måndag 31 augusti 2015

Wolf Hall topp fem – en sorts bloggutmaning

Både Tomas Jarvid och Urban Jarvid har bloggat om Wolf Hall topp fem, så nu är det min tur. Utan inbördes ordning, tror jag.


1. Ljus och mörker
De mörka kvällarna, ljusskenet över ett ansikte, att röra sig genom ett rum med en ”ljussläckare” och ljus för ljus förminska cirkeln i vilket samtalet förs. Och i andra scener: utomhusljuset, eller de stora fönstren som låter ljuset flöda.

”Well, that's a conversation I shouldn't have had.”



2. Människorna. 
Att – som min kollega S. sa – medeltidens människor inte överdrivits och karikerats. Jag tycker att de är just människor, och att de därför engagerar mig. Visst är de kungar och drottningar, herremän och högdjur, men ändå mänskliga. Även Cromwell. Det har sagts och upprepats att han gjorts godare här, än i verkligheten. Det må så vara, det vet jag inte mycket om. Och nog är porträttet något lite mörkare i boken än i teveversionen, men inte så slående, tycker jag.

Här är Anne Boleyn. Nu är det slut. Hon har varit drottning, nu är hon bara rädd.


3. Cromwell/Mark Rylance. 
Detta oupphörligen fascinerande ansikte, både öppet och slutet. Det där leendet som spricker upp. Vreden som glimtar till, och blir starkare just för att den oftast inte syns/släpps fram. Tårarna som rinner, över barnen och Liz, över kardinalen.
När han blottar sig lite: sjunger en italiensk visa, berättar om sitt förflutna.
Visst är det så: han spelar inte över, han spelar under.
Och när jag läste boken, efter att ha följt serien, tycker jag att spelet/regin/manuset är kongenialt (som det heter) med beskrivningen i boken. Fast han kanske är lite mindre tillknäppt i textform. Skämtar mer, till exempel, något som var oväntat och ganska trevligt att läsa, när jag hade hans ansikte från filmen med mig, så att säga.

”I like your grey velvet …”


4. Snörnäbbar
Spanskt broderi med svart tråd. Lindan kring kungens ärm när han skjutit båge. Hättorna under Thomas Cromwells mössor. Att äta med fingrarna. Glasögonen som Thomas More håller framför ögonen. De dämpade färgerna, dammigheten, mattheten i ytorna.
De där små detaljerna som ger ”high production value”, trovärdighet och mycket att titta på.


"I could shoot for you!"


5. Något annat än handling
Ja, det är nog här vi landar igen. I skillnaden mellan ”hur ska det gå?” och ”Hur ser det ut när det sker?” – där jag tycker att det senare är så otroligt mycket mer spännande, både att se på/läsa och att själv undersöka. Här är ju ett praktexempel: vi vet hur det ska gå. Illa, för de flesta. Först för fruarna till kungen, sedan även för Cromwell själv. Och det är inte heller det som är poängen. Poängen är hur det ser ut: spelet mellan människorna, samtalen, de små sakerna som resulterar i stora skeenden, dagarna som går, väntandet, kringelikrokarna. Jag tycker mycket om det.


Snart ska jag nog läsa även bok två, För in de döda. Och vänta på bok tre. Och mer filmatisering...

Läsning: augusti

Juli var ju lite mager, men augusti ser bättre ut på läsfronten.
Så här:

Steglitsan, Donna Tartt
Wolf Hall, Hilary Mantel
Nemesis, Philip Roth
Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten, Anna Hedlin
När hundarna kommer, Jessica Schiefauer
Drömbärarna, Kerstin Lundberg Hahn
Balladen om en bruten näsa, Arne Svingen
Lite ihop, Johanna Lindbäck
Kärlekspizzan, Johan Rundberg
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, Ransom Riggs


Summa: 10 lästa böcker (varav Steglitsan ju påbörjades i juli, det var väl trehundra sidor kvar vid månadsskiftet tror jag.)
6 kvinnliga författare och 4 manliga.
För vuxna: 4 st
För barn/ungdom: 6 st. 
Tudortema: 2 st…

Det höga antalet barn/ungdom beror på att jag läser in mig till ett bokprat i slutet av veckan. Jessicas bok har jag ju läst förut, men aldrig i hårdpärm. Räknas det som omläsning?

Inga fackböcker, ingen poesi. Inget icke västerländskt… 

Jag tyckte om Steglitsan, även om den var väldigt lång och bitvis långrandig, jag tyckte slutet var svagare än vissa andra bitar (de där föreläsningarna om konstens kraft yada yada…) men stämningen och miljöerna har stannat hos mig. 

Wolf Hall var som ett mjukt vatten att flyta bort i, slurp! Fick inget annat gjort, ville bara läsa läsa läsa. 

Nemesis av Roth läste jag för att Helena en gång för längesen när den kommit på engelska skrev positivt och intressant om den, plus pga en fascination för polio (min farmor hade det som barn, samt postpoliosyndrom som vuxen/äldre). Kan dock konstatera att nja, Roth är nog inte min kopp te, helt enkelt. Jag har läst en roman av honom tidigare, Konspirationen mot Amerika, gillade den inte. Den här skulle jag väl inte säga att jag inte gillade, men det KLICKAR inte mellan mig och hans språk, hans sätt att skriva. 

Av böckerna för barn/ungdom vill jag – förutom Jessicas bok som är väldigt bra! – särskilt rekommendera Balladen om en bruten näsa. Fin och ganska smärtsam men varm och humoristisk om en pojke och hans mamma och hans lust att sjunga och inte boxas, bland annat.  

Nu ska jag läsa Stina Stoors novellsamling Bli som folk. Hejs svejs!


Arre wah!



















Novellen är nominerad!!!
Det måste firas!

Kanske en flirtig förlovningsdans från K3G (Kabhie Khushie Kabhie Ghum, ungefär Sometimes happiness sometimes sorrow)?




Eller kanske lite Lodi-firande från Veer Zaara (en av filmerna som ju faktiskt nämns i novellen)? Plus för spelet mellan Amitabh och Hema – med Shahrukh som påhejande son.




Hur som helst: mycket glad att vara nominerad! Och i fint sällskap också, oj oj oj.
På bokmässelördagen blir det offentligt vem som vinner. Håll en tumme, va? Eller rösta, om ni gillar Mannat!

tisdag 11 augusti 2015

Mer om Tudor/England/Henry/Anne/Cromwell

Jaha, Wolf Hall (teveserien) var ju verkligen inkörsport till tyngre grejer.
Först romanen, som jag ska skriva något om.

Nu nosar jag vidare.
Hittade alldeles av en slump den här i hyllan i morse, när jag gick och satte upp böcker på jobbet:

















Den ska jag läsa nu! Verkar fin.

Gav kollegan A. den här, så byter vi sen:


















Återkommer nog.


onsdag 5 augusti 2015

Mer Wolf Hall

Läser Hilary Mantels Wolf Hall. Efter Steglitsan var jag tydligen redo för nästa tegelsten.
Mer än redo, jag slukar den! Halvvägs igenom, ungefär.

Mycket glad att jag såg serien först, faktiskt. Om inte annat för att jag nu får lov att se Thomas Cromwell för mig såhär:

















istället för såhär:


















Trevligare, om ni frågar mig. Kalla mig ytlig. Men, ja.

Och ja, jag tänkte skriva lite mer om serien, det kommer!

Läsning: juli

Hmmm.
Man hade ju kunnat tänka att semester = lästid, men icke. Semester = umgänge, tydligen.

Listan för juli månad ser därför ut såhär:

Go set a Watchman, Harper Lee
Steglitsan, Donna Tartt (ca 400 av 780 sidor).

Japp, det var det.
Köpte Lees bok i en bokhandel i Barcelona (enligt principen: gå in och hitta den ena dagen, hålla i den men låta bli att köpa. Råka komma till samma ställe dagen efter, och då hastigt bestämma mig för att faktiskt köpa boken). Läste i bil, på strand, i solstol. Gillade den! Visst är den inte lika stor och bra och djup och gripande som To kill a mockingbird, men det hade jag inte väntat. Den är ju en skiss, en debut (om än outgiven som sådan).
Jag tyckte om att få vara i miljön och i språket, och jag tyckte om att den handlar om rasism och om en (knappt än) gryende medborgarrättsrörelse. Och den där Atticus, som jag förstås också pratat om som en av de bästa fadersporträtten i litteraturen, visst behövde han få sin gloria lite på sned.

Sen började jag tugga mig igenom Steglitsan, och det tog sitt lilla tag, även om jag läste rätt snabbt. Nu är den utläst, och kommer i nästa månads lista...