Där nere på besök

Här är en roman jag verkligen hellre skulle ha läst på engelska. Isherwood är över huvud taget en författare jag tror gör sig bättre i original.(Ja, och välkomna att hoppa på mig här med åsikten att ALLA författare givetvis gör sig bäst i original. Jo. Jo. Säkert.)

Annars är jag en mycket mycket dålig originalspråksläsare, lite för lat för att läsa på engelska. Jag brukar ursäkta mig med att jag ju faktiskt SKRIVER på svenska, och att det är svenska språket jag sysslar med. Nå, halvbra argument kanske.

Men Isherwood. Där nere på besök är inte en favorit bland hans romaner, att jag dessutom läste de "verkliga" historierna bakom ett par av avsnitten i boken när jag läste Christopher and his kind gör det inte bättre, höll jag på att säga. Överträffar verkligheten dikten, kanske. En rätt häftig dubbelexponering dock, av de "verkliga" personerna och de han förvandlat till karaktärer i boken. Francis, tex, som här heter Ambrose. Eller Heinz, som blivit Waldemar (och gått från pojkvän till vän, men med kraftiga undertoner av ... något). 

Jag tänkte att jag skulle provläsa boken på svenska innan jag köpte den, jag är ju ändå bibliotekarie i första hand, och bokköpare först i andra (även om jag vet att det kan verka annorlunda här på bloggen). Men nja, jag skulle väl förstås provläst den på engelska istället. Nu vet jag det. Issyvoo gör sig nog helt enkelt bäst i original. 

Det sista avsnittet i boken, Paul, var det jag tyckte bäst om. För att personen Paul var oupphörligt intressant: konstig, svårbegriplig, hela tiden med en underton av falskhet. Kan man alls lita på honom? Gör Christopher rätt som litar på honom? Vad vill han, vad tänker han – egentligen? Våldsamt roliga och träffande beskrivningar av Christophers känslor och förhållningssätt till Paul. Hur man ger någon något för att få ut något av det själv, av själva givandet. Men blir snuvad på sin "känsloorgasm" och därför lite besviken. Träffsäkerheten i det där påminde lite om det som jag uppskattar hos Ian McEwan: det brutalt klarsynta. Isherwoods jagform bidrar till det, berättaren verkar hela tiden vara rätt så hård mot sig själv. Det inspirerar mig väldeliga just nu. Inte i det jag skriver på NU (där är det tredjepersonsperspektiv, igen) men till något annat möjligt framtida.

Nu har jag lånat hem Violen från Pratern (och ursäkta mitt motsägelsefulla beteende, men också den på svenska), en liten fickformatsbok som jag kanske helt enkelt ska ägna lördagen åt.