tisdag 9 juni 2020

Dagar utan slut

Vilken febrig sträckläsning! Så där så att jag bar boken med mig och stod och läste vid spisen medan jag gjorde lunch. Läst hela dagen in i kvällen och tyckte väldigt mycket om den. Språket hetsar fram, både talspråkligt och brutalt och samtidigt bitvis hur vackert som helst. Huvudpersonerna är Thomas McNulty och hans John Cole och deras berättelse, hela tiden Thomas perspektiv och röst. Tiden är 1800-tal, före och under och efter amerikanska inbördeskriget. Tiden flyter fram lite hur som helst i romanen, eller kanske snarare ganska oviktigt. Det är upplevelserna och erfarenheterna och platserna som har betydelse.

Ishiguros blurb på framsidan är väldigt träffande: ”en våldsam och lyrisk vilda västern-roman som likt en rundmålning fångar den amerikanska kontinenten i sitt vardande”. Och så vill jag tillägga att det är en kärlekshistoria som inte liknar så jättemycket annat.

Översatt av ypperlige Erik Andersson.

Läs!

Sebastian Barry, Dagar utan slut

Tyll

Den här plöjde jag igår i soffan (hemma från jobbet med lite halsont och snuva. Känns som min vanliga förkylning men vem vet ...).
Tyckte mycket om den! Ett våldsamt bråkigt hungrigt krigiskt 1600-tal, personer som klev fram från sidorna, och så många riktiga personer att googla! Pikaresk och narrberättelse om högt och lågt men hela tiden så hjärtskärande mänskligt. Läs!


fredag 15 maj 2020

Mitt nya liv som teaterkonnässör

Tips tips! Varje torsdag lägger Storbritanniens National Theatre ut en ny pjäs på youtube. En vecka ligger de kvar. Fritt att titta!

Hittills har jag sett:
- En väldigt fin uppsättning av Jane Eyre.
- Skattkammarön, med makalös scenografi, en helt OK Silver och en underbar genderbent Jim (”Be you boy or girl?” ”That be my business, sir!”)
- Frankenstein, med Benedict Cumberbatch som ”varelsen” - helt otroligt stark, en knytnäve i magen!
- Tre timmar Shekespeare-engelska i Antonius och Cleopatra, gillade den också, bra och riktigt stark mot slutet. Ormen!

Nu i helgen ska jag se: The Barber Shop Cronicles och nästa vecka blir det A streetcar named Desire med Gillian Anderson, DEN är jag väldigt pepp på.

Här kan man läsa mer.


torsdag 14 maj 2020

”Läsa poesi om fäktning”

Här är boken, förresten, som jag nämnde i förbifarten utan att riktigt nämna den, i det där klippet i Babel. Mary Jean Chans Flèche. Inte bara om fäktning, verkligen inte. Också om identitet och tillhörighet, att vara kinesisk och/eller engelsk, om sex och sexualitet, om relationen till en mor, en mors minnen, en mors föräldrar. Om te, om språk … Jag tyckte att den var fin. Rekommenderas!



onsdag 13 maj 2020

Smyga på texten

Skriva medan man släpper en bok är liksom helkört. Att bli recenserad och samtidigt sitta och försöka klämma nya ord ur kroppen? NEJ.
Men nu då?
Några veckor har gått, kanske har alla recensioner droppat in nu? Jag kommer på mig själv med att nästan i förbifarten tänka på de där halvfärdiga personerna i det där än så länge mycket skissartade. Måhända det snart är möjligt att återse dem? Kanske till och med att några av de där orden inte är alldeles fel? Väntar, smyger, avvaktar. Som om jag måste röra mig varligt för att inte skrämma alltihop på flykten. Tron, lusten, orken.

fredag 8 maj 2020

torsdag 30 april 2020

Havet och gudarna

Den senaste veckan har jag plöjt den här boken: Frances Hardinges ”Deeplight”. Snabbare och snabbare allteftersom jag kom in i engelskan och Hardinges (vackra! rika! havsfärgade!) språk och allteftersom det blev mer och mer hjärtknipande spännande.
Boken utspelas i en övärld (det finns kontinenter nånstans i ögonvrån, men här är det öbor i centrum): The Myriad, och handlar om de sedan länge döda undervattensgudarna, om hemligheter, om vänskap som förgiftas och förgiftar, om att våga, om historier och om annan, ny vänskap.

En otroligt rik och fantasieggande värld målas upp, med ganska mörk palett. Här finns ”god-ware”, som är rester av de döda gudarna, med närmast magiska egenskaper, här finns havet, det djupa och mörka, men också långt där nere under ytan ”Undersea”, ännu en yta att dyka ner i. Ett vatten som är mörkare, oljigare, som går att andas, med främmande egenskaper. Det hav som gudarna levde i. Språket är (som sig bör i en övärld!) fullt av havets bilder, liknelser och rörelser. Jag tycker mycket om det.

Huvudpersonen är Hark, en lögnare och historieberättare och barnhemsunge samt hans vän Jilt som redan från början omges av ett mörker.
I utkanten finns den hemlighetsfulle före detta prästen Quest, professor Vyne, samt Selphin, som är en av de ”sea-kissed”, dvs döva – av att ha dykt för mycket, för länge, eller för hastigt. I denna övärld förstås ett hedervärt tecken med särskild status. 

Detta var bara den andra boken av Hardinge jag läst, efter ”Lögnernas träd” som jag också tyckte hemskt mycket om. Nu ska jag läsa vidare i hennes författarskap!




söndag 26 april 2020

Babel

Jag var med i ett litet hopklipp på kvällens Babel. Tankar i stunden, kan man säga, om vad litteraturen kan vara.

Här: https://www.svtplay.se/klipp/26507454/forfattare-beskriver-livet-i-karantan