Pausbild - Shimla, Indien

Rensar i mappar i datorn, hittade den här, från min och Axels indienresa 2007/2008.

Shimla. En stad som Lonely Planet (tror jag det var) beskrev som a temporarily arrested landslide. En lika vacker som adekvat formulering.
Tjockpälsade apor var överallt. Vi frös häcken av oss i regn och dimma och hade ett opålitligt och sprakande elelement på hotellrummet. Nånstans finns också en fantastisk bildsvit på mej och en hund i regnet.

Kvinnor på ett tåg, Anita Nair

Fredagkvällen ägnades åt bokcirkelfika här hemma, vi pratade (bland mycket annat) om romanen Kvinnor på ett tåg. Jag köpte den nån gång för ett par år sedan, har haft den stående i bokhyllan sen dess och gladde mig åt att få tillfälle/anledning att läsa den.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den. Den gör mig osäker.

Å ena sidan tycker jag om den, tycker att den är bra och intressant. Men å andra sidan – ?

Huvudperson är Akhila, som beger sig ut på en tågresa från Bangalore till Kanyakumari, kanske för att finna frihet, kanske för att finna något inom sig själv, kanske för att skaka av sig det liv hon dittills levt. I samma tågkupé reser fem andra kvinnor, och genom denna kupé och detta korta möte skildras deras liv. (Ladies Coupé heter romanen i original. Jag såg också de där kvinnovagnarna och -kupéerna på indiska tåg, men åkte aldrig i dem, eftersom jag och A var i sällskap.)

Men det är något med just den där konstruktionen, det var vi några som var rätt överens om i cirkeln. Vad är det då som blir problematiskt? Att den är för tydlig? Placera en huvudperson + fem andra kvinnor i en tågkupé, låt dem i tur och ordning berätta om sina liv. Hm.

Eller att konstuktionen inte är tillräckligt genomarbetad? En del av kvinnorna berättar verkligen, i jagform, med en röst som skiljer sig från den som skildrar huvudpersonen, Akhila. Men andra är skildrade i tredjeperson, vilket för åtminstone mig blir konstigt. Varför inte jagform? Varför inte deras egna röster?

Tänker nu när jag skriver detta på systrarna Price i Kingsolvers Giftträdets bibel, och deras verkligen egna röster, alla i första person. Och att jag någonstans läste att det tagit henne hundreds of pages (eller var det till och med thousands?) att hitta fram till de där rösterna. De hundratals sidorna känner jag INTE att Anita Nair lagt ner på sina kvinnor. Jag tänker att hon istället förlitar sig på att detaljerna i deras respektive livsöden ska bara tillräckligt intressanta och bärkraftiga. Vilket de kanske är. Eller inte. De flyter samman lite för mig, och dessutom är språket lite för berättande för min smak, det är lite för lätt skummande igenom alltihop för att jag VERKLIGEN ska känna deras liv. Akhila däremot, hennes liv känner jag (för), intresserar mig för, men det är uppbrutet av tågresan och de andra kvinnornas berättelser och tappar ibland skärpan på grund av det.

Mycket kritik. Men att jag alltså ändå gillar den? Jag tror det! Bitvis grep den mig, bitvis bar den verkligen och intresserade mig, men åter andra bitar hade just det där: det lätt skummande, det berättande istället för att gestalta. Den känns också verkligen indisk, med människorna, tågen, maten, städerna, dofterna, skillnaderna på folk och folk ... Det tycker jag om. Den instängda känslan i berättelsen om Akhila, hur livet passerar medan hon lever för andra, för sin familj, för konventioner och förväntningar. Men jag förblir dubbel inför romanen.

Indiska romaner jag gillat (och inte)

På efterfrågan från Johannka i kommentarerna till inlägget om Bort, bort kommer här ett tips-inlägg om indiska romaner. Sånt jag gillar och sånt jag läst, kan man säga.

Först och främst:

De små tingens gud, av Arundhati Roy. En av mina toppfavoriter alla kategorier. En väldigt hemsk och sorglig men också mycket vacker berättelse. Om Indien. Om kärlek och regn och barndom. Hennes iakttagelser är fantastiska. Språket! Jag vill äta det långsamt, jag vill läsa om och om och om. Läsa högt, dela det med allla. Nugglan! Marmeladfabriken. Första gången jag läste den hakade jag upp mig på de första sidorna och alla de indiska namnen och släktrelationerna. Men det är bara att läsa på, det landar ju tids nog. Allt måste inte begripas genast, den sortens roman är det inte.

Sen tycker jag att man med fördel kan läsa Roys essäer också, tex The Algebra of Infinite Justice.

Midnattsbarnen och Satansverserna, av Salman Rushdie. Förstås.

Övermäktiga som ... eh ... bakverk, med tusen trådar och berättelser i alla riktningar. Inte det enda sättet att skriva om Indien på, uppenbarligen, men ett av dem. Satansverserna var det himla längesen jag läste (sisådär tio år) men jag tyckte mycket om den då. Nu hade jag väl i vanlig ordning begripit mer och kommit ihåg den bättre, borde alltså läsa om ... Midnattsbarnen är också fantastisk men lika svårbeskriven. Näsa och öron spelar en central roll, likaså resor och krig, kärlek och magi ...

Suketu Mehtas Maximum City är inte en roman, och man måste i mitt tycke inte läsa den från pärm till pärm, men ger en bra och väldigt spännande bild av Indien. Det är Bombay, det är både filmens värld och den undre världen (som i Indien (eller åtminstone i Bombay) inte heter den undre utan den övre, Upar.) och att fåfängt försöka få en bostad att fungera. Det är politik och polisvåld och Mehta har en skarp undersökande blick på allt.

Den vita tigern, av Aravind Adiga skrev jag om här. Jag verkar ha gillat den rätt mycket mer än jag nu minns, kul för mitt dåvarande jag!

Bittert arv, av Kiran Desai läste vi i bokcirkeln på biblioteket. Jag var nog inte överförtjust (kanske skulle manuset ha kortats en 50 sidor eller så ...) men romanen lever ändå kvar. Norra indiens dimmor och militära konflikter och ruttnande koloniala hus. Och exilindier i New York som skuffas från dåligt jobb till dåligt jobb och försöker att både överleva och skicka pengar hem.

Boken med de många titlarna: Q and A hette Vikas Swarups original på engelska, och den svenska titeln blev av nån anledning Vem vill bli miljardär? Kanske för att frågeprogrammet i indisk teve inte heter nåt med miljonär, utan Kaun Banega Crorepati? (Vem vill bli ... eh, crorjonär... En crore = tio miljoner). Senare utgåvor heter förstås Slumdog millionaire, efter filmen.

Jag tyckte att boken var bättre än filmen, men sådär fantastisk var den inte.

Sen tycker jag förstås att man kan läsa (om?) Djungelboken ... Den står sig oväntat bra, och är mycket "vuxnare" än vad man kan tro. Inte för att det handlar fantastiskt mycket om just Indien (förutom sånt där fint som att en av vargarna heter Akela, vilket betyder Ensam, etc) men är man lite lätt besatt så är man. Och Bagheera är ju en gammal crush, liksom Aslan (vad är det med de där kattdjuren egentligen??).

Till sist en fråga till läsarna: Vad borde jag läsa mer av indiskt?

Årets första icke utlästa bok

Jag vill gärna både läsa och gilla indiska romaner, hade sett fram emot Anjum Hasans Bort, bort om än på ett rätt lågmält sätt.

Hade kanske inte tyckt illa om den om jag läst ut den (nu avslutade jag faktiskt redan efter halva) men tänker såhär inför nya året: inte lägga tid på att läsa sånt jag inte vill läsa/gillar/som ger något/som är bra/etc. Och Bort, bort var lågmäld intill försvinnande, även när själva handlingen innehöll massor av folk och skeenden och "indiskt" tumult. Men en huvudperson som var lite avstängd och blek, på ett svenskt nittiotalsvis (sen svensk nittiotalsprosa (och då menar jag väl egentligen 1998-2003 ungefär), särskilt novellerna är en av mina fasta litterära referenspunkter). Ni vet: iakttagelser utan känsla, betraktande och reflekterande men utan att läsaren får komma riktigt nära. Och då blev myllret runt omkring för mig bara störande.

Såg att Johanna L på bokhora frågade sig (och läsarna) om vad det var med det utdragna i läsningen kontra det inte jättehöga antalet sidor i boken och jag måste hålla med. Det kändes pladdrigt, övermäktigt, vilket bidrog till långsamheten. En anledning tror jag faktiskt ligger i typografin: romanen ÄR mycket tätare satt än t.ex min roman. Man luras att tro att den är kortare än den är, kanske hade den vunnit på att se ut som en tjockare roman, när den nu faktiskt är det.

Men framförallt handlar det förstås om ovanstående innehållsrelaterade anmärkningar, för min del. Nu läste jag inte ens långt nog för att få följa med Sophie Das tillbaka till hemstaden Shillong, men jag tröttnade helt enkelt.

Övrig kommentar: jag tycker att kvinnan på omslaget påminner om indiska modellen/bollywoodstjärnan Deepika Padukone. Något med ögat.

Den vita tigern

Om det verkar som om jag aldrig läser något: fel! Jag orkar/hinner/vill bara inte alltid skriva om böckerna. Och ibland fastnar jag halvvägs. Men nu har jag alltså läst ut något som jag vill skriva lite om. 

Den vita tigern, av Aravind Adiga. 

Jag lånade hem boken redan när den kom ut på engelska, när Adiga fått Bookerpriset, men bar sedan tillbaka den igen. Det där med att komma mig för att läsa på engelska... Men nu finns den alltså på svenska, och nu har jag läst den. 

Det är en roman om indien, en lättflytande spännande och ganska hård skildring av att vara någons chaufför, att vara uppvuxen i Mörkret och aldrig få tillträde till Ljuset (eller - aldrig?). Balram Halwai talar fram ett brev till Kinas permiärminister mr Jaibao. Balram har något att berätta om Indien, inför premiärministerns besök. Sitt livs historia.

Det är solkigt, lerigt, bestänkt med röd paan-saliv, det nynnas i förbifarten på melodier från hindifilmer, det är mutor och horor och sprit, det är indiens alla osynliga tjänare. Det handlar om det som Balram kallar Hönsburen, detta sinnrika förtryck- och underkastelsesystem som håller Indiens fattiga och outbildade fångna, av sig själva:

"Den stora Indiska Hönsburen. […] här i Indien har vi ingen diktatur. Ingen hemlig polis. Det är för att vi har buren. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så få haft så många att tacka för så mycket, mr Jiabao. En handfull män i det här landet har fostrat de återstående 99,9 procenten - på alla sätt lika starka, lika begåvade, lika intelligena - till att leva i evigt slaveri, ett slaveri så starkt att ni kan ge en man nyckel till hans frihet och han kommer att kasta den på er med en svordom. 

[…] vårt lands stolthet och ära, platsen för all vår kärlek och uppoffring […] den indiska familjen, är skälet till att vi är fängslade och bundna till buren. 

[…] bara den man som är beredd att se sin familj omintetgjord - jagad, slagen och bränd levande av herrarna - kan ta sig ur buren. " (sid. 135)

Jag tycker om boken (så underbart oproffessionellt och icke-recensentskt, men jag är ju inte heller recensent). Den var lättare än jag trodde, alltså både mer lättläst och mindre svart. Men inte på ett dåligt sätt. Den har humor, den har distans, men den vill samtidigt säga något om Indien, något om tillståndet i detta land som Arundhati Roy beskrivit som ett land där ena delen av invånarna - de allra flesta - sitter på en vagn som rör sig in i mörkret, tillbaka i tiden, och den andra delen - mycket få - sitter i en snabb modern bil som för dem in i framtiden. Och att några - bland annat hon själv, står bredvid och ser på och har en fot på vardera sidan. Det är också Aravind Adigas Indien - det sträcker sig från en teservering vid en biflod till Ganges, till storstaden Bangalore, fullt av call-centers och entreprenörer och multinationella IT-företag. 

Mere khwabon mein – i mina drömmar

Jag och A letar efter Maratha Mandir. Vi är i Mumbai, det är december 2007, vi har tagit pendeltåget från Churchgate Station till Mumbai Central Station.

Luften är klibbig, fuktig, tung av avgaser och stad och människor. Så kommer vi ut från stationen. Och där, bredvid busstationen, är bion, där är Maratha Mandir. Redan på håll ser jag de bleknade affischerna för DDLJ – Dilwale Dulhania Le Jayenge (ungefär: Den storsinte tar bruden) med Raj och Simran som omfamnar varandra. En ung man med tjockt ostyrigt kolsvart hår, en ung kvinna med slutna ögon, markerade ögonbryn och blankt hår. Shahrukh Khan och Kajol, två av de absolut största Bollywoodstjärnorna. 

Bion huserar Indian Cinema’s Longest Running Film Of All Times: DDLJ har visats här i tretton år, 635 veckor, varje dag sedan den hade premiär.

Publiken, bestående till nittionio procent av män/pojkar/killar, har sett filmen innan. Jag tror inte att någon av dem är här för första gången idag. De kan dialogen, de vet när skämten ska komma, de börjar vissla innan låtarna börjar, de stampar takten och klappar, och de tjuter och busvisslar så snart någonting kroppsligt antyds. När Raj på natten smyger över taket mot Simrans sovrum briserar salongen i ljud. När han försöker stjäla en kyss bakom en pelare och Simran nekar, för att någon kan se dem, tjoar och jublar de.

Här har vi Raj och Simran, vi har Tågresa Genom Europa, ett dansnummer där hon druckit sig berusad på konjak och krossar en ruta för att få tag i en röd tight klänning – dansande i snön sjunger hon kom och låt mig kyssa dig! Och här är de vajande gula fälten av senap, delstaten Punjabs kännetecken. Där, genom fälten, kan en ung kvinna i vita kläder rusa mot sin älskade, det mörka håret utslaget över ryggen. Som gjort för att samlas upp av den älskades hand i en desperat omfamning. Du har kommit för att hämta mig! Nej, jag har kommit för att vinna dig på ärlig väg. Senapsfältet är rent och gult, himlen är blå där bakom, Raj är klädd i svart och Simran i vitt. Snart börjar musiken, snart ska vi se dem dansa och snart – ja!  Snart! – ska vi se dem dansa mot en bakgrund av Schweiziska alper. Tujhe dekha tho je jaana sanam, pyaar hota hai divaana sanam. När jag såg dig, älskade, förstod jag vilket vansinne kärleken är.

Det är en berättelse om att Återvända Hem, med en sträng och traditionell Bauji (far) som mjuknar på slutet, jo för vi visste väl att han hade ett mjukt hjärta innerst inne! En visserligen londonfödd men i hjärtat sant indisk ung man som vill vinna sin älskades hand på ärlig väg, istället för att röva bort henne. Ett av ytterst få exempel, om inte det enda, på en Bollywoodfilm där den indiske unge mannen är den onde (han rider hetsigt, han ler snett, han skjuter de blida duvorna!) och den londonfödde (nåja, men av indiska föräldrar givetvis) är den gode (han hjälper kvinnorna, han matar duvor, han flörtar bara ytterst sedesamt med sin älskade).

Jag har sett DDLJ två gånger tidigare, hemma. Jag har soundtracket i min iPod. Men här, på Maratha Mandir, ser jag att filmen handlar lika mycket om Simrans far, om Fadern, Bauji. Den börjar med honom: där han står i London i en blandning av indiska och västerländska kläder, matar duvorna och tycker sig vara i Indien, kvinnor i starka färger vandrar i fälten och sjunger Kom hem, O vandrare, ditt land väntar på dig. Men bara tills klockorna i Westminster Abbey ringer honom tillbaka till London.

Och filmen slutar med honom: där han släpper sin dotters handled och låter henne springa efter det ännu bara långsamt gående tåget, där hennes älskade Raj väntar, också han med utsträckt hand. Amrish Puri, som spelar fadern (senare känd för västerländsk publik genom sin roll i Indiana Jones 2, som ondskefull överstepräst) är bra på att stirra hetsigt och ondskefullt. Han stirrar på Raj, som svikit hans förtroende, han stirrar på sin dotter. Men till sist dämpas hans intensiva blick, där finns kärlek och förståelse när han säger Gå, Simran, gå och lev ditt liv. Gå!

Han är (det moderna) Indiens bild av sig själv. Han låter den unga flickan löpa, han löser henne från det arrangerade äktenskapet, han låter Kärleken segra.