Nej, ingen försoning

Läste ut Försoning igår kväll. Jag har hetsläst den på tåget till och från jobbet, tvingat mig att fortsätta, tvingat mig att sluta. Bitvis plågsamt, nästan hela tiden mycket mycket bra. McEwan arbetar med SPÄNNING på ett sätt som jag uppskattar i teorin men som samtidigt är plågsamt att läsa. Det håller fast läsaren, tvingar en vidare. 

Jag minns inte om jag skrev om Kärlekens raseri som Lerumsbibblans bokcirkel läste, men något av det jag uppskattar mest hos McEwan är hans precisa iakttagelser av skeenden, replikskiften, handlingar. Det finns också här. 

Flickan Briony, 13 år gammal, som sitter i en garderob och grubblar över det faktum att hon kan få sitt finger att böja sig med tankekraft, men att hon inte kan lura sig själv att böja fingret genom att tänka Nu ska jag böja det. 

Hennes tankar om skrivandet, så fina iakttagelser! 

Jo, jag var förberedd på att jag skulle bli omskakad. Inte bara av romanen i sig, det planteras gång på gång, eller sägs rakt ut, att det inte kommer att sluta lyckligt. Eller, hur det ska SLUTA vet man faktiskt inte, men att det på vägen dit kommer att gå åt helvete fastställs rätt tidigt. 

A. läste romanen innan mig, och hade en sömnlös natt då han gick upp på natten och grät efter att ha läst klart. 

Igår läste jag till slut färdigt den. 

Men, åh, redan på väg till jobbet: fruktansvärda scener från ett sjukhus i London efter evakueringen/reträtten från Dunkerque. Jag kan inte läsa det, inte när det är bortsprängda ansikten, när det är öppet in till hjärnan. Skummade förbi det värsta, höll tillbaka tårarna på pendeltåget. 

Men så, alltså, läste jag ut romanen. Läste med handen för munnen, läste mig igenom alla dessa skiftningar som jag inte föreställt mig. Slog ihop boken, räckte den till A. och började gråta. 

McEwan skapar ett slut åt berättelsen, åt personerna. Det är inte försoning, men det är åtminstone vissa saker som blir, vad ska man säga, lösta. Som läsare tar man bara alltför tacksamt emot det. Åh, ja! Ja! Förvånad men glad läser man vidare. 

Och sedan, i en mening, slår han sönder det. 

Och det är givet, det är självklart. I efterhand begriper jag ju att det inte kunde sluta så, inte som man först tror. 

Det är en uppgörelse med fiktionen, med melodramen, med romantiken. Och kanske är det min egen romantik som fick mig att gråta gråta gråta?

Hopplösheten, vetskapen om just detta: det KAN inte sluta på något annat sätt. Men att han låter en hoppas.