant roande: jag kommer ihåg att jag plöjde 'Historikern' av Elisabeth Kostova som en hungrig flodhäst, så spännande var det. Fast i samma ögonblick som jag hade läst sista sidan hade jag ju glömt den, det finns ju liksom ingenting att fundera på i efterhand.
    Jag är ju väldigt glad över att de där lättsmälta spänningsberättelserna finns när man vill ha dem; men jag är så otroligt glad över att jag hade någon som visade mig NÅGOT ANNAT också, något som var lite kärvare, svårare och...stannade kvar i sinnet efteråt, som faktiskt förändrade ens världsbild lite lite grand.

    SvaraRadera
  2. Hm, jamen kanske är det då att jag inte VILL ha/behöver det där lättsmälta? Eller, alltså, att jag får det någon annanstans än i litteratur. På nätet, tex, eller i Bollywoodfilmer... Som ju, ähum, sällan är särskilt djuplodande eller tungviktiga. Men med litteratur är jag rätt nöjd med det som är NÅGOT ANNAT. Det kärva, mums!

    SvaraRadera
  3. Men jag tror att jag förstår vad du menar! Kan i alla fall ibland när jag skriver bli rätt frustrerad över om en text känns för skojig och lättuggad.

    Fast det är därför jag gillar Isherwood, egentligen. Han är lättsam, men inte viktlös.

    SvaraRadera
  4. Jakob Simonson27 januari 2010 12:35

    Intressant frågeställning, och jag tror som du är inne på att det är rätt meningslöst att dela upp i underhållningslitteratur och finlitteratur.
    Underhållning innebär olika saker för olika personer. Vissa av oss har övat upp sin känslighet för mer subtila former av underhållning och för oss är det inte underhållande utan bara irriterande med platta karaktärer, slappt och klyschigt språk och en handling som bara kretsar kring en alltför tydligt utmejslad intrig. Bristerna ställer sig i vägen för avnjutandet så att säga.
    Själv blir jag just nu enormt underhållen av Jan Kjaerstads "Jag är bröderna Walker", just för att den är så snyggt komponerad, med trådar som löper genom tid och rum och för att jag genom hans tidigare böcker har lärt känna hans stil och tilltal.
    Det är som att kliva in hos en kompis och slå sig ner vid... ska vi säga köksbordet då?

    SvaraRadera