tisdag 17 september 2013

Besatthet!

Jag står i kö på Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria på biblioteket, men ska nu logga in och ta bort reservationen. Skulle köpa en anteckningsbok igår, och fick oförhappandes syn på nämnda bok på en skylthylla.
Oh!
Den var ju stor, och illustrerad, och tjock, och såg så fantastisk ut att jag tvärvände (med barnvagnen bland hyllorna) och återvände till kassan för att utan tvekan köpa mig den.
Mums.
Eftermiddagen tillbringades därefter (mellan amningarna - jag har inte hittat nåt riktigt fungerande sätt att läsa och amma samtidigt ...) med att SLUKA boken i fråga. Slurp.

Nu är jag lite besatt själv, känner jag, en aning bara. Lite uppjagad, fylld av obehag, fascination. Känslan påminner om när vi sett Into the wild på bio, den tyckte jag var extremt obehaglig där i slutet, och fascinerande och bet sig kvar.
Nu är det Andrees polarexpedition som spökar för mig. Kan inte släppa livsödena, gåtorna, isen. Så väl uppmålat, så lekfullt och skickligt och UNDERHÅLLANDE spelat med cliffhangers och hemligheter och sökande efter ledtrådar. Så gripande. Huvva.
Och fascinerande med Uusmas besatthet av detta, hennes jagande efter ledtrådar och detaljer och data. För min del kunde ännu mer ha fått plats i boken, jag slukade den som sagt på en eftermiddag.

Rekommenderas alla med minsta minsta KORN av intresse för ... is? polarexpeditioner? människoöden? evig kyla och ensamhet? historia? Etc etc. Läs!

måndag 16 september 2013

Cinnamon and Gunpowder

Mer piratlitteratur? Javisst! Denna gång faktiskt en roman som min redaktör tipsade om, inte för att han läst den men utifrån den kvalificerade gissningen att det skulle roa mig, samt att förlaget, Farrar, Straus & Giroux brukar "borga för kvalitet" (f ö ett av mina favorituttryck).

Så, jag köpte den, och hade den liggande i bokhyllan över sommaren och fick läst den nu medan jag suttit och vaktat gul bäbis under sollampa utan mycket till förströelse. Men hey, detta var verkligen förströelse! Baksidesblurbarna snavar över varandra i sin iver att korsa marina termer med matlagningsdito, lite förutsägbart kanske men men. Förtjusta verkar de ha varit, och tämligen förtjust var (är) jag också.

Kocken Owen Wedgewood blir bortrövad av den ökända piraten Hanna Mabbot, i samband med att hon bryter sig in och avrättar hans husbonde. Hans egen livhank hänger därefter blott på det faktum att han lagar fantastisk mat, och nu vill piraten att han ska laga mat åt henne varje söndag. På ett skepp utan tillgång till mycket mer än skorpor och torkat kött ... Men men, klart han försöker, klart det funkar, och the rest is history, som det heter. Eller, nja.
Det är Owen själv som för pennan, länge är hans enda tanke att rymma, men den där avoga inställningen till piraterna luckras ju upp allteftersom, och han blir allt mer indragen i Mabbots affärer, samt i henne själv.

Inte mycket Skattkammarön-intertextualitet, utom då detta enda (och inte så betydelselösa!): Vad gör man med en skeppskock om inte berövar honom ett ben ... (Jag söker ett lika elegant ord som "dekapitera", fast syftande till ben och inte huvud. Men finner inget. Nåväl.) Stackars Owen blir av med ett ben i ett flyktförsök och tvingas därefter laga sina luxuösa måltider stödd på en krycka. Mycket i likhet med en annan skeppskock, kallad Barbecue, som vi känner mycket väl. Inte sant?

Visst är det ganska lättviktigt, visst är det underhållning (om än inte lika SKAMLÖST som t.ex John Drake) men det funkar fint, det är inte dåligt och inom piratgenren står den rätt gott på egna ben, tycker jag. Gott så!

onsdag 4 september 2013

BB-Blogg

Jag kan väl lika väl blogga lite, då. Sitter i en sal på lasarettet... nej! Men på neonatal, där vi befinner oss för att bäbin får ljusbehandling mot höga bilirubinvärden. (Bilirubin, låter det inte som en jazzsångare? Billy Rubin...) Jag vaktar, ammar, läser, kollar fb och twitter... Just nu ganska långtråkigt.
Läste ut Hollinghursts "Främlingens barn" i förmiddags. Den var ... bra? Men lite lång? Och lite vag, kanske. Inte så gripande. Men jo, jag läste ju ut den. Tja, vet inte riktigt vad jag tycker, tror att den kommer att blekna med tiden.
Nu läser jag (om) Maja Lundgrens "Pompeji" för kanske tredje gången. Skrattar inte högt, som jag minns att jag gjorde första gången, men häpnar fortfarande över hennes briljans. SÅ ska/kan en historisk roman skrivas. Mycket inspirerande!