Nähä, ingen försoning alls

När nu både jag och A. läst Försoning så kollade vi på filmen.

Men oj oj, vad tråkigt det var. Dålig idé!

Det är en väldigt trogen filmatisering, vilket i det här fallet innebar att filmen blivit liksom litterär, istället för filmisk*. Och att viktiga skeenden från romanen var med, men avhandlades väldigt väldigt snabbt och helt utan något av det djup som finns i romanen. En blick, en rörelse, men liksom pliktskyldigt utförda och redovisade.

Trååååkigt!

Dessutom är det – konstaterade jag i soffan – nästan omöjligt att se filmen efter att ha läst boken, ha läst slutet, ha tänkt och känt och gråtit lite. Ingenting på vägen dit blev nu riktigt engagerande, och inte heller själva slutet (där vi, tack så mycket, dränktes i en BERÄTTELSE ord för ord om vad vi förväntades känna).

Inser nu när jag skriver att jag faktiskt var missnöjd med nästan allt. Och ja: "missnöjd", eftersom jag

1) hade låga förväntingar = misstrodde från första början

2) såg det hela som lite av ett prov – skulle filmen lyckas förmedla det som boken gjorde? (dömt att misslyckas)

Nä, det här blev ju verkligen en diss, rakt av. Se för allt i världen den här filmen, läs boken istället! Har du redan sett filmen? Läs boken!

Du som sett filmen (och kanske möjligen inte läst boken) – vad tyckte du? Jag tycker mig minnas fina recensioner när filmen kom, vad är det som är bra hos den, om man ser den i egen rätt?

* Den skulle ha brett på, den borde inte ha försökt följa boken så troget, den borde ha tillfört sådant som film gör bättre än litteratur: att visa hur det ser ut. Att bara använda sig av nästan exakt samma scener som i boken – men utan litteraturens möjlighet att skildra tankar, känslor, subtila skiftningar – räcker helt enkelt inte. 

A. sade efteråt att han trodde filmen skulle ha blivit bättre i riktig Hollywood-stylee, om säg teamet bakom Forrest Gump gjort den. jag vet inte riktigt om jag tror på det, men en ANNAN film skulle det ju ha blivit. 

Väl rutet, kamrat!

Måste citera Linnéas skunkdagbok i en utomordentligt viktig fråga:

blir lite upprörd över att an education av hon den danska regissören handlar om en ung tjej som är kär i en gobbe som uppvaktar henne och visar henne världen ( = paris). 
jag har redan varnat för att skapa konst på detta tema, men måste nu skärpa varningen! detta är alltså redan gjort och det behövs ingen film om en ung oförstörd som träffar en gammal, världsvan igen förrän tidigast år 2678.

Så sant som det är sagt! Jag har tänkt EXAKT samma sak (om än mindre kärnfullt formulerat, och mer i linje med GRRR, MORR, FRÄS) när jag sett recensioner av den där filmen. 

Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv

Jag gick till spårvagnen nere på Prinsgatan förut, genom snöslabb och råkyla och mörker. Försökte att uppleva världen som om jag befann mig i en Virginia Woolf-roman. Flackande, vibrerande. Ett ständigt skiftande perspektiv, inskjutna parenteser (jo, men så funkar mina tankar redan, DET är inget svårt), precisa iakttagelser men också en känsla av att inte vara riktigt i fokus på någonting. 

Å, hon måste köpa blommor (hon gick förbi bageriet), det var något som den-och-den pratat om. Här kom nu 60-bussen körande påväg uppför backarna. Blommorna, javisst. 

Äh, en rätt dålig parafras förstås, det jag ville komma åt var det där med att det som personerna har för händer, det som de håller på att utföra, tycks ta otroligt lång tid, på grund av alla tankar och sidoblickar, hågkomster och perspektivbyten som sker samtidigt. Det är en ansträngning att ta sig in i boken. Mer så här än i Mot fyren, tyckte jag. Men den har jag å andra sidan läst två gånger, det kanske är så att hon gör sig bättre vid omläsning, Woolf?

Hur som helst är jag väldigt sugen på den senast utgivna på svenska, debutromanen Resan ut. Satt på jobbet häromdan och (fortbildade mig genom att) läsa en massa recensioner av den. Det är något med beskrivningarna av den som är – kanske inte skrämmande precis, men mystifierande. Jag tycks, utan att ha läst The Voyage Out, ha skrivit något som har mer än bara enstaka beröringspunkter. 

Inte språkligt, det tror jag inte för ett ögonblick. Woolf är inte en av de författare vars språk jag sveper omkring mig medan jag läser, som jag dricker, som jag härmar, leker med, som jag låtsas att jag använder. Hennes språk arbetar jag mig igenom, men beundrar det samtidigt. 

Men: tematiskt, möjligen. Geografiskt, eller snarare biotopiskt (kan man säga så? Djungel som djungel, alltså, fast vi befinner oss på var sin sida om Stilla Havet). Å, det är något konstigt med dessa intertextualiteter som UPPSTÅR. Hur går det till? 

Måste alltså läsa hennes roman för att ta reda på. Något. Vad? Hur? 

Jessica frågade mig vad jag hoppas på: att böckerna ska vara lika eller olika. Olika, tror jag. Det bara fascinerar mig med de (möjliga, eventuella, ännu okända) likheterna. Det roar mig. 

Ja, det blev inte mycket om själva romanen Mrs Dalloway, men ni har kanske redan läst den allihop? 

Jag vet faktiskt inte vad jag TYCKTE, om man nu ska prata om tyckande. Först öppnade jag ett nytt inlägg här med rubriken "Tänk om man inte tycker om Woolf!" Men sparade det tomt utan att skriva mer. Det är ju inte att jag inte tycker om det. Men att det är rätt svårt. Eller kanske inte vad jag ville ha just nu? 

Nu står jag på kö på Resan ut, får väl se vad summan blir av det hela. 

En dag på jobbet

Har jag sagt att jag har världens roligaste jobb? 

Om ni NÅGONSIN skulle få för er att tänka på mitt bibliotekariearbete som "brödjobb" eller "något att falla tillbaka på" eller "(don't) quit your day job" – hejda er! Ni har fel. 

Jag och J. brukar skoja om att bibliotekarie inte är ett arbete – det är ett kall. Fånigt, kanske, men jag träffar få människor som verkar tycka så mycket om sitt jobb som bibliotekarier. 

Igår var en sån dag när jag gick omkring på jobbet och tyckte att jag gjorde nåt bra. Något meningsfullt, det är väl det det handlar om. 

Jag rekommenderade både Foxfire och Som landet ligger till en person som jag hoppas kommer att uppskatta dem. Jag letade efter befolkningsstatistik från 1940-talet samt diskuterade om det verkligen var så att det föddes mer barn än vanligt under kriget, och i så fall varför. Jag pratade lite om Philip Pullmans Guldkompassen. Jag  förundrades över ett fantastiskt konstigt fel som vårt datasystem ställt till med. Jag pratade med ett gäng mycket små och mycket glada tredjeklassare som jag tidigare bokpratat för (de ville låna Twilight, vad gör man åt det? Hämtar boken och andas lite inuti om att de kanske möjligen eventuellt är lite för små för att verkligen fatta grejen ...). Jag letade fram böcker om tryckteknik, om bonzaiträd, av Foucault (på avdelningen Kt  – allmän kulturhistoria). 

Etc. Etc. 

Det låter kanske inte så mycket. Men det är sånt jag verkligen gillar. Saker som får mig att känna att jag inte slentrianjobbar. 

Alltså, CityMail (företaget vars namn helst inte bör nämnas, men OK då, för att ni ska begripa) var ju inget mer än brödjobb, i nio månader. Slit och släp i snö och regn och utan vikarier (när vi lärde oss att HATA ordet vakant). Det enda det lärde mig var den yttersta innebärden av solidaritet. I praktiken. Och det är förstås en livsvisdom. I övrigt - nichts och nada. Biblioteket, däremot. Något HELT ANNAT. 

Jag ville bara säga det. 

Februari: framtidsdrömmar

Just nu tänker jag (osunt?) mycket på vad jag ska skriva sedan. Vet inte om det är ett tecken på att jag är lite trött nu, på den här andraromanen, eller om det är ett friskt och sunt sätt att tänka framåt. 

Men, hur som helst, jag tror att jag skrivit det här nånstans tidigare: jag tänker att det ska bli något kort (max 150 boksidor, typ) och koncentrerat, någonting fokuserat. 

Samtidigt, i efterdyningarna av Försoning, tänker jag att jag ju faktiskt verkligen gillar det där: de stora gesterna (så länge det hålls under nån sorts kontroll, och det gör han, McEwan), stora känslor etc. Och att jag djupt inom mig samlar på sådant, hur det nu kan uttryckas. Jo, just samlar. 

Det skrivande livet som en lång löpande linje framför mig, och allt jag ska komma att skriva (det är nu jag måste tänka att jag förstås kan dö IMORGON, och då blir det förstås inget mer. Men i bästa fall!). Och nu, just nu, växer något fram (i huvudet än så länge, inte så mycket i datorn) som kanske blir kort(are), som kanske kan bli koncentrerat, med en tydlig linje, en kurva som inte är den klassiska dramatiska. 

Men att sedan. Så där som Försoning skulle jag ju vilja kunna skriva. Och våga. 

Och att kunna skapa personer som läsaren fäster sig så vid, att genom dem kunna levandegöra ett helt skede av Kriget (evakueringen av Duncerque!), som lever kvar också efter att boken är ihopslagen, undanlagd, återlämnad. 

Åh. 

Litterära spellistor

Jag funderar över det där med att skriva till musik. Apropå text i SvD igår. 

Allt som återstår skrev jag till extremt känslosam musik. Obegripligt starkt ibland, kanske. Antony and the Johnsons, Sigur Rós, balkanblås. Det var vad jag behövde för att försätta mig i den där stämningen, det är ju ganska högstämt, det är stora känslor. Det är också ett språk som vill ha det där, också när det är återhållet så vibrerar det, tänker jag. 

En lite rolig grej är ett stycke i slutet av boken, där Emma står vid brunnen en mycket kall vinterdag: "Inuti henne är det en eld, jag brinner tänker hon, det är en eld som ingen snö och ingen rimfrost kan släcka, men herregud, så kan man inte uttrycka sig!"

Jag misstänker att jag lyssnat på Blue Angel lite mycket just då? Det har förstås inte skett omedvetet, det var en bild jag ville ha och behövde. Och att det fungerar. 

Nu har hela den där skivan oerhört starka associationer till debutromanen för mig. Nästan för starka. Jag tycker fortfarande mycket om den, jag älskar hans röst och de svepande storslagna melodierna, men … Lite som viss musik jag lyssnade mycket på med vissa ex. De är för tätt förknippade med den personen, nästan otillgängliga idag. Kanske måste jag helt enkelt avprogrammera mig när det gäller Antony? Lyssna på den och göra något annat, tänka på något annat. Jo, jag HAR ju lagt debutboken bakom mig. Det ska väl gå. 

(Jag har ofta råkat ut för det här, att programmera en viss skiva till en viss stämning. När jag i högstadiet läste Född den fjärde juli  var det nån skiva som jag spelade om och om igen samtidigt, som sen för alltid associerades med den där hetsiga stämningen i boken ("Jag kommer aldrig mer att kunna göra det mot ett träd!" var en formulering som jag och C. funderade mycket över: vad var det han ville göra? Knulla, runka, kissa? Någonting i de regionerna, förstås, men mot ett träd??)

När jag läste Björn Larssons Long John Silver, och läste om Skattkammarön i ett enda sammanhängande piratrus lyssnade jag på Les Negresses Vertes, en skiva som sedan dess har bevarat något av det där äventyrliga, medryckande. Något av Hispaniola, av ön, av Long John. (Åh, jo, jag kan återpublicera min kärleksförklaring till Long John Silver här på bloggen nån gång, den som var med i något nummer av Fantasin.)

Och nu alltså skrivandet som också tränger sig in i musiken. Men det här tror jag att jag kan leva med. 

Den här nya romanen är skriven till en hel del klassiskt: Bachs cellosviter, Scarlatti. Men också till mycket stor del till musik från gamla Bollywoodfilmer (50-60-tal ungefär), samt 1940-talsjazz (Spellista här). I stora drag. 

Det är inte bakgrundsmusik jag är ute efter när jag skriver, jag vill försätta mig i stämning, i känsla. När jag flödesskriver kan jag lyssna på snabb och röjig musik, om och om igen. Som att jag behöver jaga upp mig lite, få fart på fingrarna, komma loss. 

Det finns något i det där också, att jag passar mig för att lura mig själv med musiken. När jag läser igenom, när jag har den kritiska blicken, då gäller det att inte lyssna på musik som liksom hjälper till att göra texten som jag önskar att den var. Hellre ingenting, då, bara tystnad och min egen blick och texten. 

Topp Twins - Untouchable girls

Hur kan man INTE älska dessa kvinnor? 

Linda och Jools Topp, Nya Zeeländska hästtjejer. Lesbiska tvillingar. Protestsångare, kabaréartister, sångare, joddlare. 

Såg en dokumentär om dem igår på festivalen: Topp twins - untouchable girls. 

Engagerande! Inspirerande! Roligt och gripande. 

En man i filmen sa om dem: "De är nog de MINST – och jag menar det här på ett positivt sätt – professionella människor jag vet." Det föreföll att vara helt sant. De tycktes vara precis exakt sig själva, hela tiden. Här är vi, ta oss som vi är. Och man älskade dem! 

Och även om det blev lite mycket Stefan&Krister ibland i klippen från deras olika shower, så förlät man dem det också. Bara för deras känsla. 

Barndom

Så här vill jag tänka mig att hela min barndom var, precis som på de här bilderna. Det är min pappa som tagit dem, jag tycker om stämningen, stämningarna. Ljuset. 

Och jag tycker om mig på bilderna. 

Älvsborgsgatan, i sälgen: bästa klätterträdet.

Någonstans i skogen. 

Är det så här man blir den man blir? Hur går det till? 

Hur kan det komma sig att jag fyller 31 i år men fortfarande känner mig EXAKT som flickan på den första bilden. Att jag, när jag tänker på henne och hur hon tänkte och tyckte, kan få känslan av att hon var precis som jag är nu. Det är inte helt sant, förstås, säkert är det rätt långt från sanningen. Men hur ska man kunna begripa sig själv som barn?

Så här:

Och låt mig nu, innan jag återfaller i vanan att kalla denne unge man för 'jag', betrakta honom som en individ för sig, nästan en främling […]. För naturligtvis är han nästan en främling för mig. Jag har reviderat hans åsikter, övergett eller överdrivit hans fördomar och vanor. Skelettet har vi fortfarande gemensamt, men dess yttre hölje har förändrats så till den grad, att jag tvivlar på att han skulle känna igen mig om vi möttes på gatan. Vi har vårt namn gemensamt och ett kontinuerligt medvetande; något avbrott i följden av dagliga försäkringar att 'jag' är 'jag' har inte förekommit. Men vad jag är har omvandlats under dagar och år tills nästan allt som numera återstår oförändrat är själva insikten om att man är vid medvetande. Och den insikten är gemensam för alla, den tillhör inte någon särskild människa. (s. 13)

Christopher Isherwood, ur Där nere på besök. 

Shitty first draft

På min dator har jag en liten gul dymo-lapp med texten VÅGA VARA DÅLIG. Jag tror att det var Klara som myntade det där, på Skurup. Det har hjälpt mig igenom många kämpiga stunder med fingrarna mot tangentbordet och pannan blåslagen mot texter. 

För tillfället läser jag Anne Lamotts Bird by bird – some instruktions on writing and life, och där finns ett annat mycket användbart begrepp: Shitty first draft. I princip är det ju samma sak, bara med en annan formulering. Skriv det bara, skriv det riktigt jävla dåligt bara du får ut det på papper/skärmen. Sedan kan man redigera det där första dåliga utkastet (Lamott skriver roligt om att hon alltid är rädd att bli påkörd av en buss innan hon hinner redigera det, tänk om världen skulle får reda på exakt hur shitty hennes shitty first drafts är!), och igen och igen och igen. 

Igår kväll, mitt i skrivandet, slet jag åt mig en penna och skrev SHITTY FIRST DRAFT! på en liten lapp som jag tejpade fast på datorn. 

Istället för att sitta och glo och försöka värka fram de där scenerna/samtalen/rörelserna är det lika bra att skriva det. Dåligt som fan men i alla fall skrivet. Går det inte att vaska fram något alls så har jag i alla fall skrivit, och ur det kommer det något bra, förr eller senare. 

Nej, ingen försoning

Läste ut Försoning igår kväll. Jag har hetsläst den på tåget till och från jobbet, tvingat mig att fortsätta, tvingat mig att sluta. Bitvis plågsamt, nästan hela tiden mycket mycket bra. McEwan arbetar med SPÄNNING på ett sätt som jag uppskattar i teorin men som samtidigt är plågsamt att läsa. Det håller fast läsaren, tvingar en vidare. 

Jag minns inte om jag skrev om Kärlekens raseri som Lerumsbibblans bokcirkel läste, men något av det jag uppskattar mest hos McEwan är hans precisa iakttagelser av skeenden, replikskiften, handlingar. Det finns också här. 

Flickan Briony, 13 år gammal, som sitter i en garderob och grubblar över det faktum att hon kan få sitt finger att böja sig med tankekraft, men att hon inte kan lura sig själv att böja fingret genom att tänka Nu ska jag böja det. 

Hennes tankar om skrivandet, så fina iakttagelser! 

Jo, jag var förberedd på att jag skulle bli omskakad. Inte bara av romanen i sig, det planteras gång på gång, eller sägs rakt ut, att det inte kommer att sluta lyckligt. Eller, hur det ska SLUTA vet man faktiskt inte, men att det på vägen dit kommer att gå åt helvete fastställs rätt tidigt. 

A. läste romanen innan mig, och hade en sömnlös natt då han gick upp på natten och grät efter att ha läst klart. 

Igår läste jag till slut färdigt den. 

Men, åh, redan på väg till jobbet: fruktansvärda scener från ett sjukhus i London efter evakueringen/reträtten från Dunkerque. Jag kan inte läsa det, inte när det är bortsprängda ansikten, när det är öppet in till hjärnan. Skummade förbi det värsta, höll tillbaka tårarna på pendeltåget. 

Men så, alltså, läste jag ut romanen. Läste med handen för munnen, läste mig igenom alla dessa skiftningar som jag inte föreställt mig. Slog ihop boken, räckte den till A. och började gråta. 

McEwan skapar ett slut åt berättelsen, åt personerna. Det är inte försoning, men det är åtminstone vissa saker som blir, vad ska man säga, lösta. Som läsare tar man bara alltför tacksamt emot det. Åh, ja! Ja! Förvånad men glad läser man vidare. 

Och sedan, i en mening, slår han sönder det. 

Och det är givet, det är självklart. I efterhand begriper jag ju att det inte kunde sluta så, inte som man först tror. 

Det är en uppgörelse med fiktionen, med melodramen, med romantiken. Och kanske är det min egen romantik som fick mig att gråta gråta gråta?

Hopplösheten, vetskapen om just detta: det KAN inte sluta på något annat sätt. Men att han låter en hoppas.