Februari: framtidsdrömmar

Just nu tänker jag (osunt?) mycket på vad jag ska skriva sedan. Vet inte om det är ett tecken på att jag är lite trött nu, på den här andraromanen, eller om det är ett friskt och sunt sätt att tänka framåt. 

Men, hur som helst, jag tror att jag skrivit det här nånstans tidigare: jag tänker att det ska bli något kort (max 150 boksidor, typ) och koncentrerat, någonting fokuserat. 

Samtidigt, i efterdyningarna av Försoning, tänker jag att jag ju faktiskt verkligen gillar det där: de stora gesterna (så länge det hålls under nån sorts kontroll, och det gör han, McEwan), stora känslor etc. Och att jag djupt inom mig samlar på sådant, hur det nu kan uttryckas. Jo, just samlar. 

Det skrivande livet som en lång löpande linje framför mig, och allt jag ska komma att skriva (det är nu jag måste tänka att jag förstås kan dö IMORGON, och då blir det förstås inget mer. Men i bästa fall!). Och nu, just nu, växer något fram (i huvudet än så länge, inte så mycket i datorn) som kanske blir kort(are), som kanske kan bli koncentrerat, med en tydlig linje, en kurva som inte är den klassiska dramatiska. 

Men att sedan. Så där som Försoning skulle jag ju vilja kunna skriva. Och våga. 

Och att kunna skapa personer som läsaren fäster sig så vid, att genom dem kunna levandegöra ett helt skede av Kriget (evakueringen av Duncerque!), som lever kvar också efter att boken är ihopslagen, undanlagd, återlämnad. 

Åh.