Dagar utan slut

Vilken febrig sträckläsning! Så där så att jag bar boken med mig och stod och läste vid spisen medan jag gjorde lunch. Läst hela dagen in i kvällen och tyckte väldigt mycket om den. Språket hetsar fram, både talspråkligt och brutalt och samtidigt bitvis hur vackert som helst. Huvudpersonerna är Thomas McNulty och hans John Cole och deras berättelse, hela tiden Thomas perspektiv och röst. Tiden är 1800-tal, före och under och efter amerikanska inbördeskriget. Tiden flyter fram lite hur som helst i romanen, eller kanske snarare ganska oviktigt. Det är upplevelserna och erfarenheterna och platserna som har betydelse.

Ishiguros blurb på framsidan är väldigt träffande: ”en våldsam och lyrisk vilda västern-roman som likt en rundmålning fångar den amerikanska kontinenten i sitt vardande”. Och så vill jag tillägga att det är en kärlekshistoria som inte liknar så jättemycket annat.

Översatt av ypperlige Erik Andersson.

Läs!

Tyll

Den här plöjde jag igår i soffan (hemma från jobbet med lite halsont och snuva. Känns som min vanliga förkylning men vem vet ...).

Tyckte mycket om den! Ett våldsamt bråkigt hungrigt krigiskt 1600-tal, personer som klev fram från sidorna, och så många riktiga personer att googla! Pikaresk och narrberättelse om högt och lågt men hela tiden så hjärtskärande mänskligt. Läs!

Läser just nu

Berlin, fjärde dagen

Te i köket på Greifswalder Straße.

Med hyrbil mot Seelowhöjderna. Det är jag som läser kartan men A som föreslår destinationen: han är den som är mest inläst på april-maj 1945 och nazitysklands fall. Nästan rakt österut från Berlin kör vi, genom knallgula rapsfält och vidsträckta åkrar. Nästan varje väg vi följer är en allé. Oupphörligt gissar vi trädens ålder: hur såg här ut för sextiofem år sedan?

Seelow är ett litet samhälle på en höjd, vi ramlar på ett Gedenkstätte, ett litet muséum över slakten 1945. Tittar på kartor, vapen, foton på generaler och vanliga soldater. Bäst är en dokumentärfilm med engelsk speaker som vi får se, även om det är svårt att hinna med i alla truppförflyttningar och strategiska eller ostrategiska rörelser. Bilderna i sig talar sitt tydliga språk: män och stridsvagnar som under granateld plöjer sin väg fram över just de här vidsträckta åkrarna som vi just passerat. Historiens närvaro också i nuet.

I en sekvens i filmen gräver en man upp resterna efter en soldat i en skog någonstans: filmens sista bild visar en stövel med ett uppstickande benpipa som han lyfter upp i solljuset.

Därefter kör vi hela vägen till Oder, och över polska gränsen (jag blir en smula obekväm eftersom H varken har pass eller ID med sig, men gränsstationen tycks helt övergiven). Vid Oder fiskar man, vi ser en stork, på tyska sidan ligger en stor föredetta militärförläggning, oerhört vackra gamla gulputsade byggnader med höga fönster som nu står stilla och författer bland kastanjernas tjocka kronor.

Tillbaka västerut mot Berlin, längs det som var Reichsstraße 1, den väg som i sin förlängning blir Frankfurter Allee och Karl Marx Allee. Men vi har inte fått nog: A vill se den skog söder om Berlin där en annan tysk armé (eller division eller bataljon, jag har svårt att hålla reda på terminologin) gick under strax innan krigsslutet. Jag ifrågasätter det vettiga efter att leta efter "en skog söder om Berlin" men A kan med lite betänketid säga vart vi ska: Halbe heter platsen. På små slingriga vägar kör vi dit, håller oss undan Autobahn.

Halbe är stilla, tycks nästan övergivet. Det är vardagkväll visserligen, men ska det vara såhär tomt? Återigen ramlar vi bara över platserna dit vi ska: skylten mot krigskyrkogården. Vi ser inte gravarna först, det är inga kors utan stenplattor i marken. 1 unbekannter kriegstoten står det (ursäkta min grammatik). Eller 72 unbekannte, 24 unbekannte. Och ibland några namn. De plattorna är lite större. Människor som är födda 1920, 1904, 1917. Patetiskt unga för att dö i en skog och bli liggande, visserligen med sitt eget namn på stenen, men ändå.

Det är en av Tysklands största krigskyrkogårdar vi har hamnat på. Här vilar sammanlagt 22500 personer. Män, vill jag skriva, men jag antar att det faktiskt kan vara kvinnor också. Lottor? Köksor? Kvinnliga soldater? Jag vet för lite.

I en trädtopp jublar en koltrast, det är snett solnedgångsljus och väldigt vackert. Den stora summan 22500 döda är fullständigt obegriplig. Hur förhåller man sig till siffror? Så här: man går omkring bland stenplattorna en stund, man stirrar mot himlen. Man överfalls av en stark känsla av meningslöshet. Man försöker, men misslyckas, att föreställa sig ihopsamlandet och gravsättandet av alla dessa kroppar. Varje år hittar man nya i skogarna. Att fortsätta gravsätta dem. Därefter återvänder man till bilen och kör vidare. Man pratar, liksom samtalen hela dagen till stor del har rört sig kring kriget och skrigsslutet.

Kioskvridning 140 grader

Delrapport 1:

Jag träffade Maria Ernestam en gång mycket tidigt i min författarkarriär, den delen av karriären som inträffade EFTER att boken kommit ut, alltså. Vi kom att prata om våra böcker (jag har ännu inte läst hennes) och det faktum att stora Nordsjöslaget 1916 finns med och har betydelse i båda böckerna. Lustigt sammanträffande, etc etc. Och hon sa att hon visste precis varför hon tog med det i sin bok, och jag sa att jag också hade en mycket konkret anledning. Vidare prat: givetvis är det så att vi båda två läst Peter Törnqvists text(er, tror jag) i GP om just stora Nordsjöslaget.

Ilandflytande soldater kring missommar 1916. Engelska och tyska, sedermera begravda i Sverige. Den bilden, de bilderna, hans språk (som jag redan då var oerhört förtjust i - låt mig återkomma om Fursten i folkhopen och Om takläggningen och döden). Min bok, som var under arbete just då (när kan detta alltså ha varit? 2006 eller 2007? Nåväl.). Så det blev ett avsnitt i min bok om Nordsjöslaget, så även i Maria Ernestams Alltid hos dig.

Och nu, NU, alltså även i Kioskvridning 140 grader. Kunde jag ju ha räknat ut. Det är (nog. väl?) inte samma text här som den som var i GP, men det känns förstås igen. Eller, jag tänker att han är mera lössläppt här, Törnqvist, än vad han var i tidningen. Var det mera som rapporter, men dock på hans omisskännliga språk? Här är det schwung, fart, lik överallt.

Och ja, gjorde man en jämförelse mellan våra tre böcker skulle det kanske vara omöjligt att gissa att de hänger ihop. Min text är ju så otroligt gravallvarlig och ödesmättad och Emmas skräck inför havet och drunkning och etc etc etc. Jag minns att jag gillade att skriva om det, precis som jag gillade att skriva om Titanic (fyra år tidigare, Emma går och är gravid med Sven, den kraken. I ett annat vatten.).

Men det ÄR tungt och ödesmättat. Kanske finns det korn av humor någonstans i Allt som återstår, men det är isåfall bara i repliker, hos personer (Emil, och Simon, nån gång Christian, det är männen som kan/får skämta, aldrig kvinnorna?), inte i själva texten, så att säga.

(Jag tänker på det nu, i arbetet med nuvarande. Jessica sa vid första läsningen att "Det här är en text som kan bära ett större mått av humor" och så är det. Fortfarande mestadels i repliker, tror jag, men gravallvaret är mindre tjockt och tungt. Hm. Humor i text, det intresserar mig. Det jag gillar är när det är språklekar, och när det finns en lätthet, i handlaget, i vändningarna. Inte KOMIK, men just det: lätthet. Det gör det här, i Kioskvridning. Men i min egen text? Nej, jag leker nog inte så med språket. Inte heller finns det en röst där som kan iaktta med road/roande distans. Rösten och blicken fortfarande LIMMAD på huvudpersonen. Men vad kan jag säga nu, i detta skede? Hypoteser!)

Men nu ger jag mig av från ämnet. Jag ville säga något om jämförelsen. Kanske får jag då läsa Ernestam till sist, och prova våra tre texter mot varandra. Återkommer (kanske) om det, då.

Jag ville få lov att ropa ett HEJA! såhär mitt i läsningen av Kioskvridning. Nu gör jag det: Heja!

Dagens fynd

... fast först när jag bara tittade snabbt på den tyckte jag att det stod Sailor behave. Freudiansk felläsning, förstås.

Fler snygga/skojiga affischer finns här, hos Public Library of Cincinatti & Hamilton County.

jag gillar särskilt kampanjen med Give more (good) books:

UPPDATERING: okej okej, där finns hur mycket fint och spännande som helst. Nu drunknar jag ett tag ...

Tunna röda linjen

Härom dagen/kvällen såg vi Terrence Mallicks Den tunna röda linjen. Andravärldskrigetfilm med Ambitioner. Men men men. 

Kära Terrence, jag vet att jag brukar sucka över filmer utan kvinnliga personer på rollistan, men jag kan ju också se fall där det är motiverat. Här, hade det nog varit det, för det blir nämligen pannkaka av det hela:

En av soldaterna har en fru som han drömmer om då och då, i tysta, poetiska bilder. Hon är gåtfull, halvt bortvänd, ser lite skör ut, de har sex, hånglar, i en sekvens gungar hon, i en annan står hon ute i vattnet i en klänning och säger "follow me" eller nåt liknande. Åh jösses, så patetiskt. Och helt totalt oväsentligt för filmen. Åtminstone så som det är gjort nu. Det hade varit mer trovärdigt om hon ANTINGEN var en person, eller om han vara tänkte på sexet, och om det då fått vara mer sex och mindre finstämt fyrtiotalshångel. 

Filmen börjar mycket bra, det tar fyrtio minuter innan någon skjuter, eller innan granater exploderar. En intressant inledning som bygger upp mot något annat än dussin-krigsfilmer. Men, MEN! Jag tycker att Mallick ändå faller i fällan, faller för lockelsen att framställa (en del av) sina personer i ett ärorikt ljus, i glansen av heder, mod, ärligt kamratskap. Jag menar inte att det där inte finns i en krigssituation. Jag menar att det hade varit intressant ifall han vågat (kunnat?) göra en film som inte sa det där som nästan alla krigsfilmer säger: att det FINNS något ärofullt i krig, en meningsfullhet ändå. 

Förutom detta var det bitvis oerhört vackra bilder, bra porträtt av flera av personerna (och de är några stycken), fint med de olika rösterna som talar, ofta svårt att avgöra exakt vilken av personerna det var. Och det fungerade väldigt bra. En mångstämmighet. 

Men, för en krigsfilm som är rå och brutal på ett ärligt sätt, som inte någonstans romantiserar kriget: se Gå och se (Idi i smotri). Rysk film från 1985 som är fruktansvärd men oerhört bra.