Smärtor

Efter en hel dag i smärtans grepp – någon sorts nackspärr, trodde jag, men snarare sendrag/sträckning/en nerv i kläm: ont hela vägen från en punkt bakom höger öra, ner längs nacken, innanför skulderbladet och då och då ut i armen) – kunde jag inte göra annat än att lägga mig i soffan med ett glas vin och den här boken:

I det totalt uppslukande språket och den första delens gastkramande obehag försvann det mesta av mina plågor. Ett språk som inte går att läsa sakta, liksom mat som måste hetsätas, glupas i sig, sväljas hel. Sedan hastigt färdig, och då vill man ha mer. Jag läste hela boken i ett svep, måste nog läsa den igen. 

Sjok av text, sjok av ord, och det lägger sig tillrätta intill allt detta som jag och A. tänkt på läst om pratat om under vistelsen i Berlin. Kriget, grymheterna, kunskapen, efterspelet. Duras skildrar det fantastiskt, fruktansvärt och jag tänker: "Det här är sant". 

Den första delen (novellen? kapitlet? avsnittet? berättelsen?) är den starkaste, den som gett namn åt hela boken. Men också de andra delarna har den där skärpan i språket, det där drivet. Jag har inte läst så mycket Duras tidigare (tror att jag försökte med Älskaren för rätt länge sen, men då var jag nog inte riktigt redo) men om det är det här man får så ska jag läsa mer. jag suger i mig det där språket, den där kristallklara torra tonen, iakttagelserna, obarmhärtigheten.