torsdag 30 december 2010

Folk som hittat hit

Jag tröttnar bara inte på att gå igenom analysverktygets lista över sökningar som hittat hit. Man kan ju undra, om man inte redan gjorde det. Både över människors tilltro till internet och sökmotorer, och över internets sätt att belöna denna tilltro. Så här har folk hittat hit (jämte andra, mer sansade och verklighetsnära sökningar, förstås!):

asiatisk fru problem problem problem (Men kära du! Förstår inte riktigt vad du gör här, är det själva det asiatiska som ledde fram till min blogg? Jobbig sökning att knappa in, hörru.)

feminismens besatthet av lyckliga slut (Verkligen?! Skulle trott att det var tvärtom. Om inte besattheten handlar om att ifrågasätta de lyckliga sluten? Undrar om du hittade nåt svar på frågan.)

john silvers papegoja namn (Flint heter den.)

kvinnor får säga vad de vill om män som inte får ge igen med samma mynt (Eh. Sånt där tycker jag bara är trams, ärligt talat. Ungefär som när män börjar prata om att starta en "maskulinist"-rörelse som motvikt till feminismen. Så har man en del kvar att begripa.)

nudister på stranden (Haha! Fick faktiskt ett julkort av några vänner med precis detta motiv, men det har jag vad jag vet inte skrivit om (inte julkortet åtminstone, men kanske det fotograferade tillfället?). Bilden tagen i somras på lilla stranden vid Sörgraven. Nudisterna i fråga är förstås vi själva, fyra glada nakna + ett barn, uppställda mot en varm klippvägg i eftermiddagssolen.)

onsdag 29 december 2010

Tvivlet – är det en kroppsdel? Var sitter det?

Jessica: "Men nu vet jag, jag känner igen det här, när din första bok skulle komma ut gick du ju runt och ropade om att det var en melodram du skrivit, eller hur?"
Jag: "Jo. Ähum."
Jessica: "Och nu ropar du över att den nya boken är en slaskroman. Vad bygger du det på? Har du läst några slaskromaner?"
Jag: "Inte som är som den ..."
Jessica: [skratt]

Att det är så svårt. Våra konversationer om skrivande och om bokbranschen går i mångt och mycket ut på att vi turas om att säga samma saker till varandra. Tvivla inte. Våga lita, våga tro. Det finns, det blir, du kan.
Är det inte oss själva vi tvivlar på, eller TEXTEN, så är det marknaden, branschen, förlagen. Eller så är det det fortsatta skrivandet, det som ska bli, det som med all säkerhet ska komma. Men var? Men när? Och hur?!

Just nu försöker jag intala mig själv att det jag ska göra är att vila i att INTE skriva, att INTE ha några idéer eller desperat leta efter dem. Det kommer. Det har varit rätt snabba ryck, trots mängden av år som förflutit sedan jag ... ja, sedan jag fick novellsamlingen refuserad ca 2003, började skriva Allt som återstår, fick den utgiven 2007 och debuterade 2008, började skriva Mot ljuset ungefär samtidigt och fick den utgiven ... nu, till våren 2011 alltså. Puh.
Och det där att ha skrivit en andra bok också, att ha skrivit två romaner räcker inte till för att alldeles dämpa den här "Jag kommer aldrig mer att få en idé i hela mitt liv"-känslan som kan komma över mig. Det enda jag kan göra mot den känslan är att gå med, vila i det. Okej, inga idéer nu, ingenting, knappt nåt skrivande alls. Det får vara så. Jag får hitta på annat terapiarbete att ägna mig åt. Sy, till exempel. Läsa.

torsdag 23 december 2010

God jul, kära läsare!

Jag önskar er:

trevlig matlagning i lagom dos (här: the empire christmas pudding)

förhoppningsvis betydligt mindre av shoppingen

... och istället mer av umgänge och fritid.

onsdag 15 december 2010

Majorna/Kungsladugård/Sandarna


Kolla!
Här är jag uppvuxen, precis här.
Mitt för den fyrkantiga plätten som är plaskedammen/plaskis går Älvsborgsgatan neråt höger, kantad av almar. Gården där på bortre sidan av gatan, det stora översta kvarteret (där Götas idag ligger på hörnet), den är min. Var min. I tre olika lägenheter på den gården har jag bott.
Nästan uppe i bildens övre högra hörn syns en stor vit fyrkantig byggnad. Det är Sannaskolan, där jag gick i nio år. Skolgården ser kal ut, det gör den fortfarande, men de på bilden nyplanterade kastanjerna var uppvuxna ordentligt på min tid, och bergknallarna bredvid skolan också grönare.
Det stora lummiga till vänster i bild är Västra Kyrkogården.
Inga spårvagnar ser ut att gå här än, men kanske är det bara som det ser ut? Jag vet inte.

Bilden hittade jag här. Läs gärna det intressanta inlägget om funkis kontra landshövdingehus i Majorna/Sandarna.

tisdag 14 december 2010

Zeenat Aman

Hon är fortfarande veckans/månadens/kvartalets bollywoodbrud här nere i min högermarginal, Zeenat.
Här är hon i Chura liya hai tumne jo dil ko (Du har stulit mitt hjärta), från filmen Yaadon Ki Baaraat, en låt som enligt A (jag är för kass på att höra/lägga märke till sånt) växlar mellan dur och moll. Fin är den i alla fall, och innehåller en del skoj att titta på. Zeenats vita dress, Vijay Aroras sammetsögon (och, eh, vaselinfilter?), inredningsdesignen i rummet där de befinner sig, medmera.


Och här, kanske lite mindre oskyldig, i Dum maro dum från filmen Hare Raama Hare Krishna. Låten handlar väl mest om att det är gött att röka ...
Med (enligt uppgift) autentiska hippies som statister.


måndag 13 december 2010

I drömmen

Kollade på Inception igår med bror + A. Tyvärr är projektorlampan paj för tillfället, så vi fick nöja oss med liten datorskärm. Det gick bra, förstås, men kan tänkas att filmen gör sig på storbild.

Jag tänkte hur som helst på det där med drömmar. Jag gillar Eternal sunshine of the spotless mind väldigt mycket, mest tror jag för att jag är förtjust i skildringarna av minne/glömska/fantasi/dröm. Också i I huvudet på John Malcovich finns det scener som är fantastiska, där de jagar omkring i hans undermedvetna och tar sig mellan platser/rum genom luckor och dörrar och hål. Det korresponderar med hur jag brukade drömma (längesen nu): om stora byggnader eller hus med underliga dörrar och våningsplan, små luckor att klämma sig igenom, trappor och gångar och minst sagt märklig arkitektur.

Inception uppehåller sig (ju) väldigt mycket vid drömmar, men som A påpekade: det är inte särskilt stor skillnad på filmens "verklighet" och drömmarna. De ser ganska lika ut.
Jag gillar grejen, men funderade över hur det kan göras. Är drömmens materia densamma som verklighetens? När de i början av Inception befinner sig i en dröm, i ett japanskt hus, och håller på att vakna, så "krackelerar" drömmen: detta illustreras med att tak och bjälkar rasar in, murbruk och puts och sten faller från väggarna. Men? tänkte jag, är det så det ser ut? Är drömmen alltså byggd precis som verkligheten? Jag skulle ha tänkt mig det liksom ... böjligare, kanske inte något som försvann och gick upp i rök, men som var mjukare på något vis än verkligheten.
Senare finns fantastiska scener där någon, en kvinna (nej, filmen skulle inte hålla för Bechdel-testet! [obs: två länkar]) blir upplärd i att bygga och förändra drömmar. Hon böjer verkligheten, skapar nytt, går omkring och undersöker. DET var fantastiskt, mycket mindre verkligt än resten, helt flippat och väldigt fint. Även om det var mycket liksom vanliga stadsmiljöer, inga sånadär vagt odefinierade landskap som åtminstone jag tänker mig att drömmar består så mycket av. Precis som de i Inception säger att ett tecken på att man drömmer är att man inte minns hur man kom till den plats där man är, drömmar har ingen början – så tänker jag att platserna i drömmar inte heller hänger ihop med andra platser. De beter sig som platser i en stad man håller på att lära känna: fläckar på kartan som man inte kopplat samman utan tagit sig till en i taget, liksom lösryckt.
Tråkigt dock, om än begripligt, att det under all filmens ändå rätt fantastiska och (i huvudsak) begripliggjorda drömarkitektur, drömlogik och mindgames döljer sig en skjuta-skjuta-historia som bottnar i ett rent ekonomisk (och rätt ointressant) "problem".

torsdag 9 december 2010

Nervositeten

Går igenom redaktörens sammanställning av hans, mitt och korrläsarens korr.
Undrar ibland över hur jag tänkt, och över hur en text kan gå så många gånger mellan så många ögon & händer utan att saker noteras. Att jag skrivit bemanna istället för besinna. Min synonymordbok säger att bemanna bara betyder "förse med personal", vilket ju inte direkt är vad jag menar. Men. Jag tycker inte att besinna är helt rätt heller, det är ju mer att tänka efter. Jag är ute efter nåt mer i stil med behärska. Hm.
Sånt pet.

Med detta petande och fixande kommer också stunden allt närmre då manuset lämnar mig och skickas bort. Det är redan bortom den gräns då det inte längre finns ett worddokument. Eller, det finns, men inte i mina händer. Inte i redigerbart skick. Nu är texten ett indesigndokument, det är inte längre jag som gör ändringarna. Minns att jag tyckte att arbetet med debuten i detta skedet var hemskt plågsamt. Bröt ihop lite, skickade ett extremt uppjagat mail till redaktören och fick tre sekunder senare ett mycket vänligt och lugnande telefonsamtal. Och det ordnade sig ju, mycket riktigt. Men den där känslan av att texten var bortom min kontroll. Huvva.
Lite lugnare den här gången.

Men jag har ju tyckt att (24) mars ligger så långt fram i tiden. Inte nu!
Kanske lyckas vi bli klara och skicka iväg texten redan före jul. Det vore ju skönt, men också rätt läskigt. Sen är den alltså ute i världen, på egen hand.
Jag är faktiskt förfärligt rädd för detta med recensioner, märker jag. Och säg nu inte "det går säkert bra", för det kanske det gör, visst. Jag behöver nog bara älta lite. Tänka igenom vad det är som väntar.
En debut känns läskig för att det är det första man gör, det första som syns. Men andraboken är precis lika läskig eller värre, för att man kommer att bli jämförd. Och särskilt då eftersom det gick rätt bra för den första. Och för att jag i det här skedet är så fruktansvärt osäker på vad jag gjort.
Jag kämpar mot en önskan att ringa mina förlagsmänniskor och gå skamlöst med håven: "Är det verkligen bra?" "Är den färdig, finns det inget mer jag kan föra för att förbättra?" "Varför vill ni ge ut den?" "Säg att det är bra, älska mig, älska mig, älska mig..." Eh. Men jag behärskar mig. (Blogg = expansionsrör för utpysande nervositetsånga)

En dåre fri

På rekommendation av min redaktör läste jag Beate Grimsruds En dåre fri. Trodde att det skulle ta ett tag, den var ju så tjock, visade det sig. Men icke. Det gick i ett huj. Ett huj av klump i magen, hetsartad sträckläsning och lika delar beundran inför hennes skrivande, och ångest över innehållet.
Och, en tredje ingrediens: den ofrånkomliga undran över hur självbiografisk boken är.
Det bär mig emot att säga det, men jag har så svårt att tänka mig att det går att skriva om detta utan att ha varit i det själv.
Men vad vet jag.

Eli, huvudpersonen, är en kvinna med fyra småpojksröster inuti huvudet. Erik, Espen, Emil och prins Eugen (!). De talar, skrattar, gråter, befaller. Eli är schizofren och psykotisk. Kan man säga så? Kanske. Hon går in och ut ur det. Hon är författare och filmare, lika framgångsrik som Beate Grimsrud själv och med böcker som har samma namn som hennes. Hon åker in och ut från psyket, tvångsvårdas i perioder, skriver i perioder. Hela romanen är en gestaltning av skrivandet, eftersom den är skriven, och den är en skildring av Elis liv, hennes helvete och hennes bra dagar. Hennes förhållande till språket och litteraturen som dyslektiker med dålig syn. Hennes förhållande till världen, till kroppen, till rösterna i huvudet. Till psykvården, vårdare, medpatienter, platserna, rummen, bältesläggningen, medicinerna. Att det ändå går att skriva, att människan är så stark.

Nu är romanen dubbelnominerad (från både Sverige och Norge) till Nordiska Rådets pris. Jag hoppas att hon får det, jag hoppas att den här boken får det. Den är så stark, från de båda barnen fastbundna i sina spjälsängar alldeles i början (första aningen om hur klumpen i magen skulle komma att kännas genom läsningen) och rakt igenom. Den är både rasande och rasande bra.

onsdag 8 december 2010

Långkålen

Här är förresten receptet på den halländska långkålen jag skrev om nedan. Väldigt väldigt gott! För den som vill piffa upp julbordet. Det måste givetvis inte vara skinkbuljong, utan går lika bra med grönsaksbuljong.


Använd minst två-tre grönkålsstånd. Finrensa kålen från stjälkar och grova strängar. Skölj noga.
Lägg all kålen i stor kastrull med kokande, väl reducerad (skink)buljong (den skall vara smakrik och fyllig – inget magert blask!).
Låt kålen koka 15 - 20 minuter.
Lyft upp med hålslev. Lägg på skärbräda och finhacka med bredbladig kniv (har man matberedare kan ju den användas).
Bryn smör i järngryta. Lägg i den finhackade kålen och låt bryna en liten stund. Vänd och vrid. Häll på 3 - 5 dl grädde. Låt småputtra till lagom krämig konsistens.
Krydda med lite sirap, peppar, kanske en aning riven muskot. Men det är (skink)buljongen som har gett sälta.

Den tiden på året


(ja, det är tomtar. De har haft det lite gosigt i påsen, bara)

En julenkät. Detta kan tolkas som att jag inte har mycket att skriva om, men inte vill överge bloggen alldeles. Sorry om det är oinspirerat! Julen är dessutom egentligen inte alls min högtid, jag tycker den är rätt meningslös. (Jag vet några av er som kanske får rysningar och krupp etc. av själva detta faktum ...) Men den envisas ju med att återkomma varje år, så vad ska man göra.

1) Vilken bok önskar du dig i julklapp?

2) Om du fick ge en bok till vilken känd person du vill, vilken person skulle du välja och vilken bok? Skriv gärna varför.
Jag skulle gärna ge Barbara Kingsolvers The Lacuna till alla möjliga personer, men ok, om jag ska dra till ordentligt, så: Barack Obama. På något vis tror jag att han skulle gilla den. Och så tänker jag, eller hoppas, att den skulle kunna ge honom perspektiv på USA.

3) Nämn en bok som du tänker ge bort i julklapp.
Alltså, jag tänker inte ge bort några julklappar. Men vi kan väl säga Kristian Lundbergs yarden till min bror, för jag tror verkligen att den skulle passa honom. Elda under din vrede, etc.

4) Har du någon jultradition som du följer varje jul?
Jag lyssnar alltid på Bachs juloratorium på morgonen. Helt sant! När jag och A var i Marocko en jul så hade jag med mig musiken (inte hela, men kanske första CD:n) på min ipod. Till Indien fick den inte följa med, dock, då ville vi väl ha en så julfri jul som möjligt, tror jag. Eller glömde jag det?

5) Vad har du alltid på ditt julbord?
Långkål enligt pappas recept. Alltså grönkål kokt i buljong (helst skinkspadet), finhackad och redd med grädde mm.

6) Vad önskar du dig i julklapp utöver boken i fråga 1?
Varma tofflor ...

onsdag 1 december 2010

Hurra!:

Jessica kanske har börjat blogga igen. Men inte här utan istället här. Kanske. Man vet aldrig, hon är oberäknelig och går mycket mer på känsla än på plikt. Vilket väl, strängt taget, är bra. Men kan resultera i mer liv än bloggande. Också bra, förstås, men tråkigt för den som vill vara bloggläsare.
Nå.
Ett inlägg om moderskap och familj. Kärnfamiljens brister. Jag vet inget om det hon talar om (jo, det gör jag VERKLIGEN, bara inte av egen erfarenhet) men jag håller med (förutom om det där med Bitterfittan, för jag gillar absolut inte den boken. Men det är en annan historia. Jag har förstått att det finns folk som gillar den). Två vuxna personer är alldeles för få i en familj! Fram för storfamilj!

måndag 29 november 2010

Något om kroppen

Jag tänker på detta med kroppen. Ville skriva kvinnokroppen, ety det är den enda kropp jag känner som min egen, men.
Nå: Det här med att vissa egenskaper hos kroppen är allmänna, av vissa människor betraktas som allmänna.
Att man kan fråga en kvinna om det möjligen är så att hon är gravid. För att hon ser ut på ett visst sätt.
Att det inte över huvud taget föresvävar en att det kan upplevas som störande, stötande, inträngande. Att det skulle kunna upplevas som förolämpande, eller som ännu en klack på en vid det här laget ganska öm tå.

Det har hänt mig fyra gånger i livet. Låt säga under de senaste fem åren eller så.
Två gånger har det varit låntagare på bibliotek där jag arbetat. En av dessa en man. Två gånger har det varit kollegor eller före detta kollegor.
Det enda möjligen glädjande i denna kedja av förnedring är mina reaktioner. Från generad men artig till sval men artig till arg och jävligt ledsen (det senare dock inne på toaletten) till riktigt arg men med gott humör (hur det nu går ihop)(jo: jag lyckades vara mycket tydlig med att det inte är OK att fråga det, men jag godtog också ursäkten).
Så vansinnigt trött på detta, bara.

Nej, det är inte okej. Andra människor må tycka annorlunda men JAG tycker INTE att det är okej. Jag tycker att det är ett intrång, eller flera. Det är att lägga sig i min kropp: att påpeka hur den ser ut. Så tjock om magen alltså att jag kanske är med barn. Överväger de aldrig ens att svaret kan vara nej? Och hur det då känns för mig (och dem själva – kanske)? Och det är att lägga sig i mitt kön, min eventuella barnalstringsförmåga och -vilja. Vad har någon annan med det att göra innan jag låter dem ha det? På vilket sätt är det allmänt och offentligt? Lika frustrerad (men absolut inte sårad på samma sätt) blir jag av frågan "ska inte ni ha barn snart?". Jag vill fråga: "Vad fan har du med det att göra?" Visserligen har samhället ett jäkla intresse i att det föds barn i det här landet, men jag betackar mig för intresse i frågan innan eventuellt barn finns till samhällets förfogande. Innan dess ber jag att få betrakta frågan som ägd av mig och min partner. Tack.
Detsamma då, men uppförstorat, i frågan om mitt utseende, min kropp, mitt fett. Tack så mycket jag vet nog utmärkt väl hur jag ser ut.

En gång har jag hört en farmor/mormor utbrista till sitt (efter lång tid återsedda?) barnbarn på Våmåns camping utanför Orsa: "Vad stor du har blive, å TJock å!" på sjungande dalmål. Och jag ska inte låta som att jag tror att det här är det enda, det värsta, att det är mest synd om mig, för jag är ju ändå en normalbyggd vit person med av samhället sanktionerad sexualitet och utan defekter. Eh. Men jo, ni fattar. Jag vet ju att människor stirrar och pratar och kommenterar och att det här i ett större perspektiv, jämfört med att vara t.ex kortvuxen, måste betraktas som rätt lindrigt. MEN. Alla har väl då å andra sidan rätt att bli upprörda över det övertramp som drabbar den egna kroppen. Och det här drabbar mig. Min kropp, den är fantame min, och jag betackar mig för kommentarer.

Och utöver det rent personliga intresserar det mig också att vissa funktioner och egenskaper hos en (kvinno)kropp alltså är allmänna på ett annat sätt. Möjliga att lägga sig i, att kommentera. Liksom att gravida kvinnors magar inte längre är privat sfär, utan tillgängliga att klappa på för i stort sett alla. ÄR det alltså samhället som tycker sig äga det där barnet, redan innan förlossningen? Nu är det vårt, nu är du bara ett kärl. ?
Kanske återkommer jag i frågan, det intresserar mig som sagt.

onsdag 24 november 2010

En folkbiblioteksdebatt

Kan ni inte läsa det här (om ni kommer åt det, det ligger ju på facebook men kanske går det också för den som (av en händelse) inte har nåt konto?): folkbilligheten

Jag måste fundera lite över om jag ska orka ta mig samman och skriva något om vad jag tycker och tänker om detta. Det är ju inte jättemycket biblioteksfokus här på bloggen, men den här diskussionen berör saker som är intressanta. Inte säker på att jag vill/orkar/etc.

måndag 22 november 2010

I brist på bättre: en enkät

Via bokhora från bokbabbel, en bokenkät.


Favoritbok i barndomen?

Beror väl på vad vi menar med barndom. Den första var Strit, sen kom Elsas nallar (åh!!! så fin!) ... Men säg Momo – eller kampen om tiden, då. Den har jag älskat mycket och både fått högläst och läst själv många gånger.


Vad läser du just nu?

Esterházys Ingen konst, Bjørn Sortlands Alla har ett hungrigt hjärta, Petina Gappahs Sorgesång för Easterly och på tåget hem idag började jag äntligen på Combüchens Spill.


Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?

Hannah Arendts Den banala ondskan (om Eichmann), Kristina Sandbergs Att föda ett barn och Liv Strömqvists Prins Charles känsla. En helt fantastisk treenighet, slår det mig nu när jag skrev dem efter varandra!


Dålig bokvana?

Att låna hem för mycket som jag inte läser ut. Det ligger nog både i släkten och i yrket.


Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?

Ovan nämnda läsning samt Øyehaugs Vänta, blinka, Grimsruds En dåre fri och några till jag inte minns på rak arm.


Har du en läsplatta?

Nope. Ingen smartphone heller. Jag har kikat på Kindle och tyckte den verkade rätt ok. Provat en annan läsplatta genom jobbet, men den hade ett gränssnitt som en pc från tidigt 90-tal och imponerade svårt lite.


Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?

Eh. Se ovan. Föredrar vet jag inte, det här med att läsa flera på en gång har kommit med bibliotekarieyrket. Innan var jag väldigt mycket en boks kvinna, och jag skulle kanske gärna vara det nu också, men det håller bara inte. Jag hattar.


Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?

Nä. Det är väl främst för att jag inte räknar mig till "bokbloggarna", utan skriver om böcker när andan faller på. De har dock, som sagt, förändrats med yrkeslivet.


Sämsta boken du läst i år?

Om vi inte räknar de där piratböckerna jag slafsar i mig med jämna mellanrum – och som jag ju redan på förhand VET är dåliga i någon bemärkelse, så måste jag nog tyvärr säga Oline Stigs Jupiters öga.


Bästa boken du läst i år?

Barbara Kingsolvers The Lacuna. (Jag orkar inte länka. Sök själva här i bloggen om ni inte minns/redan läst mitt tjat.)


Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?

pass – vet ej.

Vilken är din läsebekvämlighetszon?

pass – vet ej.


Kan du läsa på bussen?

Om jag inte åker baklänges kan jag det för det mesta. Men sitter oftast och hänger. Läser sedan på tåget.


Vilken är din favoritplats att läsa på?

Sängen/soffan.


Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?

Jag förutsätter att frågan handlar om privata böcker … Jag skriver mitt namn i böcker jag lånar ut, är nog bättre på att minnas vad jag lånat ut än vad jag lånat.


Viker du hundöron i dina böcker?

Ja. Inte som regel, men ibland för att återfinna sidor, ibland som bokmärke.


Skriver du någonsin i bokens marginaler?

Någonsin är ju ett rätt så omfattande ord. Nja, får jag säga. Mycket sällan, men jag kan nog inte säga aldrig, tror jag.


I studierelaterade böcker då?

De studierelaterade böcker jag faktiskt köpt medan jag studerat tror jag att jag då och då skrivit i. Fast lika ofta kommentarer till mig själv som matnyttigheter. Jag är mer förtjust de där i små post-it-liknande flärparna man kan skriva på och klistra i marginalen. Funkar bättre än både hundöron och marginalanteckningar!


Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?

Läser på svenska och på engelska i första hand, mer sällan på danska eller norska. Svenska är favoritspråket även om jag på senare tid insett att engelska funkar bättre än jag trott.


Vad får dig att älska en bok?

Iakttagelser, språk, långsamhet (ofta), en egen blick, när inte intresset för Berättelsen överskuggar intresset för att skildra situationer och scener.


Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?

Att jag gillar den. I yrkesutövandet är det knepigare och handlar lika mycket om att lyssna in vad respektive person kan tänkas önska/behöva/klara/tåla.


Favoritgenre?

Stora Klassiska Romaner.


Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?

Deckare läser jag i princip inte alls, pga generellt ointresse. Sci-fi mycket sällan. Feel-good romaner eller chick-lit i stort sett aldrig, också pga ointresse.


Favoritbiografi?

PO Enquists Ett annat liv om det gäller självbiografier. Witt-Brattströms om Moa Martinson kanske i biografigenren.


Har du någonsin läst en självhjälpsbok?

Tror inte det.

fredag 19 november 2010

Det vita bandet, Michael Haneke

Har ni inte sett den här filmen så gör det!
Haneke är annars inte min bästa vän. Jag har sett Pianisten och tyckte mycket om den, fastän den förstås är gräslig på många vis. Men stark! Och häftig. Har inte sett Funny games och har inte den minsta avsikt att göra det. A brukar försöka få mig att gå med på Haneke-film hemma, men jag är rätt svårövertalad. Det där särskilda läget som behövs för gräsligheter infinner sig mera sällan.

Men Das Weiße Band hade jag en känsla av att den skulle vara bra och stark och säkert hemsk men inte nödvändigtvis gräslig och/eller nattsvart. Så, visst.
Och vad den var bra!
Stilla, vacker, långsam (redan förtexterna var oerhört långsamma, för att liksom försätta tittaren i rätt läge). Hemsk, ja, absolut. Fantastiskt skådespeleri.

Tydliga associationer framåt i tiden från filmens 1913-1914. Två gånger säger personer "Äsch, världen kommer inte att gå under!" och det kommer de förstås ganska snart att få äta upp. Och en generation barn som uppfostras med och in i det våld och den moral och hårdhet som genomsyrar tiden och världen i filmen kommer förstås inte att bli en hel och sund generation, eller? Manligheten under lupp, alltid intressant.
Det finns en (eller två) scener med en pappa, en liten son och en skadad omhändertagen fågel som är alldeles fantastiska, och som säger så mycket om hårdhet/mjukhet och manlighetens yta och sprickorna i fasaden. Åh.

Överlag var barnen som spelade mycket bra, scenen som framsidans bild är tagen från är lång och stark och så jävla hemsk. Jävla kultur! I en av intervjuerna i bakommaterialet säger Haneke att han läste väldigt mycket om den tidens barnuppfostran, och att metoder och åsikter och resonemang är direkt hämtade ur dessa skrifter.

måndag 15 november 2010

Jag har dödat en text. Och jag vet inte hur det gick till.

Det där jag skrev om här.
Det där som bara bara bara skulle vara roligt och opretentiöst och utan krav etc. Nu är den muerte. Jag kan inte ens öppna mappen med två-tre olika dokument för att se HUR död, om där finns ryckningar och skälvningar fortfarande eller om det är total rigor mortis. (Jag vet! Jag drar mina metaforer alldeles för långt!) Vågar inte. Och jag kan inte minnas hur det gick till. Blev jag för entusiastisk? Skrev jag för mycket? Vågade jag hoppas? men varför skulle hoppandet i sig leda till textens död?
Allt jag vet att jag mår lite illa bara av att tänka på det där nu. Som om det inte bara var dött och dåligt utan på något vis även pinsamt. Vågar, som sagt, inte se efter om det stämmer. Detta vet jag inte om jag varit med om förut.
Jag försöker komma på om det är något annat, om problemet ligger på ett helt annat ställe, kanske, än hos texten. I mitt liv? Något som hände/som jag gjorde – som fick denna ödesdigra påverkan på en stackars text som inte gjort nåt värre än attt bli till och att funka ganska bra som avkoppling från Romanen. Men jag kommer inte på.
Är det då helt enkelt att jag hade för bråttom? Att jag började researcha saker innan jag och texten var riktigt redo? Att jag vågade börja drömma? Vilket förundrar mig, för även om båda mina romaner hittills vid någon punkt fått mig att tänka "men vad är det jag håller PÅ med?!" så är detta något som jag liksom fick viska fram när jag vågade berätta det för Jessica. För att jag inte begrep/begriper hur det skulle kunna bära hela vägen.
Hon var dock av en annan åsikt.
Och kanske, kanske, var det där det började barka åt fanders? När jag fick höra att det skulle kunna gå, började vrida och vända på och SYNA min dittills bara skojiga och lekfulla idé för att se hur den kanske skulle kunna genomföras. Kanske.
Ändå förundrar det mig, detta totala äckel jag nu känner inför det. Och en undran: kommer jag nånsin att kunna/våga/vilja närma mig den igen, om så bara av ren nyfikenhet? Var ligger allt detta – i mig eller faktiskt hos texten?

tisdag 9 november 2010

Ett tips!

I dessa tider med kalla vindar när alla strån bör dras till stacken:
Titta in på bloggen Pictures of Muslims Wearing Things. Tydligare kan väl varudeklarationen inte bli: bilder på muslimer som har på sig ... grejer. Medaljer, slöja, kilt, t-shirt, dhoti, tiara ...

Och så kan ni få gissa (i kommentarerna, lämpligen) hur jag snubblade över den.

måndag 8 november 2010

Ett inlägg om diverse

Nä, nu har väl 45-åringen mister Khan legat överst lite väl länge?

Jag har inte så mycket att säga för tillfället. Finputsar romanen, försöker kurera min nattliga rethosta, läser mycket långsamt och lite trögt.
Håller på med Esterházys fotbollsbok. Eller, den har inte börjat handla om fotboll än, inte särskilt mycket i alla fall. Och den låter sig inte läsas i ett huj, precis. Men jag är otroligt imponerad av hans språk. Hur meningarna och infallen slingrar och kastar sig om varandra, han tycks följa varje impuls, det är som ett flöde, det är associativt och ofta roligt och så SNYGGT gjort. Återkommer nog när jag har läst klart, tänker jag.


Medan jag inte bloggar funderar jag till exempel på:

Att ge mig på att laga de här vårrullarna.

HUR stort Afrika verkligen är.

En väldigt stor hästras: Belgian Draft Horse. Bildgoogla den!

tisdag 2 november 2010

Grattis på födelsedan!


... many happy returns of the day, mister Khan!

måndag 1 november 2010

Stolt tillkännagivande

Idag blev jag uppmärksammad av mina kollegor på detta. Oh!
Här är den också, på förlagets sida. Den långa katalogtexten fick alltså följa med till Adlibris, roligt tycker jag!

Tja, så nu finns alltså inget annat att säga än: där är den ju.

Och sen bli förskräckligt nervös över att den ska ut och iväg och bort ifrån mig och bli läst och tyckt saker om och … Hjälp.

Men också fantastiskt roligt, förstås!

24 mars är recensionsdag.

fredag 29 oktober 2010

Jamaica Kincaid: Annie John

Igår hade vi bokcirkelträff nere på Lilla Linné, fem av sju var närvarande. J hade valt Annie John av Jamaica Kincaid, en författare jag inte alls läst tidigare. Köpte den vackra nyutgåvan från Tranans förlag (med fint förord av Mats Kempe), lite gramse på Adlibris som levererade en bok med skyddsomslaget trasigt i ett hörn... Tänkte på min vän Z. som är OERHÖRT noga med köpeböckernas kvalitet, hon skulle reklamerat. Jag var för lat.

Tycker väldigt mycket om boken. Språket, renheten och djupet. Att de sju-åtta kapitlen står nästan som fristående noveller ur flickan Annies uppväxt på Antigua.
Uppväxten och kvinnoblivandet och den föränderliga relationen till mamman står i centrum. Att fylla tolv (eller vad det kan vara) och inte längre få en klänning i samma tyg som moderns. "Det där är du för gammal för nu". Smärtan i att skiljas åt, att ingenting längre är detsamma, fastän relationen finns kvar, på ett sätt lika stark men nu uppblandad med nya, mörkare, känslor. Väldigt fint skildrat. En fantastisk scen mot slutet, där en spricka tycks uppstå i golvet mellan dem, Annie vill inget hellre än att luta sig mot mammans kropp – men hon kan inte. Sprickan och skuggorna ligger emellan dem.

Vi diskuterade kapitlet som handlar om regn, och Annies mystiska sjukdom. Ingen av oss hade (kunnat) läsa det symboliskt, som pubertet eller liknande. Vi var (är) väl lite frågande, men jag läser det nog helt enkelt som en sjukdomsbeskrivning, en upplösning av verkligheten strax innan hon växer ur sin säng, sitt liv på ön och sin barndom, och reser till England.

Vi blev nog alla rätt sugna på att läsa mer av Kincaid. Jag vill absolut göra det. Nyfiken på hennes projekt, eller vad man ska säga. Skildringarna av uppväxten, det koloniala. Att byta namn på grund av skrivandet. Bara en sån sak som att skriva en bok med titeln My mother – an autobiography!

Här är Antigua, förresten, i Leeward islands:

Kommande läsning

Dessa tre väntar på mig när jag kommer till jobbet på måndag:

Gunnhild Øyehaug: Vänta, blinka (nästa bokcirkelbok)

Péter Esteràzy: Ingen konst

Beate Grimsrud: En dåre fri

torsdag 28 oktober 2010

Lite skryt: en intervju

På Malmö stadsbiblioteks webb ligger just nu en intervju med mig (under fliken Aktuella författare!). Kolla här.

onsdag 27 oktober 2010

Yay for Chris Cooper, btw!

Ursäkta rubriken, den är ett citat.
Jag är sjuk idag, matt och lite febrig och har inte gjort ett dugg på hela dagen. Allt jag orkar är att länka ...
Ypperliga P-PCC har haft en David Strathairn-grej på gång, film efter film har skrivits om till mitt stora nöje. Och nu hittade jag ännu en bra grej: Lone Star med Chris Cooper.


En John Sayles-film som jag tycker står sig bra i hans produktion. Hemligheter, långsamt tempo, personer med flera lager, mycket miljö. Dessutom en svettig sexscen som hamnade högt på Fantasins lista (från andra numret, tror jag) över heta ögonblick i filmhistorien (den kan jag återkomma till nån gång, den är värd en repris!).
Chris Cooper var en gång NÄSTAN vad David Strathairn nu är: stor favorit. Otippad men lovely. Jag tycker att han är fantastisk i Adaptation, t.ex. Som "craaaazy white man", orkidétjuven själv.

Häromkvällen såg jag och A. Where the wild things are och A. sa på första repliken av Douglas (vildingen som ser ut som en tupp): "Det är ju din favorit!" Mig tog det mycket längre tid att känna igen Coopers röst. Men visst var det han. Liksom Strathairn en röst jag gärna lyssnar på.

torsdag 21 oktober 2010

Något lite om manusredigering

Läser mitt manus med herr redaktörens anteckningar, strykningsförslag och kommentarer. Nyttigt, roligt och bitvis förfärligt jobbigt. Fantastiskt med någon så duktig som närläst och petar och gör mig uppmärksam på slarv, upprepningar, medmera. Puh!
Jag muttrar för mig själv, skrattar (åt mig själv), bläddrar och korshänvisar och klottrar med rödpenna (redaktören använder blyerts, jag måste kunna skilja våra krumelurer åt) och dunkar stundom huvudet i bordet. Det är bitvis rent pinsamt och nästan omöjligt att läsa vidare. Jag inbillar mig att hans blyertsstreck blir tröttare och tröttare. Så tror jag ju inte att det är, men själv blir jag tröttare och tröttare – på mig själv.
Det bra med allt detta, dock: det kan bara bli bättre!
Imorgon fredag åker jag till sthlm för att gå igenom texten.

måndag 11 oktober 2010

Pojken i soffan, Sonya Hartnett

Oj vilken märklig bok jag läste nu: Sonya Hartnetts Pojken i soffan (The Ghost's Child i original). För ett tag sen (i somras, tydligen, och tänkte saker om nyzeeländsk intertextualitet) läste jag hennes Fjäril, efter tips från Jessica, och efter den här jättekonstiga recensionen, av Steven Ekholm. Hur kan man kräva av ungdomslitteratur att den ska erbjuda ett lyckligt slut? Det kräver man väl inte av nån annan litteratur?
Och dessutom, när jag väl läste boken: så raktigenom jättesvart är den väl verkligen inte! Det ljusnar. Man hoppas på Plum, och man tror på henne.

Nå, efter Fjäril, som är smärtsam och realistisk, väntade jag mig på något vis en sådan berättelse också nu. Men icke! Pojken i soffan är en vacker, snabbt flytande berättelse, en saga nästan. En fabel? Ett helt liv berättat på mindre än 160 sidor. En flicka, Maddy, som blir kvinna, Matilda. Pojken/mannen Fjäder som hon älskar men förlorar. Sökandet efter skönhet, efter kärlek, efter mening. Hon har ett fantastiskt språk, Hartnett, och hon tycks göra vad som faller henne in. Starka toner av Alice i underlandet finns här bitvis – häftigt!

Och återigen: någonting i tonen som påminner om det (lilla) jag läst av Margaret Mahy, och kanske kanske också Janet Frame. Måste nysta i detta. Under tiden rekommenderar jag denna fabel, som också har något Tove Janssonskt över sig i flytet, lättheten, den berättande och ändå avancerade stilen, de snabba skiftningarna och kanske personernas relation till elementen, till varelser, till mörkret i sig själva.

torsdag 7 oktober 2010

Bloggtips!

Måste tipsa er alla om utmärkta bloggen Forever Young Adult ("for YA readers who are a little less Y and a bit more A") som skriver om litteratur (och populärkultur) med spunk och go och utan hejd.
Missa t.ex inte deras bokrecensioner i form av drinking games ... Exempelvis om To kill a Mockingbird, lagom till Banned Books Week (som instiftats och uppmärksammas av ALA, American Library Association).

Fanvid: Madhuri!


Filmigirl har gjort en schysst liten hyllningsfilm till Madhuri, till en kanske lite oväntad låt (och inte min favvo direkt).

onsdag 6 oktober 2010

Människor har sett likadana ut alltid



Det är något konstigt med "förr i tiden", visst? Jag har nyligen läst om det hos jennymaria ang. svartvita foton, och för ett tag sedan i Bernurs recension av min debutbok. Den där andra, annorlunda världen. Eller?
Hos Rachel Hulin hittar jag nu dessa fantastiska bilder som liksom får det att bubbla lite i min hjärna. Är det på riktigt? Kan det vara det?
1911, fast i färg! Och: människorna ser likadana ut. Visst? Nu spelar det förstås roll att det är Ryssland (mm), jag kan tänka att "sådär ser väl folk ut även idag, på avlägsna ställen", uppklädda i folkdräkt och ceremoniella, exotiska kläder. men förutom det. Förutom kläderna.
Se på deras ansikten, deras blickar! Det är något med detta som fascinerar mig nåt enormt. Att de ser likadana ut. Att när väl det där svartvita filtret (för det får man ju kalla det, även om de här bilderna ju är tagna med just ett filter) från "gamla foton" är borta så träder människorna fram på ett annat sätt. Första gången jag såg de här bilderna satt jag och stirrade på dem en lång stund och liksom konfererade med mig själv huruvida jag över huvud taget KUNDE tro på att det var på riktigt ...

Fler bilder här. Nästan lika fantastiska som de perfekta är de halvt misslyckade, där färgerna ligger lite i osynk, som när tidningsbilder tryckts fel och färgerna inte ligger perfekt omlott. Mycket motvilligt låter sig naturen gestaltas i färg.

Skull and bones, John Drake

Eller Skull and Bones, eftersom de där benen också syftar på William Billy Bones, som träder fram lite mer här.

Här och här skrev jag förresten om de två första böckerna i serien.

Jag måste säga att jag ett tag var rädd att Drakes prequels till Skattkammarön skulle bli en evighetslång räcka bäcker. Rädslan höll i sig från förra boken och en bra bit in i den här, tredje.
Tills den rätt så hastigt (förvånansvärt, med tanke på vissa av Drakes lite långdragna tendenser) avslutades på värdshuset Admiral Benbow, där Bones kliver in med sin sjömanskista och kräver rum. Och rom.
Hoppsan! En trilogi bara, alltså! Nå, det var väl på ett sätt skönt. Synd bara att det lades så himla mycket tid på annat och så lite på den där tiden alldeles precis innan Skattkammarön. Det där med att Silver och Selena drar till Bristol och öppnar värdshus, tex. Vips, bara.
Nå ja, Drake var ju uppenbarligen mer intresserad av sjöslag och våld och kanoner och pistoler. Han tar i i överkant en (hel) del, men somligt gillar jag väldigt mycket. Underhållande är det förstås, på ett raskt och rätt så blodigt och liksom "manligt" vis. En del parallellhistorier (som när George Washington dyker upp, frimurare och allt, och ska korsa nån flod...) tar mer än lovligt fokus från var vi är och vad vi håller på med.
Silvers utveckling gillar jag, tycker att den skildras rätt intressant. Flint är här fullfjädrad psykopat, vilket också det drivs ett snäpp för långt ibland, men ändå funkar i det stora hela.

Vad mer går att säga om dessa böcker? Inte mycket.

lördag 2 oktober 2010

Ja, hurra!

Bernur skriver om Peter Törnqvists Kioskvridning 140 grader. Jag skrev om boken både här och här. Men läs för all del Bernurs text. Välskriven och intressant.
Och läs romanen!
Och vilken hisnande och rätt fantastisk tanke: om Törnqvist kunde få Augustpriset! Oh. 
Men det är väl omöjligt? Nu var det längesen som något annat än rätt klassisk välskriven episk och väldigt väldigt SVENSK prosa belönades. Inte sant? Men å om den åtminstone blev nominerad

fredag 1 oktober 2010

Giftträdets bibel, Barbara Kingsolver

På bokcirkeln igår (fulla av fantastisk mat och dryck och prat) var vi två av sju som läst hela boken, tre hade läst litegrann och två hade fått totalblockering (eller nåt) och inte läst alls. Så jag (som valt boken) fick dra en sorts handlingsreferat, vilket fick C. att utbrista: "Nu verkar den ju mycket bättre, när du berättar!"
Jo, men jag tyckte ju också verkligen om den. Den var svår och ganska långsam att ta sig in i, och jag läste i (för) korta ryck rätt länge. Men de sista två-trehundra (av femhundrafemtio) sidorna i ett svep, vilket verkligen gynnade romanen.

Giftträdets bibel, The Poisonwood Bible, är en stor och storslagen men ändå väldigt vardaglig roman om Kongo, om Afrika, om kolonialism och postkolonialism, om religion och tro och om familj och kärlek och relationer. Låter det mycket? Låter det övermäktigt? Kanske. Men det hon lyckas med, som jag upplevde att vi som läst/börjat läsa var överens om igår, är att hålla allting på en vardagsnivå som gör det konkret och mycket trovärdigt och levande och aldrig "wikipedia-pekpinnar" som I. uttryckte det. Långt ovanför finns de stora politiska skeendena, men vi får se dem, märka dem, höra dem, begripa dem filtrerade genom systrarna Price, som befinner sig på en plats, i en tid som råkar innehålla allt det där: stora politiska skiften.

Baptistpastorn Nathan Price tar med sig sina fyra döttrar och sin hustru till Kongo i slutet av 1950-talet, för att döpa infödingar. Han är en man som är besatt, både av makt och av skuld och av sin tro och dess resultatinriktning. Han är den ende i familjen som inte får röst i romanen, ändå är han hela tiden närvarande. Hustrun, Orleanna Price, berättar i efterhand, tillbaka i USA. Döttrarna, Rachel, Leah, Adah och Ruth May berättar i nutid, på plats, under all den tid som förflyter i romanen.
De fyra systrarna berättar med distinkt olika röster. Rachel, som är 16 när boken börjar, är ytlig och störig och oerhört ointresserad av att befinna sig i Afrika. Tvillingarna Leah och Adah är fjorton, Leah är intelligent och oerhört rättrådig (en duktig flicka) och den som kanske starkast av systrarna söker faderns bekräftelse - till en början. Adah är den "defekta" tvillingen, vars ena sida är lite förkrympt, inklusive hjärnan. Detta gör att hon haltar, och inte talar, men skriver. Hon reflekterar över språk och ord och är en obarmhärtigt skarp och kritisk blick på fadern. Hon påminner faktiskt en hel del, tycker jag, om Tony i Margaret Atwoods Rövarbruden. Bland annat vänder de båda på ord och meningar, och skapar fantastiska anagram. Den yngsta systern, Ruth May, uttrycker sig just som ett barn: med missuppfattningar, rädslor, rörighet i tankarna och ändå en sorts öppen blick för allt.

Jag är väldigt imponerad av Kingsolvers genomförande av de här rösterna. Och hon skriver själv, på en intressant och läsvärd FAQ på sin hemsida, att hon höll på i nästan ett år med att skriva sig fram till de olika rösterna, genom att välja en nyckelscen och skriva den om och om igen ur systrarnas olika perspektiv. Häftigt! Ja, kanske är det så det måste göras. Jag håller på med det där själv, just nu: att leta efter en röst. Men mitt tålamod är nog inte lika gott som Kingsolvers, misstänker jag.
Inför bokcirkeln (en mycket serös en!) letade jag efter kringmaterial att ta med mig för de andra. Hittade en fantastisk recension, helt bisarr och så nära den totala motsatsen av min syn på boken som det går att komma.

Så här börjar den:
This was, quite simply, the most hateful book that I have ever read. This 550 page diatribe against Western Civilization in general & white, male, able-bodied, Christians in specific, is shockingly intolerant. Moreover, it is filled with a kind of self-loathing that makes one question the author's mental stability. And if all that's not enough, it is crammed with a Soviet view of Congolese history that's barely worthy of Oliver Stone. I hardly know where to start.
Eh? Men jo! Det är ju lätt att vara så inne i feministiska och vänsterkretsar att man då och då glömmer bort att det där med att lägga skuld på "white, male, able-bodied" män, och den värld de byggt och bygger och uppehåller, fortfarande är så känsligt, så svårt, så oerhört smärtsamt. Yay, Kingsolver! säger jag.
Och jo, visst, inte heller i The Lacuna är hon särskilt intresserad av att applådera den amerikanska antikommunismen. Jag kan föreställa mig hon är rätt impopulär i vissa kretsar...

Nå. Efter den här romanen och The Lacuna vet jag inte vad jag ska gå vidare med av Kingsolver. Inget annat av henne har (baserat på baksidestexter) lockat mig riktigt lika mycket. Men jag är nyfiken på att undersöka hennes författarskap vidare.
Är det någon som läst något annat av henne, som ni vill rekommendera?