onsdag 7 december 2016

Sträckläsning

Läste den här boken igår. I ett sträck.

Jessica har översatt, och är i sluttampen av korrekturläsningen. Jag skulle liksom bara läsa och bidra med eventuella korr-pet. Men fastnade helt, och läste (från skärm!) i tre timmar eller så. Tills det var över läggdags, men då var jag klar.

Boken kommer inte förrän i januari-februari, så jag ska inte föregå några recensioner, men den innehåller personer som jag gärna ville vara med, och vars internskämt och referenser och sms-konversationer jag ville få smygläsa... Tips tips!

fredag 11 november 2016

onsdag 9 november 2016

tisdag 8 november 2016

Snabb uppdatering om Silver (och Dolores?)

Jag följer ju inte serien Black Sails, såg ett eller kanske två avsnitt, men fastnade inte, och gillade framförallt inte castingen av Silver.
Följer den ändå lite på håll, via bloggar, och det verkar åtminstone arta sig något. Nu har Silver blivit av med benet, odlat skägg och ser lite mindre ut som en smörsångare från 1992. DOCK ATT jag fortfarande anser honom felcastad, och att han borde vara blondare, grövre, längre, och mindre spoling. Men men. Man kan inte få allt, förstås.

Se här:


Är det månne Silver och hans blivande partner-in-crime och diverse annat? Hon som jag (och Björn Larsson) kallar Dolores? Man kan ju hoppas!



Mer grubbel här. Flint i bakgrunden.

Serien tycks vila tungt (åtminstone i fansens ögon) på en halvt-om-halvt/icke uttalad romans mellan Flint och Silver. Jag är för! Flint i serien är tydligt bi, vilket jag ställer mig bakom (även om ”min” Flint  enligt Dolores varken åtrådde män eller kvinnor, bara sig själv, och makt. Ifråga om VISSA saker är jag faktiskt öppen för olika tolkningar. Däribland Flints sexualitet.).

Först fick Silver i serien träben, vilket alltid retar mig, eftersom det inte är kanon (som i följande av (litterär) tradition, alltså, inte den som säger boom…), men nu verkar han ha krycka istället. Och bord att stödja sig på. Allllll is well.

Bilderna hämtade härifrån. 

tisdag 1 november 2016

Skrivprocess

På fredag åker jag till Stockholm för att träffa Redaktörn och gå igenom manuset.

Medan jag funderar över ändringar och eventuella omskrivningar har jag detta andra projekt löpande i huvudet, och i datorn. En wordfil på 140 sidor, det har aldrig funnits så här mycket text såhär snabbt. Eller så här parallellt, kanske jag ska säga. Nu är det ju inte 140 sidor TEXT, för massor (hälften? mer?) är skisser, anteckningar bara, instruktioner till mig själv, bakland, gulmarkerade bitar. Men ändå. Det är ändå mycket. Och jag skriver mycket om det, i mitt parallella baklandsdokument, resonerar med mig själv om hur det kan bli och vad jag vill och vad jag ska ta tag i – sedan. För jag ser vad jag gör: jag återkommer ständigt till ”Sedan, när Tiden är inte än är ivägskickad och färdig, då ska jag …” ”Sen ska jag rita tidslinjer och tänka på dramaturgi och plot och struktur. Inte nu!”

Jag förstår ju vad det är jag gör, det är ett sätt att hålla det här parallella skrivandet lätt och lekande och kravlöst. Det är att skjuta allt allvar på framtiden. Jag misstänker att allt detta framåtskjutande kommer att backlasha rejält sen, när jag väl når den där punkten när boken (Tiden … alltså) väl kommer ut. När den faktiskt är färdig och bortom min kontroll. Då skulle jag tippa på att det vore klokt att TVINGA mig till en paus från detta andra, för att inte alldeles köra fast i det som är dramaturgi, struktur, plot, allvar.

Det gäller att lära sig att förstå sin process, och hänga med i svängarna. Får väl se om jag lyckas.

söndag 30 oktober 2016

fredag 28 oktober 2016

tisdag 25 oktober 2016

Nog nu!

Det var alltså precis nu, precis idag det hände: jag fick NOG. Nu räcker det. Nu biter jag ihop om allt som det innebär att skriva om detta, och så gör jag det.
Alltså. De flesta av er vet detta redan (några gör det inte), men ni kan få hjälpa mig att sprida det. För det behövs uppenbarligen information.
En enkel regel: fråga inte om någon är med barn. Inte ”när är det dags?”, inte ”Du borde ta det försiktigt i ditt tillstånd”, inte ”Vad roligt, när ska det bli?”. Säg INGENTING, helt enkelt.
Kanske är personen gravid – det har du inte med att göra. Kanske är den det inte – och det har du inte heller med att göra. Kanske är det tionde gången personen får frågan eller påståendet slängt i ansiktet, kanske blir det svårare och svårare att med lätt ton säga nej, säga ”jag är inte i nåt tillstånd”, säga ”det är så här jag ser ut”, andas djupt och säga ”man behöver faktiskt inte kommentera folks magar”. Det blir bara för alla parter oerhört pinsamt och stelt sedan, när du ska be om ursäkt och ta tillbaka och klampa längre och längre ut i det JÄVLA klaveret. En enkel regel, alltså: håll bara tyst. Säg ingenting. Du vet ingenting om den här människan som står framför dig, vars mage du tittar på. Ingenting. Var bara tyst, lägg dig inte i. Det är oartigt, otrevligt, elakt, gränslöst och dumt. Du har inte med min kropp att göra, inte när den är gravid och inte när den inte är det. Kan vi säga så? Tack.

söndag 23 oktober 2016

Något lite om tempus

En gång, när Allt som återstår var ny, var jag med på Bokens dag i Karlskrona. Där medverkade även bland andra Per Wästberg. Vi hälsade, han visste något om vem jag var, och han sa: ”Jag har noterat att du är en av de författare som använder presens …” Inte ogillande, möjligen uppskattande. Jag minns inte mer av det där samtalet, men det gjorde intryck på mig.
För ja, presens är mitt förinställda tempus, kan man säga. Om jag inte tänker så är det så jag skriver. Allt som återstår, Mot ljuset. I Mary Jones finns ju ett nuplan i presens men även återblickarna i imperfekt preteritum. Tiden är inte än är också den skriven i presens.

Och så har jag ett textdokument i datorn som just nu är 140 sidor, kanske blir det såsmåningom bok nummer fem, kanske inte. (Men det är förstås vad jag hoppas.)
Sedan igår ägnar jag mig åt att skrolla igenom alla denna text och ändra tempus. Från presens, som så att säga bara runnit ur fingrarna på mig, till preteritum. Tror nu nämligen av olika anledningar att det är så det ska vara.
Skiftet är oerhört plågsamt. Både ansträngande med allt pet, men kanske framför allt att övergången inte  är smickrande för texten, eller hur jag ska säga. I det första skedet framstår allt som sämre. Ganska mycket kommer att behöva skrivas om, för att jag beskriver saker på ett annat sätt i presens än vad preteritum tillåter. Men det är jätteintressant, för jag får syn på hur jag gör, hur jag skriver. Var och hur jag placerar personerna, hur jag låter dem röra sig. En del av det kommer att behöva bli annorlunda nu, och det gläder mig. För jag vill inte göra samma sak ännu en gång. Visst har det att göra med var jag är i processen med Tiden är inte än: redigeringen. Men också något mer än det. Och framför allt hänger det ihop med själva texten, vad den är, vad den skildrar, hur jag önskar att den ska kunna bli. Då tror jag helt enkelt att presens är fel.

Men jag återkommer om detta, lovar.

torsdag 20 oktober 2016

INGENTING har hänt på sex år! Eller: Det är tydligen så här det ska kännas

Hehe. Jag klickade på min tagg "redigering" här i högermarginalen, och läste allt jag skrivit om manusredigering genom åren. Suck.
Men alltså. Jämför det här inlägget från 2010 (det var då Mot ljuset det handlade om) med det jag skrev häromdagen. Också i oktober - eftersom alla romanerna utom den första kommit på våren, så har ju de olika faserna i manusarbetet infallit vid samma tid på året.
Ja, ja. Jag säger exakt samma saker. Färdas genom tiden, och visst är det något skönt i att det har känts så här förr, men. Jag upplever precis samma sak, om och om igen. Jo. Det finns en tröst i det, förstås. Detta att kunna skilja process från vanlig ångest.