Jag måste varmt rekommendera den här boken. En diktsamling för ungdomar, om ungdomar, av en poet som jag tänker mig att många placerar i det där lite svårare facket. Ungdomsbokspoesi?
Går det?
Det är sånt som vi bibliotekarier lite oroligt skakar på huvudet åt och bekymrat säger, "ja kanske om man pushar den ordentligt, så..." Det där har alltså inte med kvaliteten att göra, utan med den där känslan av att vissa saker är så SVÅRA att få ut till sina läsare. Och ofta just den där litteraturen som man önskar att flest människor skulle läsa. Se där ett av mitt yrkes största svårigheter och dilemman och utmaningar. (Det betyder alltså inte att vi inte försöker, att vi inte arbetar som sjutton med just det där, vill jag bara säga!)
Nå.
Aase Bergs bok är inte på något vis svår att läsa. Den griper tag direkt, den har en absolut klockren tonträff i att skildra ungdomar, tonårstankar, det där brusande vilda känslofladdret. Känslan av oövervinnerlighet, känslan av total bottensvärta. Spannet däremellan. Igenkänningen är total, här finns en sådan frånvaro av vuxenperspektiv att jag häpnade medan jag läste. Hur gör hon?!
Det är kort, snabbt, eftersom det trots allt på något sätt hela tiden också är poesi. Eller en ungdomsroman med många radbrytningar.
Inte vet jag. Inte spelar det mig någon roll.
Känslosvallet går upp och ner igenom boken, igenom kropparna, igenom huvudet och blodet.
Nej, jag tänker inte skriva någonting om handling eller huvudpersoner, jag tänker sluta nu och bara säga: LÄS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar