Romanen

I januari kommer min roman "Kejsarens ansikte" på Romanus & Selling. Snart ska jag börja läsa korrektur, och det kom över mig idag att nu är det bara det kvar. Bara korrekturet. Sedan är boken klar, och ska ut, och bli läst. Det är otroligt – och roligt. 

Så här fin är den, det är Sara R Acedo som gjort omslaget. 

En podd om skrivande och litteratur

Nu finns vår podd inte längre bara i våra huvuden, eller i vår inspelningsutrustning – utan faktiskt bland poddar! Att lyssna på!

 

Första avsnittet har temat ”Fiktiva minnen” och andra avsnittet ”Hybris och självtvivel i skrivandet”.

Länk till Spotify här. 

Länk till podbean här.

Det gränsar till galenskap

 ... en podd om skrivande och litteratur. Ja! Snart i en eter nära dig. Det är Mattias Hagberg, Martin Engberg, Jessica Schiefauer och jag som tillsammans kommer att prata om ämnen som intresserar oss inom detta vida fält. 

Håll utkik! Uppdatering kommer när podden finns i sinnevärlden.

Utrikes nyheter

Igår fick jag för första gången se omslaget till den italienska utgåvan av Mary Jones historia - eller La storia di Mary Jones som den förstås heter. Redan den 5 april kommer den! Allt tack vare proffsen på Brandt New Agency!

Och se här vad fantastiskt fint!

 Märkligt att se, tycker jag, eftersom boken för mig så mycket ÄR det svenska omslaget. Men jag ser ju nu att den även är den här bilden! Om än på ett annat sätt.

Wohoo! Kolla här!

Nu finns ju faktiskt boken till och med att bevaka!

Och i förlagets vårkatalog.

Den tiden på året

Hej stackars lilla bortglömda blogg. Och eventuella läsare!

Det är ju den tiden på året igen: tiden då skiftet från sommar till höst sker i och med Bokmässan. I år hade jag ett mycket lugnt program, åtminstone vad det gällde eget deltagande. Pratade med Jessica på lördagen på Biblioteks- och berättarscenen om vårt Bläckäktenskap – som för övrigt annonserades i Vi Läser i våras, under rubriken ”Vi har hört …”:

I övrigt gled jag omkring och var på oförskämt bra humör och lyssnade på olika seminarier. Meg Rosoff, Herta Müller, Kristian Lundberg, Nina Björk och Göran Greider, Hans Ruin och Henrik Berggren, Ove Sernhede, Anna Larsdotter (om boken ”Kvinnor i strid”).
Summa summarum mycket bra.

Det dracks bubbel. Jag var på middag både med min agentur och med förlaget. Pratade och pratade och pratade. Fick testpitcha kommande romanen några gånger för olika människor. Fortfarande lite svettigt, men det ska nog ge sig!

Sen är mässan över, som varje år. Och en sorts post-bokmässe-blues kommer och sveper in en i en blöt yllefilt, innan man hittar tillbaka till sin egen verklighet. Tur då att jag har ett jobb som liksom rycker en tillbaka: förbereda bokprat, göra affischer, arrangera fotograferingar, planera projektansökningar, läsa och köpa ungdomsböcker … Och det är bara tisdag.

Lilla Björka

En vecka med solsken, milda vårvindar, vitsippor, tofsvipa och tranor på fälten intill har jag och Jessica tillbringat i Elin Wägners Lilla Björka, i Bergs socken i småland.
Fabulöst.

Vi har pratat, skrivit, läst, diskuterat, redigerat och tänkt så att vi blivit helt utmattade. Även när vi FÖRSÖKTE vara lediga blev det att vi skrev. ”Nu tar vi kväll, om du riggar datorn för lite Sherlock där uppe, så diskar jag undan så länge” – vilket sedan resulterade i att den som skulle förbereda för filmkväll bara skrev lite till, och den som diskade och sen kom upp blev så sugen att hon också hämtade sin dator.

Vi har pausat för att laga mat, och äta på verandan, vi har pausat för att gå långpromenader och en gång cykla till lanthandeln i Tolg.
I övrigt har det varit arbetsintensivt och ljuvligt.

Jag har påbörjat redigeringen av det som fortfarande kan gå under namnet Digerdödsromanen (lovar återkomma när det finns en bra titel…), samt lustskrivit på nästa grej. Känner igen mina faser vid det här laget. I redigeringsfasen FLYR jag till annat skrivande. Så också nu.

Här satt Elin Wägner, i arbetsrummet på ovanvåningen. Nu har jag suttit precis där, skrivit med samma vy utanför, samma rum för ögonen. 

Också arbetsrummet. Idel vackra detaljer. 

Fönstret nedanför trappan. Varje eftermiddag detta ljusfenomen.

Vi sov i sängar som stått i prästgården i Tolg, där Elins morfar var präst. Teoretiskt möjligt, alltså, att hon någon gång legat i dessa järnsängar. Oavsett sov vi gott, med Elin vakande över oss. 

Verandan i söder. Lämplig för frukost, lunch, samtal, läsning, eftermiddagspauser i solen. 

Och sedan, allra sist: Elin och jag i arbetsrummet. 

Lilla Björka

På måndag far jag och Jessica till Småland. Närmare bestämt hit. Elin Wägners hus Lilla Björka, dit man kan vara lyckosam nog att få gemensamt stipendium. Vi ska vara där nästan en hel vecka. Skriva, läsa, prata, dricka champagne, promenera (eller jogga, om andan faller på!), läsa, skriva, prata. Sa jag prata? Skriva? Ni fattar.
Det kommer att bli ljuvligt.
Ganska många veckor nu, genom en hetsig och intensiv tid både på jobbet och hemma, har jag sett fram och sett fram och sett fram emot denna resa, denna vistelse. Denna TID. Så värdefull.
Och nu är det alldeles strax dags.

Jag tror att jag kan lova rapporter här, och/eller i diverse sociala medier.

Nu kan vi fira!

Förlaget har sagt ja till bok nummer fyra!

Blunda. Andas. Kasta sig ut.

Nu skickade jag manuset till förlaget.

Ett genombrott!

Efter att ha suttit i soffan några kvällar och skrollat och petat tämligen håglöst i texten hände något i fredags.
Jag och Jessica har skrivfredagarna tillsammans: frukost/brunch, skriva, prata, därefter träna. Det funkar förvånansvärt bra att sitta mittemot varandra vid ett cafébord med varsin dator och varsina lurar, och ömsom vara avskärmade och ömsom delaktiga.
Nu i fredags började jag med att beklaga mig över hur segt det var, hur svårt jag hade att få till vissa passager i texten. Vi tittade på kapitelöversikten och på en förteckning eller bild jag gjort av alla scener och hur de hänger ihop/vad som driver vidare framåt (ibland finns det inget annat än papper och penna som funkar när jag ska få överblick).
Och så kom ett sånt där genombrott av typen: ”Vad händer om du testar att…?”
Jag bröt upp texten i del I och del II, numrerade om kapitel, klippte bort, flyttade om, fick plötsligt syn på gammal och inaktuell text, oförklarliga darlings medmera sådant. Det blev många pauser med fingret i luften där jag sa ”aha!” och ”men då måste jag ju…” eller bara satt och glodde framför mig för att visualisera textens nya utformning.
Nu har jag haft några dagar på mig att bekanta mig med det nya, och skriva till, skriva om, peta mer. Det känns väldigt väldigt bra. Saker återstår fortfarande att skriva, och allting kanske inte har lagt sig sömlöst på sina nya platser, men det som skett har löst mycket.
Snart nu, alldeles snart, är det dags att skriva ut och läsa på papper – jag läser alltid på ett annat sätt då, och har lättare att SE texten. Sen ska Axel få läsa. Och sedan … ja, vem vet. Förlaget?

Pepp pepp pepp pepp

Sherlock Christmas Special: The abominable bride.
Visas i England och världen strax efter nyår… håller tummarna för Sverige.


Så här alltså:

I ett märkligt parallellt universum utspelar sig detta alltså i sent 1800-tal istället för i nutid. Mycket intressant att se vad de gör med det.

Ögonblicksbild från kvällen

(Läs nerifrån och upp)

Arre wah!

Novellen är nominerad!!!
Det måste firas!

Kanske en flirtig förlovningsdans från K3G (Kabhie Khushie Kabhie Ghum, ungefär Sometimes happiness sometimes sorrow)?




Eller kanske lite Lodi-firande från Veer Zaara (en av filmerna som ju faktiskt nämns i novellen)? Plus för spelet mellan Amitabh och Hema – med Shahrukh som påhejande son.




Hur som helst: mycket glad att vara nominerad! Och i fint sällskap också, oj oj oj.
På bokmässelördagen blir det offentligt vem som vinner. Håll en tumme, va? Eller rösta, om ni gillar Mannat!

Ord, ord, ord!

Jag tror det var Martin Halldin som delade denna bild på twitter, jag tyckte att det var bra. Rätt så briljant reklam, faktiskt. 

Och det gjorde mig sugen på att uppdatera min upplaga av SAOL, som är från 1998. Fast gudarna ska veta att jag inte behöver fler tjocka böcker i hyllan. Men bara för att, liksom.

The story of Mary Jones

Jag fick ett mail idag som bland annat fint innehöll den här länken. Till en recension av Mary Jones på engelska, och en översättning av första avsnittet i boken.
!!!

Det är ju något med engelska och hur det känns att läsa formuleringar om min roman och mitt skrivande på det språket… Men det är också en fin recension! Se själva:

"Elin Boardy is wonderfully steeped in the classic novel that inspired her but determined to give it her own twist."

"The dialogue between the main characters conveys the mixed emotions, inhibitions and bravado of human interactions; it is understated, not strewn with briny piratical jargon; the psychology beneath the surface is finely observed."

"The author is a great portrayer of desire and repulsion and the heady cocktail they can sometimes make in combination."

Sånt där som jag ÖNSKAT att det skulle skrivas om boken!

Läs gärna.

Vinnare!

Den 19:e november var jag i Stockholm och tog emot pris! Vann alltså Tidningen Vi:s Litteraturpris, och är omåttligt glad och stolt. Nu precis i dagarna är tidningen ute, väldigt fina uppslag med och om mig. Skryt skryt!

Här är jag på hotellet innan jag begav mig till Riddarholmen för prisutdelning.

Jag fick diplom!

Här är den fina motiveringen: 

"Med gott humör, oförvägenhet och absolut gehör kapar Elin Boardy den traditionella äventyrsromanen och skildrar hamnkrog och skattjakt ur köksflickans underifrånperspektiv. I Mary Jones historia återuppstår Skattkammarön som en sinnlig berättelse om systerskap, solidaritet och oväntad kärlek."

Vi!

Ja, sen har jag ju faktiskt inte bloggat om hur himla glad jag är att jag är nominerad till tidningen Vi:s litteraturpris. Väldigt glad! I svår konkurrens med Therese Bohman och Stefan Lindberg.

Här kan man läsa om oss.

Så här låter motiveringen för Mary Jones:

”Den obemärkta köksflickans perspektiv på känd äventyrsklassiker visar sig vara en egen, rafflande historia om värdighet, med klass, kön och normkritik i minne.”

Tjusigt, inte sant?

Det är en häftig känsla som jag hoppas inte går över med fler utgivna böcker, det där att det jag velat säga och skriva och undersöka har GÅTT FRAM. 

*taggar inlägget med både yay och tjoho*

Stein Stein Stein!

Jag har upptäckt Gertrude Stein. Hon kom till mig med en tunn rosa rygg och svarta bokstäver: TENDER BUTTONS.
Det var av en slump, en halvtrappa ner i bokhandeln Athenaeum i Amsterdam.
Jag tror att jag kanske läste det första:

A CARAFE, THAT IS A BLIND GLASS.
A kind in a glass and a cousin, a spectacle and nothing strange a single hurt color and an arrangement in a system to pointing. All this and not ordinary, not unordered in not resembling. The difference is spreading. 

Och senare (ur A PIECE OF COFFEE):
"The sight of a reason, the same sight slighter, the sight of a simpler negative ansver, the same sore sounder, the intention to wishing, the same splendor, the same furniture."

Ljuden, språket, bilderna som undflyr. Vad ÄR detta? "Associativ förflyttning", sa Jessica, och vips hade hon uppfunnit en term för detta.

Denna tunna lilla bok (med fina illustrationer) bar vi med oss runt i staden, och läste högt för varandra på broar, på cafeer och restauranger.
Smaka, smaka!

"Dirt and not copper makes a color darker. It makes the shape so heavy and makes no melody harder."

"The sudden spoon is the wound in the decision."

!!!!

Vad det BETYDER? Ibland vet jag, ibland ser jag det, oftast är det undflyende. Men det gör mig hög och lycklig på språk, på ljud, på tungans rörelser och dessa munfullar, kallsupar av engelska.

Amsterdam

Imorgon bitti åker jag och Jessica till Amsterdam över helgen. Kombinerar nytta med nöje på en liten kort researchresa.
Jag ska bland annat hit:

Klicka! Den kan bli större.

Det är Begijnhof, här kan den intresserade läsa mer.


Ytterligare rapporter kan komma. Hej svejs!