måndag 29 november 2010

Något om kroppen

Jag tänker på detta med kroppen. Ville skriva kvinnokroppen, ety det är den enda kropp jag känner som min egen, men.
Nå: Det här med att vissa egenskaper hos kroppen är allmänna, av vissa människor betraktas som allmänna.
Att man kan fråga en kvinna om det möjligen är så att hon är gravid. För att hon ser ut på ett visst sätt.
Att det inte över huvud taget föresvävar en att det kan upplevas som störande, stötande, inträngande. Att det skulle kunna upplevas som förolämpande, eller som ännu en klack på en vid det här laget ganska öm tå.

Det har hänt mig fyra gånger i livet. Låt säga under de senaste fem åren eller så.
Två gånger har det varit låntagare på bibliotek där jag arbetat. En av dessa en man. Två gånger har det varit kollegor eller före detta kollegor.
Det enda möjligen glädjande i denna kedja av förnedring är mina reaktioner. Från generad men artig till sval men artig till arg och jävligt ledsen (det senare dock inne på toaletten) till riktigt arg men med gott humör (hur det nu går ihop)(jo: jag lyckades vara mycket tydlig med att det inte är OK att fråga det, men jag godtog också ursäkten).
Så vansinnigt trött på detta, bara.

Nej, det är inte okej. Andra människor må tycka annorlunda men JAG tycker INTE att det är okej. Jag tycker att det är ett intrång, eller flera. Det är att lägga sig i min kropp: att påpeka hur den ser ut. Så tjock om magen alltså att jag kanske är med barn. Överväger de aldrig ens att svaret kan vara nej? Och hur det då känns för mig (och dem själva – kanske)? Och det är att lägga sig i mitt kön, min eventuella barnalstringsförmåga och -vilja. Vad har någon annan med det att göra innan jag låter dem ha det? På vilket sätt är det allmänt och offentligt? Lika frustrerad (men absolut inte sårad på samma sätt) blir jag av frågan "ska inte ni ha barn snart?". Jag vill fråga: "Vad fan har du med det att göra?" Visserligen har samhället ett jäkla intresse i att det föds barn i det här landet, men jag betackar mig för intresse i frågan innan eventuellt barn finns till samhällets förfogande. Innan dess ber jag att få betrakta frågan som ägd av mig och min partner. Tack.
Detsamma då, men uppförstorat, i frågan om mitt utseende, min kropp, mitt fett. Tack så mycket jag vet nog utmärkt väl hur jag ser ut.

En gång har jag hört en farmor/mormor utbrista till sitt (efter lång tid återsedda?) barnbarn på Våmåns camping utanför Orsa: "Vad stor du har blive, å TJock å!" på sjungande dalmål. Och jag ska inte låta som att jag tror att det här är det enda, det värsta, att det är mest synd om mig, för jag är ju ändå en normalbyggd vit person med av samhället sanktionerad sexualitet och utan defekter. Eh. Men jo, ni fattar. Jag vet ju att människor stirrar och pratar och kommenterar och att det här i ett större perspektiv, jämfört med att vara t.ex kortvuxen, måste betraktas som rätt lindrigt. MEN. Alla har väl då å andra sidan rätt att bli upprörda över det övertramp som drabbar den egna kroppen. Och det här drabbar mig. Min kropp, den är fantame min, och jag betackar mig för kommentarer.

Och utöver det rent personliga intresserar det mig också att vissa funktioner och egenskaper hos en (kvinno)kropp alltså är allmänna på ett annat sätt. Möjliga att lägga sig i, att kommentera. Liksom att gravida kvinnors magar inte längre är privat sfär, utan tillgängliga att klappa på för i stort sett alla. ÄR det alltså samhället som tycker sig äga det där barnet, redan innan förlossningen? Nu är det vårt, nu är du bara ett kärl. ?
Kanske återkommer jag i frågan, det intresserar mig som sagt.

onsdag 24 november 2010

En folkbiblioteksdebatt

Kan ni inte läsa det här (om ni kommer åt det, det ligger ju på facebook men kanske går det också för den som (av en händelse) inte har nåt konto?): folkbilligheten

Jag måste fundera lite över om jag ska orka ta mig samman och skriva något om vad jag tycker och tänker om detta. Det är ju inte jättemycket biblioteksfokus här på bloggen, men den här diskussionen berör saker som är intressanta. Inte säker på att jag vill/orkar/etc.

måndag 22 november 2010

I brist på bättre: en enkät

Via bokhora från bokbabbel, en bokenkät.


Favoritbok i barndomen?

Beror väl på vad vi menar med barndom. Den första var Strit, sen kom Elsas nallar (åh!!! så fin!) ... Men säg Momo – eller kampen om tiden, då. Den har jag älskat mycket och både fått högläst och läst själv många gånger.


Vad läser du just nu?

Esterházys Ingen konst, Bjørn Sortlands Alla har ett hungrigt hjärta, Petina Gappahs Sorgesång för Easterly och på tåget hem idag började jag äntligen på Combüchens Spill.


Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?

Hannah Arendts Den banala ondskan (om Eichmann), Kristina Sandbergs Att föda ett barn och Liv Strömqvists Prins Charles känsla. En helt fantastisk treenighet, slår det mig nu när jag skrev dem efter varandra!


Dålig bokvana?

Att låna hem för mycket som jag inte läser ut. Det ligger nog både i släkten och i yrket.


Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?

Ovan nämnda läsning samt Øyehaugs Vänta, blinka, Grimsruds En dåre fri och några till jag inte minns på rak arm.


Har du en läsplatta?

Nope. Ingen smartphone heller. Jag har kikat på Kindle och tyckte den verkade rätt ok. Provat en annan läsplatta genom jobbet, men den hade ett gränssnitt som en pc från tidigt 90-tal och imponerade svårt lite.


Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?

Eh. Se ovan. Föredrar vet jag inte, det här med att läsa flera på en gång har kommit med bibliotekarieyrket. Innan var jag väldigt mycket en boks kvinna, och jag skulle kanske gärna vara det nu också, men det håller bara inte. Jag hattar.


Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?

Nä. Det är väl främst för att jag inte räknar mig till "bokbloggarna", utan skriver om böcker när andan faller på. De har dock, som sagt, förändrats med yrkeslivet.


Sämsta boken du läst i år?

Om vi inte räknar de där piratböckerna jag slafsar i mig med jämna mellanrum – och som jag ju redan på förhand VET är dåliga i någon bemärkelse, så måste jag nog tyvärr säga Oline Stigs Jupiters öga.


Bästa boken du läst i år?

Barbara Kingsolvers The Lacuna. (Jag orkar inte länka. Sök själva här i bloggen om ni inte minns/redan läst mitt tjat.)


Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?

pass – vet ej.

Vilken är din läsebekvämlighetszon?

pass – vet ej.


Kan du läsa på bussen?

Om jag inte åker baklänges kan jag det för det mesta. Men sitter oftast och hänger. Läser sedan på tåget.


Vilken är din favoritplats att läsa på?

Sängen/soffan.


Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?

Jag förutsätter att frågan handlar om privata böcker … Jag skriver mitt namn i böcker jag lånar ut, är nog bättre på att minnas vad jag lånat ut än vad jag lånat.


Viker du hundöron i dina böcker?

Ja. Inte som regel, men ibland för att återfinna sidor, ibland som bokmärke.


Skriver du någonsin i bokens marginaler?

Någonsin är ju ett rätt så omfattande ord. Nja, får jag säga. Mycket sällan, men jag kan nog inte säga aldrig, tror jag.


I studierelaterade böcker då?

De studierelaterade böcker jag faktiskt köpt medan jag studerat tror jag att jag då och då skrivit i. Fast lika ofta kommentarer till mig själv som matnyttigheter. Jag är mer förtjust de där i små post-it-liknande flärparna man kan skriva på och klistra i marginalen. Funkar bättre än både hundöron och marginalanteckningar!


Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?

Läser på svenska och på engelska i första hand, mer sällan på danska eller norska. Svenska är favoritspråket även om jag på senare tid insett att engelska funkar bättre än jag trott.


Vad får dig att älska en bok?

Iakttagelser, språk, långsamhet (ofta), en egen blick, när inte intresset för Berättelsen överskuggar intresset för att skildra situationer och scener.


Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?

Att jag gillar den. I yrkesutövandet är det knepigare och handlar lika mycket om att lyssna in vad respektive person kan tänkas önska/behöva/klara/tåla.


Favoritgenre?

Stora Klassiska Romaner.


Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?

Deckare läser jag i princip inte alls, pga generellt ointresse. Sci-fi mycket sällan. Feel-good romaner eller chick-lit i stort sett aldrig, också pga ointresse.


Favoritbiografi?

PO Enquists Ett annat liv om det gäller självbiografier. Witt-Brattströms om Moa Martinson kanske i biografigenren.


Har du någonsin läst en självhjälpsbok?

Tror inte det.

fredag 19 november 2010

Det vita bandet, Michael Haneke

Har ni inte sett den här filmen så gör det!
Haneke är annars inte min bästa vän. Jag har sett Pianisten och tyckte mycket om den, fastän den förstås är gräslig på många vis. Men stark! Och häftig. Har inte sett Funny games och har inte den minsta avsikt att göra det. A brukar försöka få mig att gå med på Haneke-film hemma, men jag är rätt svårövertalad. Det där särskilda läget som behövs för gräsligheter infinner sig mera sällan.

Men Das Weiße Band hade jag en känsla av att den skulle vara bra och stark och säkert hemsk men inte nödvändigtvis gräslig och/eller nattsvart. Så, visst.
Och vad den var bra!
Stilla, vacker, långsam (redan förtexterna var oerhört långsamma, för att liksom försätta tittaren i rätt läge). Hemsk, ja, absolut. Fantastiskt skådespeleri.

Tydliga associationer framåt i tiden från filmens 1913-1914. Två gånger säger personer "Äsch, världen kommer inte att gå under!" och det kommer de förstås ganska snart att få äta upp. Och en generation barn som uppfostras med och in i det våld och den moral och hårdhet som genomsyrar tiden och världen i filmen kommer förstås inte att bli en hel och sund generation, eller? Manligheten under lupp, alltid intressant.
Det finns en (eller två) scener med en pappa, en liten son och en skadad omhändertagen fågel som är alldeles fantastiska, och som säger så mycket om hårdhet/mjukhet och manlighetens yta och sprickorna i fasaden. Åh.

Överlag var barnen som spelade mycket bra, scenen som framsidans bild är tagen från är lång och stark och så jävla hemsk. Jävla kultur! I en av intervjuerna i bakommaterialet säger Haneke att han läste väldigt mycket om den tidens barnuppfostran, och att metoder och åsikter och resonemang är direkt hämtade ur dessa skrifter.

måndag 15 november 2010

Jag har dödat en text. Och jag vet inte hur det gick till.

Det där jag skrev om här.
Det där som bara bara bara skulle vara roligt och opretentiöst och utan krav etc. Nu är den muerte. Jag kan inte ens öppna mappen med två-tre olika dokument för att se HUR död, om där finns ryckningar och skälvningar fortfarande eller om det är total rigor mortis. (Jag vet! Jag drar mina metaforer alldeles för långt!) Vågar inte. Och jag kan inte minnas hur det gick till. Blev jag för entusiastisk? Skrev jag för mycket? Vågade jag hoppas? men varför skulle hoppandet i sig leda till textens död?
Allt jag vet att jag mår lite illa bara av att tänka på det där nu. Som om det inte bara var dött och dåligt utan på något vis även pinsamt. Vågar, som sagt, inte se efter om det stämmer. Detta vet jag inte om jag varit med om förut.
Jag försöker komma på om det är något annat, om problemet ligger på ett helt annat ställe, kanske, än hos texten. I mitt liv? Något som hände/som jag gjorde – som fick denna ödesdigra påverkan på en stackars text som inte gjort nåt värre än attt bli till och att funka ganska bra som avkoppling från Romanen. Men jag kommer inte på.
Är det då helt enkelt att jag hade för bråttom? Att jag började researcha saker innan jag och texten var riktigt redo? Att jag vågade börja drömma? Vilket förundrar mig, för även om båda mina romaner hittills vid någon punkt fått mig att tänka "men vad är det jag håller PÅ med?!" så är detta något som jag liksom fick viska fram när jag vågade berätta det för Jessica. För att jag inte begrep/begriper hur det skulle kunna bära hela vägen.
Hon var dock av en annan åsikt.
Och kanske, kanske, var det där det började barka åt fanders? När jag fick höra att det skulle kunna gå, började vrida och vända på och SYNA min dittills bara skojiga och lekfulla idé för att se hur den kanske skulle kunna genomföras. Kanske.
Ändå förundrar det mig, detta totala äckel jag nu känner inför det. Och en undran: kommer jag nånsin att kunna/våga/vilja närma mig den igen, om så bara av ren nyfikenhet? Var ligger allt detta – i mig eller faktiskt hos texten?

tisdag 9 november 2010

Ett tips!

I dessa tider med kalla vindar när alla strån bör dras till stacken:
Titta in på bloggen Pictures of Muslims Wearing Things. Tydligare kan väl varudeklarationen inte bli: bilder på muslimer som har på sig ... grejer. Medaljer, slöja, kilt, t-shirt, dhoti, tiara ...

Och så kan ni få gissa (i kommentarerna, lämpligen) hur jag snubblade över den.

måndag 8 november 2010

Ett inlägg om diverse

Nä, nu har väl 45-åringen mister Khan legat överst lite väl länge?

Jag har inte så mycket att säga för tillfället. Finputsar romanen, försöker kurera min nattliga rethosta, läser mycket långsamt och lite trögt.
Håller på med Esterházys fotbollsbok. Eller, den har inte börjat handla om fotboll än, inte särskilt mycket i alla fall. Och den låter sig inte läsas i ett huj, precis. Men jag är otroligt imponerad av hans språk. Hur meningarna och infallen slingrar och kastar sig om varandra, han tycks följa varje impuls, det är som ett flöde, det är associativt och ofta roligt och så SNYGGT gjort. Återkommer nog när jag har läst klart, tänker jag.


Medan jag inte bloggar funderar jag till exempel på:

Att ge mig på att laga de här vårrullarna.

HUR stort Afrika verkligen är.

En väldigt stor hästras: Belgian Draft Horse. Bildgoogla den!

tisdag 2 november 2010

Grattis på födelsedan!


... many happy returns of the day, mister Khan!

måndag 1 november 2010

Stolt tillkännagivande

Idag blev jag uppmärksammad av mina kollegor på detta. Oh!
Här är den också, på förlagets sida. Den långa katalogtexten fick alltså följa med till Adlibris, roligt tycker jag!

Tja, så nu finns alltså inget annat att säga än: där är den ju.

Och sen bli förskräckligt nervös över att den ska ut och iväg och bort ifrån mig och bli läst och tyckt saker om och … Hjälp.

Men också fantastiskt roligt, förstås!

24 mars är recensionsdag.