... och med huvudet nästan ständigt fyllt av personer, scener, miljöer, av pusslande, omskrivande, utvidgningar, strykningar, förtydliganden, ordval, språk, dialoger, blickar -
Ja.
Alltså.
Om jag kunde dra mig tillbaka till mitt eremitage nu, medföra endast dator samt livsnödvändiga förnödenheter (sovsäck. te! ost! Isherwood!) och vara onåbar i ett par veckor. Det skulle vara fint.
Kan vi säga så, då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men när jag är där, med tiden, så fungerar det inte längre. Tankarna endast i stolpar, texten onåbar, som om den ville gömma sig när allt ljus till slut hamnat på dess oskrivna ord.
SvaraRaderaAlltid? Ibland är stolparna ivägen för texten, som att tankarna stoppas upp av att formuleras i något annat än TEXT. Men jag vet inte, inte säker på att jag vet hur du menar.
SvaraRaderaNej. Det går ibland att ha dem som språngbrädor och sikten. Och utan dem famlade jag än mer.
SvaraRaderaJag tror att jag nån gång dödade en text genom att skriva den i stolpar. Men det kan också vara så att den aldrig var nåt. Något icke livsdugligt. Stolpar är inte min vän annars. Jag skriver mest flöden: resonerar med mig själv i långa baklandsdokument, uppfinner och återuppfinner texten. Ibland sliter sig skrivandet från baklandet och det blir verkligen TEXT av det. Annars bara mina resonemang och funderingar. Det fungerar för mig, jag tänker bättre med fingrarna mot tangentbordet än utan. Tankarna får konkret form medan jag tänker dem, de kan förkastas eller argumenteras emot, det syns vad de är och vad de försöker säga. Och så är det roligare att skriva än att stirra ut i luften.
SvaraRaderaKände länge att jag borde ägna mig mer åt bakland. Ordet hängde som ett ok långt borta. Äntligen har jag släppt det och känner att jag får närma mig karaktärerna där de ska synas, att det räknas ändå. Sen är det segt just nu, men jag hoppas det lossnar när jag löser det problem som är framför mig för stunden. En situation och ett skämt ska gestaltas. Kanske måste jag bara ut och leva lite så att något roligt inträffar att använda ...
SvaraRaderaMen jag ska återkomma till baklandet, när det inte längre är en fin teknik på piedestalen.
Åh, ja, om Baklandet blir upphöjd teknik förstår jag att det kan ställa sig ivägen. För mig är det därifrån det kommer, det är från början inte en metod, men har blivit det. Mina resonemang med mig själv, mitt sätt att närma mig vad det alltså verkligen handlar om. Så mycket visar sig vara bakland också av det som jag i den första optimismen tror är TEXT. En klok person (K, tror jag) sa om textredigering: "Leta upp ditt bakland och stryk det, hitta luckorna och skriv ut". Svårt men konkret.
SvaraRadera