onsdag 30 september 2009

Med stormande känsla/med vrede

Alltså. Jag ville skriva ett resonerande och lite grubblande inlägg om att jag är missnöjd med texten just nu och/men att jag tror att det är bokmässehetsen som inte lagt sig än. 

Men. 
Men!

Jag är så inihelvete jävla förbannad över det här att jag inte kan skriva om något annat. 
Ett bibliotek? Är ni inte kloka?! 
Kan vi inte lägga ner hela Sverige när vi ändå håller på? Om vi inte har kultur, vad är det för mening med något? 
Det känns så oerhört deprimerande och trist att lägga ner ett bibliotek. Det ligger i luften så fort tiderna blir dåliga – hur kan det vara så? Hur kan det överhuvudtaget vara ett av de första alternativen? 

Nä, jag har inget mer välformulerat att skriva, vad kan man säga? 

Jag vill ha protester, jag vill ha demonstrationer, jag vill ha kamp! 
Kom igen nu, var samlas vi och när?


Bonustrack: Avanti Popolo

Höst!


Shahrukh och Rani i Kabhi Alvida Naa Kehna.

Kalla klara morgnar, frisk kyla och det där ljuset som är blekare nu, snedare. Ett gulvitt höstljus och sällan är Göteborg så vackert som denna årstid! Lönnarna flammar upp i en perfekt skala från grönt till rött, björkarna gulnar. 
Kalla soliga morgnar när jag med tåg passerar Partille och Jonsered på väg till jobbet stiger slingor av dimmor från Aspen, samlas i moln och driver in mot stan. Vattenytan alldeles stilla, och så dimmorna där ovan. 
Idag: första dagen med riktig tjocktröja under kappan. 

tisdag 29 september 2009

Edit och Edie!



Vi såg en fantastisk Maysles-dokumentär igår: Grey Gardens. Underbart, fantasieggande, inspirerande, klaustrofobiskt och gripande om mor och dotter Bouvier Beale i det stora förfallna huset i East Hamptons. 
Dialogerna! Grälen! 
Utfodringen av tvättbjörnar med formbröd på vinden! 
Musiken. Bilderna av Edie som ung!
Edies kläder och hennes ansikte, hennes fladdrande svängande underliga relation till sin mor! 
Och hennes relation till filmarna! Oh David, David, David. 
I ett telefonsamtal med David Maysles efter filmen säger hon "I think I've been in love with you for thirty years." Fint, rart, gripande (om än inte nödvändigtvis sant)!

Allt det böljande gröna kring huset, en trädgård som helt tagit över. Edie står på balkongen och ser ut över trädgården med en teaterkikare och säger att saker försvinner där: långsamt faller de till marken och är omöjliga att finna. 

Hennes repliker där i början: "It's hard to draw a line between the past and the present" – någonting ditåt. Ungefär DÅ ville jag lämna filmen, rusa till datorn och skriva. Men satt förstås kvar, eftersom det var så fängslande. 

Deras röster, deras sätt att prata samtidigt, mot och med varandra. Skuld och kärlek, svåra svåra känslor som nystats ihop under så lång tid. Vem är mest behövande? Vem är mest utnyttjande? 

Och: katterna, skräpet, husets förfall, ensamheten, musiken.

– – –

Om filmen på Wikipedia
Om filmen på Maysles hemsida.

söndag 27 september 2009

Med frihet


Här hittar jag världens finaste och mest inspirerande lista. Sånt här går jag igång på omedelbart. Så fint! 
Omsätt det i tanken från sätt att sjunga (och spela) till sätt att skriva! Fantastiskt! 

Se bara!



Med noggrannhet, med vrede, med stormande känsla. 
Med ledighet, med variationer, med munterhet. 
Ja! Ja! Ja!

lördag 26 september 2009

Text

... att skriva samtidigt som det är Mässa är förstås som förgjort. Redan i början av veckan blev texten blank och intetsägande. Försökte fundera på den, men det fanns inget fäste, inget som intresserade mig, inget jag mindes. 

Dock märker jag att det bubblar lite. 
På Bonnierminglet i torsdags fipplade jag vid något tillfälle upp mobilen ur fickan och gjorde en anteckning. Tyckte att det var högintressant, men var mitt i något och hann bara fatta mig kort. Mindes sedan vagt på fredagen att detta hänt, tog upp mobilen för att kolla. 
Vad det stod?

"Att han blottar sig?"

??? 
Jag begriper ju att jag inte menade blottar som i "påstridigt blottande av kroppsdel" utan som i "dela med sig av något, öppna sig". Men jag har INGEN som helst aning om vad det var jag tänkte. Jag minns helt enkelt inte min tankegång, och det retar mig som fan. 

Bokmässan, dag 3


KG Hammar samtalar med Jonas Gardell om Jesus. Draperiet bredvid scenen. 

Mer folk, mer av allt. Men jag lyckades behålla mitt lugn. Gick som i en bubbla. 
Fikade i V-hallen. Roligaste brottstycket av ett scensamtal: "Salman Rushdie? Bor han i Hammarkullen eller?" (Och det kan förstås ha varit namnet på en stockholmsförort med samma klang, men mitt minne har skrivit över det hela med Gbg-anknytning.) 

Blev spontanintervjuad i kön till Hammar/Gardell-seminariet av en man som såg att det stod "PRESS" på mitt kort. "Berätta om din tidning!" sa han, och det gjorde jag. Samt om debutboken etc etc. Vet inte om något av det var direkt up his alley, men han var iallafall intresserad, samt glad och trevlig. 

Lyssnade på Johan Hillton i ABF:s monter av en slump, köpte No tears for queers och fick den signerad med "Krossa könsmaktsordningen" som var hans slutord på montersamtalet. Yay! 


Mina inköp den här mässan har varit osedvanligt queer och det är jag nöjd med. Bra input!

Ikväll förlagets middag. 
Men nu: lugnet hemma! 

fredag 25 september 2009

Bokmässan, dag 2


Mässans åtagande:
Idag klockan 16.00 berättar jag om boken i Studieförbundet Vuxenskolans monter. 


Det gick bra! Det kom folk, det fanns koncentration trots mässbruset i bakgrunden.
Och bruset är verkligen brusande. Mer och mer för varje dag: söndagen kommer att vara en flodvåg. Då håller jag mig nog möjligen borta. Idag var det varmt, trångt, mer förvirrat än igår. 


Förberedelsestund på andra våningen. 

Dagens inköp:

Skriv om och om igen, Xpublishing. Fin och inspirerande, gör mig sugen på att ha skrivarkurser igen!

Nu: mat. 
Senare: Gläntafest på stadsbiblioteket.

torsdag 24 september 2009

Bokmässan, dag 1


07.45 – aldrig varit på mässan så tidigt. 
Tomt, stilla. Montrarna redo. Klungor av människor här och där. Klickandet av prislappsmärkning på en del håll. Skaffade mig överblick. 

08.15: direktsänd miniintervju i TV4. Har inte kollat själv än, men var glad att jag inte blev särskilt nervös. 
Hämtat ut pressackrediteringen. 
Hem igen, äta äggröra... Snart tillbaka till mässan. 

Fortsättning följer. 

Uppdatering:
Vimlat, minglat, pratat, tittat, lyssnat. 
Varit på topp mestadels. 

Gjort mässans inköp hos NORMAL förlag:


"Såna" på Amerikabåtarna

Och så hittade jag Alison Bechdels Husfrid hos Galago. Mycket nöjd! 



Klockan sex var det dags för Bonnierförlagens mingel på 18:e våningen. Bättre än förra året om man menar känslan inuti mig. Men det går för snabbt! Man svischar förbi trevliga människor och (mestadels) glada ansikten, men hinner inte riktigt prata med någon. 


söndag 20 september 2009

Lite total ytlighet

... för att jag är för trött för att tänka. Och en blinkning till det där med Besatthet. 

Alltså: Shahrukh. Bollywoods störste just nu och min favvo – den som på egen hand sålde in mig till Bollywood, en inte obetydlig presation. 

Det här är inte en analys av varför eller vad eller hur. Är det vad ni vill ha så rekommenderar jag starkt Anupama Chopras bok "King of Bollywood – Shahrukh Khan and the seductive art of Indian cinema" en utmärkt bok både om Shahrukh och om hindifilm. Plus att han är himla snygg på omslaget (stillbild från Kabhi Alvida Naa Kehna, 2006)...


My dil goes mmmmm...

Jag rekommenderar också de oefterhärmliga Post-Punk Cinema Club som skrivit en Why should I love Shahrukh Khan? Här!
Om jag gjorde en egen lista i stil med deras så skulle det här komma högt upp: dansen! 

Det svänger om Shahrukh...

Här är en snyggt klippt och ganska rolig hiphopbetonad fanvid:



Även om jag förstås föredrar Chhaiyya chhaiyya från filmen Dil se:



Nu har ni allt ni behöver... Enjoy!


Öppet brev till Göran Hägglund

Hej Göran,
jag skriver till dig eftersom jag läste din text i DN från i torsdags. Det är lite saker jag undrar över. 

Du skriver: "Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i böcker och filmer i mer än trettio år." Jag skulle vilja veta vilka filmer det är du sett, och vilka böcker du läst. Göran, jag kommer från en akademisk tradition där man måste underbygga sina påståenden. Det duger inte att komma sättande med den där typen av platta anklagelser. "Hån och misstänksamhet", det är starka ord Göran, var har du hämtat det ifrån? 
Ta också detta med "vad som diskuteras vid köksborden." Hur vet du det, Göran? Är du någonsin där? 
Du skriver: "Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man ska få tid för varandra […] Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter." Vad är då dessa "konstigheter"? Ingår inte också politik där? Du är väldigt otydlig här, Göran, menar du att politik inte är till för vanliga människor? Är du verkligen ute efter att omyndigförklara medborgarna? Hur ska landet styras, menar du – över människors huvuden? 
Din slutkläm i texten är "Det börjar blir hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är." Det där tycker jag låter obehagligt, Göran. Jag vill faktiskt inte respektera folks rätt att vara som de är till vilket pris som helst! Det låter som att du förespråkar total normlöshet här, frihet från alla lagar. Så liberal är du väl ändå inte? Jag vet ju att du tvärtom är ganska förtjust i moral och lag och ordning, så vad menar du egentligen? Du skulle behöva förtydliga dig lite här, tror jag. 

Du skriver: "I all denna politiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de etablerade normerna vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. […] men det handlar inte om att genuscertifiera, det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet."
Men, Göran, att arbeta för ett bättre samhälle innebär väl alltid i viss mån att våga gå i klinch med etablerade normer? Att våga ifrågasätta? Eller tänker du dig att alla svenskar innerst inne är kristdemokrater, och att ditt arbete för vad du anser är ett bättre samhälle inte kommer att stöta sig med någon? Det här fladdrandet kring 4%-gränsen tyder inte på det, tycker jag. 
Det här med anständighet och lyhördhet tycker jag är intressant. Kampen för kvinnlig rösträtt, var inte det att ifrågasätta etablerade normer som "vanligt folk" var helt nöjda med? Ett störtande av strukturer som du väl ändå måste medge har hjälpt oss mot ett bättre samhälle? Eller? 
Jag undrar lite här, Göran, och blir lite osäker på var du står egentligen. Det är vissa saker i din retorik som klingar ganska obehagligt, är du medveten om det? Vet du vilket annat parti som också brukar kritisera " 'konstnärer' som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet"? Som också pratar om konst som sprider olust? Har du läst om Sverigedemokraternas kritik mot rondellskulpturerna i Gävle? Möjligen riktar du dig till samma väljarkrets men är det verkligen genomtänkt att använda samma argument? Är du säker på att det går hem "ute i stugorna"? 

Det här med vanlig anständighet har jag också läst nyligen i ett annat sammanhang. Det var en jurist som blev rätteligen kritiserad eftersom han menade att att inte ha sex mot kvinnans vilja handlade mer om vanlig anständighet än om lagar. Därför borde det inte heller regleras av lagarna. 
Är det ungefär så du tänker, Göran? Om vanligt folks normer innebär att gå ut och slå ner homosexuella på lördagkvällen så ska vi väl inte hindra dem? Inte sätta oss på våra höga hästar? 
Nej, nu raljerar jag, Göran, det där menar jag inte. Jag tycker att staten ska ta över vissa frågor från medborgarna. Jag kanske skulle vilja döda någon som gjort min familj illa, men jag tycker inte att staten ska döda den personen. Det är skillnad! Det må vara att sätta sig på höga hästar, det må gå emot "vanligt folks" åsikter eller normer, men det är så jag vill att samhället ska fungera. Jag vill att vi ska ha lagar mot diskriminering och jag vill gärna reglera föräldraledigheten i lag, jag vill ha homoäktenskap. Jag vet att detta inte är dina favoritfrågor, Göran (kanske hänger det ihop med de där sviktande sifforna?), men det är så jag vill ha det. Och jag begriper inte att du kallar det hån och misstänksamhet, jag tycker inte om hur du raljerar över att sitta på höga hästar. Det är nämligen det jag tycker att du gör. Jag tycker att du dumförklarar folk, och jag begriper inte hur du tror att det ska göra dig populär. 



torsdag 17 september 2009

onsdag 16 september 2009

Våld i verkligheten

Jag och Jessica var på Säve skjutbana igår. Research har aldrig tidigare varit så ROLIGT! Och samtidigt så handfast, praktiskt. 

Det är något med vapen och med det våldet som man aldrig får se, som saknas på film och var man nu kommer över de skildringarna. 
Det finns ett våld som spiller över bakåt, på den som skjuter. Det är inte bara en kraft som rör sig framåt, utan också tillbaka. Tyngden, rekylen, ljudet, tomhylsan som flyger ut.

Nu har jag skjutit Hemmerli 22 mm halvautomatisk, Smith&Wesson 22 mm single action revolver, Baretta 9 mm och Magnum 38. Samt hagelgevär. 
Så inihelvete roligt! 

Och jag har tänkt mer på det där hopptornet i Flickan. Det är ju precis samma sak med vapen, både i text och på film. Presenteras ett vapen så kommer det att avfyras, och det kommer att vara dramatiskt/sorgligt/avgörande. Varför? Så ser ju inte verkligheten ut! Dramaturgi är kanske det mest verklighetsfrämmande man kan utsätta sin text för. 
Det slog mig också när jag läste igenom min egen text härom dagen, att en scen där någon lär sig skjuta i många texter skulle innebära att hon sedan också GJORDE det, så att säga i verkligheten. Det alternativet hade faktiskt inte ens slagit mig. Men jag sätter ju en ära i att inte syssla med den typen av planteringar och payoffs. 
I bilen påväg tillbaka över Älvsborgsbron kom jag och Jessica överens om att vad man alltså borde göra är att mycket målmedvetet hänga gevär på väggar i sina texter – utan att avfyra dem! 

Vill ha!



tisdag 15 september 2009

Filmdepression

Filmkurvan har varit rätt dålig det senaste. Här en rekapitulering. 

Först var vi som sagt och såg Man tänker sitt - som var som alla de där nittiotalsnovellerna. Se inlägg nedan. 
Sen såg jag och A. av någon outgrundlig anledning District 9, som jag raskt förträngt för att den var fysiskt vedervärdig och innehållsligt görkass. Trams!

Sedan såg vi Viskningar och rop (första filmen i en tänkt Bergmanprojekt, en film i veckan...) som var något så obegripligt überpretentiös och överspelad. Vi såg den med svensk text, vilket innebar att saker som "en klocka ringer" och "kvider" textades – tillslut kunde det lika gärna ha stått "överspel". Ledsen Harriet, jag TROR helt enkelt inte på din död. 


Fyra kvinnor i ett rum. En ska dö. 

Sedan såg jag och A. tack och lov Who's afraid of Virginia Woolf, med Liz Taylor och Richard Burton. Å, det där! Texten är så bra att man gapar, den tar andan ur en, och spelet! Kunde för min del varit ännu lite stramare och legat närmre pjäsen i scenerna, men fantastisk, fantastisk! Jag vill se den igen och igen. 
Hoppet åter.


Taylor och Burton: jag älskar er!

Nu i helgen var vi ett gäng och såg Flickan. Hm. Den lyckades på något vis samtidigt vara för långsam och för dramatiskt uppbyggd. OCH FRAMFÖR ALLT: vad är det egentligen med svenk film? Är det ingen i hela den långa produktionskedjan som ser och reagerar på att skådespeleriet representerar "svensk film" istället för verklighet? Inte en replik i hela filmen som sades av en vuxen lät som något annat än Skådespeleri. Jag gick ut ur salongen efteråt och var förbannad! 
Och vilken idiotisk konstruktion (att flickan förblir namnlös genom hela filmen), när pappan i en dramatisk(t viktig) scen springer efter sin dotter över ett fält och skriker – "Du!" 


Filmens behållning!

En annan sak: 
Ett hopptorn presenteras, alla ska hoppa, men flickan vågar inte (A. viskade: "dramaturgi!" till mig i biomörkret...) Ännu en gång återkommer hopptornet, fortfarande inget hopp. Men så, i slutet: ta da! Där står hon återigen, lika rädd. Och jag tänkte mycket intensivt: hoppa inte hoppa inte hoppa inte! Du kan leva ett fritt och lyckligt och fullgott liv UTAN att någonsin hoppa från ett enda hopptorn! 
När ska vi få se den filmen? Där man inte måste hoppa? Och: där dramaturgin inte blir lika pinsamt synlig? 

Till sist: häromdagen såg vi del två i Bergman-serien: de tre första delarna av Scener ur ett äktenskap. Också bra, tack och lov. Intressant, bra text, bra spel nästan hela tiden... Påminde på vissa sätt, både i text och spel om Who's afraid of... 

Det som lovar gott för fortsättningen är att De ofrivilliga utsetts till sveriges Oscarsbidrag. Jippi! 

måndag 14 september 2009

Boken och konsten

Therese skriver om Carl Wilhelmson i Expressen, och börjar med min bok. Fint!

Roligt också: första förslaget på omslag till boken som jag fick se var faktiskt en Wilhelmson-målning, Kyrkfolk i båt, just den som Waldemarsudde visar. Jag tyckte dock att den var för färgglad (alltså, för mycket färger) och gillade inte att människornas ansikten syntes. Så blev det den stramare Hammershöj istället.

söndag 13 september 2009

Research

Just nu håller jag på med att försöka fylla igen luckor i texten (inte för att det är färdigt, men som ett sätt att komma framåt). Kanske var det Klara som en gång formulerade följande devis för textarbetet: "Leta upp ditt bakland* och stryk det! Hitta luckorna och skriv ut!" 
Det är det jag håller på med. Slitigt och bitvis rätt motigt, men också roligt. 

Bland annat förtjusades jag härom dagen över att hitta den här på Wikipedia: 


Lee Enfield No 4 - djungelkarbin! 

Och apropå det: på onsdag ska jag åka till Säve skjutbana med Jessica! Inte skjuta med en Lee Enfield, förstås, men däremot både hagel och pistol - det senare på begäran från J. 





*Bakland (copyright Maria Brynge, tror jag): de där textstyckena som skrivs som runtomkring-material, bakgrund, svep, miljöer, detaljer. Sådant som inte är färdig text utan ett letande efter den färdiga texten. 

lördag 5 september 2009

onsdag 2 september 2009

unga vilsna män galore

Var och såg Man tänker sitt i helgen. Idel höga betyg, fyror och femmor (även om det alltid är lika svårt att hålla i minnet att SvD kör med en sexgradig skala): höga förväntningar.  
Vissa saker var mycket bra: porträttet av eller scenerna med pojken, Sebastian tyckte jag var nya, intressanta och himla fina. Hans nästan Asperger-aktiga beteende, i samspelet med mamman särskilt. Det har jag itne sett skildrat så nära och avskalat och fint innan. 
Men i övrigt... Det gick inflation i huvudpersoner som sökte sig till vildmarken.  Många fina bilder som inte blev mer än just BILDER. (Några unga män bränner möbler i ett villaområde. Väldigt Gummo, men vad hade det i den här filmen att göra?) 

Mina tankar gick ständigt till svenska nittiotalsnoveller. Gott om unga män som går omkring i villaförorten och  - förmodligen - tänker saker, men vad får läsaren/tittaren inte veta. Det blir tillslut så slätt och välgestaltat att KÄNSLORNA försvinner. Så var den här filmen för mig! Jag fylldes av en enorm trötthet på unga män och deras vilsenhet (se föregående bloggpost...). Pojkens röst läste Thoreau-citat vilket väl ska ses som en form av civilisationskritik, förstås. Återvänd till skogen, väldigt Rousseau. Men VARFÖR? Sluta gestalta, låt personerna prata och agera lite istället för att sitta/gå omkring/stå och titta!

Nej, ska man se EN villaförortsfilm så är det Mikel Cee Karlssons Hälsningar från Skogen (Plattform Produktion). Också vackert och välgestaltat, men där saknas verkligen inte känslor! Otroligt fint, humoristiskt, varmt och intressant om människor på en liknande plats.